Mer förnybart stärker EU:s energioberoende

Idag har jag och mina energiministerkollegor i EU träffats för energiministerråd i Luxemburg. På vår digra agenda hade vi både en viktig diskussion om hur vi kan minska EU:s energiberoende, och en lika viktig diskussion om vilka klimat- och energimål som vi i EU ska anta till 2030. I båda dessa frågor är vi från Sverige väldigt aktiva, och har en tydlig och pådrivande roll.

Vid Europeiska Rådets möte i mars gav de EU-kommissionen i uppdrag att ta fram ett förslag till strategi för att stärka EU:s försörjningstrygghet, vilket de också gjort. Och strävan att minska sitt beroende framför allt av rysk gas är verkligen en brännhet fråga i många medlemsländer, mot bakgrund av utvecklingen i Ukraina och det faktum att många av EU:s medlemsländer är tungt beroende av rysk gas (som inte sällan transporteras i pipelