De allra flesta av oss bär i vår identitet flera delar av Sverige, och många av oss samlar genom livet på sig flera olika hembygder.

Så är det för mig. Jag växte upp med min mamma Sonja och mina två äldre bröder, Per-Ola och Anders, på en liten stenig gård i byn Mosshult i Hylte kommun. Just på gränsen där de halländska slätterna möter den småländska granskogen. Jag pluggade i Jönköping, i Halmstad och i Göteborg. Och senare har jag bott och jobbat i Halmstad, Falkenberg och Uppsala. Numera bor arbetar jag, och har min man och mina barn, i Stockholm.

Men även om jag bott i Stockholm de senaste femton åren så har jag fortfarande kvar en del av min själ och mitt hjärta i betesvallarna, vid sjöarna och i skogarna hemma i Halland. Innerst inne kommer en del av mig alltid att identifiera sig som smålänning och hallänning, samtidigt som en annan del hör hemma precis söder om Stockholm. Och jag vet att det är många med mig som känner just så. Att vi är många som har just en fot i staden och en på landet. Och som inte vill välja, utan som vill ha både och. Att det finns många som inser att det som är bra för hembygden, det är också bra för Sverige. Oavsett hur den hembygden ser ut.

Jag tror att ett av våra allra mest grundläggande behov som människor är att känna oss hemma. Att det finns någon plats på jorden som vi känner en särskild trygghet i, och har en särskild känsla för. För endel kan den platsen vara en myllrande storstadsaveny. För någon annan en glänta vid en tjärn. För några finns den platsen kanske fysiskt, och väldigt nära. För några andra finns den platsen kanske i en mer diffus värld.

I grund och botten är vi människor sociala varelser. Som, oavsett hur stort vårt personliga behov av egen tid är, på riktigt blir till först i mötet med vår omvärld. När vi kan spegla oss mot andra. Bryta våra åsikter mot varandra. Och få finnas i ett sammanhang.

När vi kan känna oss hemma, vem vi än är.

När jag närmade mig slutet av nian och skulle välja till gymnasiet våndades jag mer än de flesta. Jag gick ut nian med toppbetyg – ett resultat av att jag hade lätt för att lära, lätt för att snappa och tyckte om skolan. På många sätt var skolan en trygghet för mig när jag växte upp, och därför något jag tyckte mycket om. Men när nian närmade sig var jag, även om jag hade toppbetyg (4,5 med den tidens betygsskala), hjärtligt skoltrött.

Syo-konsulenten sa som han väl förväntades säga: ”Med dina betyg finns det bara två linjer att fundera på: Natur eller Teknisk.” Och jag lyssnade och valde Natur. Bara för att några månader senare, när den preliminära intagningen kom, känna att det inte var rätt. Så jag valde om. Först till Samhällsvetenskaplig. Sedan till Humanistisk. Och till slut till Frisörlinjen.

Så blev det. När hösten kom och jag började ettan på gymnasiet blev det på Frisörlinjen i Jönköping. Det var en härlig tid, på många sätt. Jag bodde tillsammans med två äldre tjejer i ett kollektiv på Floragatan, rådde mig själv och fick nya kompisar. Jag hade nära till det stadsmyller som aldrig funnits när jag växte upp – bokhandlar, parker, affärer och träning. Och som jag tränade. Aerobics. Cykling. Löpning.

Det började som en sund tid. Med träning, ganska sund mat och mycket cykling. Jag, som alltid fått höra att jag var lite rultig, började tycka om min kropp. Kunde till och med tycka att jag var lite snygg, inte minst när vi kom så långt i skolan att vi fick ägna oss åt ”egen hårvård” på varandra, i rent utbildningssyfte. Jag blev starkare, men också smalare och prövade mig fram i ett sökande efter min egen identitet.

Jag såg det inte själv. Men i efterhand har jag förstått att andra såg desto mer. Det som började som sund träning och en allt mer vegetarisk diet gick snabbt över i råkostfastor och regelrätta fastor och en allt mer sträng diet. På tre månader under vårterminen i ettan tappade jag 17 kilo i vikt, och vägde inte mycket mer än 50 kilo. Mensen försvann. Men jag förstod ingenting. Jag var ju äntligen lite snygg.

Det fanns de som försökte väcka mig, men jag vare sig kunde eller ville se. Vänner tog bilder på mig och försökte få mig att se hur jag såg ut, men jag kunde ändå inte se. Inte förrän en av mina lärare i skolan, den som var känd för att vara den hårdaste och tuffaste av dem alla, inte förrän hon tog mig med in på sitt rum och satte sig på en stol och grät. Inte förrän då förstod jag.

Jag är långt ifrån ensam om den upplevelsen. Så många unga flickor och pojkar har för en längre eller kortare tid fastnat i anorektiskt beteende. I ett sökande efter bekräftelse. I längtan efter att duga. I ett försök att leva upp till vad man upplever som rätta ideal. Och liksom jag har så många av dem så svårt att själva se.

Då behövs vi andra. Vi som är vuxna och som kan säga ifrån. Vi som är vänner och som kan fråga hur det är. De som är lärare i skolan och som kan ringa i alarmklockan. De som är skolsköterskor och kuratorer som kan finnas till hands när ungdomsårens sökande blir för förvirrande.

Alla vi som kan påminna om att var och en faktiskt duger, precis som man är.

Ibland slås jag av hur lätt vi har för att vilja kategorisera varandra. Bunta ihop folk utifrån olika attribut och förse dem med en etikett. ”Invandrare”. ”Ungdomar”. ”Politiker”. ”Företagare”.

Och när vi gör det förser vi ofta grupperna med olika egenskaper. Ungdomar förutsätts bete sig på ett och samma sätt, alla dragna över en kam. Invandrare förutsätts vara på ett och samma sätt, trots att begreppet slarvigt används både för den som flytt hit från Afrika och för den som flyttat hit från Chile. Politiker betraktas ibland som ett eget släkte, fjärran från ”vanligt” folk.

Men i grund och botten är vi bara människor. Som har sina solskensdagar och sina mörka stunder. Som har kämpat med sina svårigheter och glatts åt sina framgångar.

Fastän jag är politiker så är jag i grunden mest av allt medmänniska, mamma och livskamrat. Och jag har gjort en ganska vanlig livsresa. Uppvuxen med en ensamstående mamma under ganska knappa omständigheter. Dotter till en man som länge led av psykisk sjukdom, innan han alldeles för tidigt gick bort. Mamma till tre underbara barn, där jag under flera år levde ensam med mina två äldsta. Jag vet hur det kan kännas att vara ensam med ansvaret, att inte ha någon att vända sig till, att sakna familj och släkt i närområdet som kan stötta och backa upp och att varje dag kämpa för att få vardagspusslet att gå ihop.

Min livsresa har varit en klassresa. Från den lilla steniga bondgården i Hallands och Smålands inland, via arbete med internationella biståndsprojekt till Stockholm och politiken och beslutsfattandet i regeringen. En fantastisk resa på många sätt, som kantats av både med- och motgångar.

Så är det för de flesta. Och det kan vara värt att tänka på när man ser det ”fina folket”, när man läser om de som nått framgång, när den colorerade pressen stundtals får det att framstå som att alla andra glider genom livet som på en räkmacka. De är också, först och främst, bara människor. Med sina glädjeämnen och sina utmaningar.

Och det är ju det som är livet. En salig blandning av berg och dalar. Av med- och motgångar, där båda är lika viktiga. Där jag själv valt att möta dem fast förankrad i en djup insikt om att oavsett vem vi är, oavsett vilket uppdrag vi fått att bära, så är vi i grund och botten först och främst människor. Bara människor.

Och det är minsann inte så bara i sig.

Min morfar hette Sven. Han föddes strax innan första världskriget bröt ut och fick leva ett långt, friskt liv ända tills han blev mer än 90 år. Han var en bonde av den gamla stammen, i både kropp och själ. En som levde i och med naturen. Som följde årstidernas växlingar, och brukade marken lika mycket av kärlek till naturen som av nödvändigheten att försörja sig och sin familj.

På många sätt var morfar och mormor tryggheten i mitt liv när jag växte upp. Fastän de sålde gården till mamma valde de att bo kvar i byn även efter det. De var de som fanns hemma när jag kom hem från skolan, eller när sommarloven kändes för långa. De fanns där som en trygg och stabil ryggrad i tillvaron.

Min morfar var en världsresenär i huvudet, men lämnade nästan aldrig hembygden. Jag är osäker på om han någonsin kom utanför Sveriges gränser, säker på att han gjorde sin första och enda flygresa när han just fyllt 84 år. Ändå var han förmodligen den största tänkare jag mött.

De vanligaste orden man mötte när man kom till morfar, kanske hittade honom vilandes i skuggan i hammocken, var ”vad roligt att just du kom hit”. Inte sådär artigt uttryckt, utan riktigt på riktigt. Vad kul att just du kom hit.

Aldrig ett ont ord. Aldrig ”jag har inte tid nu”. Aldrig ”kan du inte vänta”. Utan just det: vad roligt att se just dig.

Tänk om fler av oss hade just den attityden: ”vad kul att just du kom hit, precis just nu”. Om det var det vi sa till den som flytt till vårt land. Om det var det vi sa när det lilla barnet pockade på vår uppmärksamhet. Om det var så vi bemötte den vilsna unga killen med svårigheter i skolan. Den som hamnat på glid och behöver en hand till stöd för att ta sig ur kriminalitet. Den som tillfälligt förlorat hoppet i en känsla av vanmakt och utanförskap. ”Vad kul att just du kom hit”.

Så sa min morfar. Inte av artighet, utan riktigt på riktigt. Och just det förhållningssättet försöker jag bära vidare i mitt eget liv.

När jag var 19 fick jag upp ögonen för Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF). Ganska sent jämfört med många andra, åtminstone på den tiden. Jag valdes in i distriktsstyrelsen för CUF i Hallands län, blev snabbt invald i förbundsstyrelsen och i förbundsledningen. CUF blev för mig en skola där jag upptäckte min förmåga att leda, och där den talangen fick komma till sin rätt.

Sedan dess har mitt professionella liv mer än något annat inneburit att jag fått förtroendet att leda andra: som förtroendevald i CUF, som vice VD för en PR-byrå, som VD för en friskolekoncern som utbildade hundratals unga och vuxna för viktiga yrken i vården och omsorgen, som stabschef för partiledarstaben, som statssekreterare och chefsförhandlare på Statsrådsberedningen och nu som statsråd med ansvar för it-frågor och regional tillväxt.

Om det är något mina ledaruppdrag lärt mig genom åren så är det att ett gott ledarskap kräver både mod och ödmjukhet. Mod att ha is i magen när så krävs, och mod att ensam fatta beslut de gånger man inte kan dela dem med någon annan. Men också modet att delegera, att få andra i omgivningen att växa, och att ta vara på varenda talang som är beredd att bidra. Att använda sitt ledarskap för att lyfta fram andra.

Men gott ledarskap förutsätter också ödmjukhet. Att se gränsen för sin egen förmåga, och att inse att  t.o.m en svuren motståndare ibland kan ha viktiga saker att bidra med. Att inse att världen sällan är svart eller vit, och att den enda vägen sällan existerar.

Att leda är en stark drivkraft för mig, men framför allt att leda med mod och ödmjukhet.

Jag växte upp på en liten stenig gård i den lilla byn Mosshult på gränsen mellan Småland och Halland tillsammans med min mamma och mina två äldre bröder. Kommer man dit möter man en bullerbyliknande natur, med vackra hagar och steniga ängar. Granarna står tätt och tryggt bakom husen, för att då och då öppna sig i varma, vackra gläntor som ger utrymme för både djur och människor.

Min mamma var och är en modig, slitsam sort. Det förklarar varför hon var fast besluten om att hon som nybliven ensamstående mamma till tre barn faktiskt kunde ta över och driva föräldragården vidare. Fastän många nog tänkte att det inte gick. Driver man en liten stenig gård får man ingenting gratis, vilket också innebar att vi barn tidigt fick ta ansvar, hjälpa till och göra det vi kunde, efter bästa förmåga. Att måna om varandra, att hålla ihop och att göra det bästa möjliga också av svåra situationer var självklart och en livsstrategi när jag växte upp.

Den drivkraften, att gräva där man står och att se möjligheterna i den situation man befinner sig i, fick jag med mig redan från barnsben. Och att aldrig, aldrig någonsin ge upp.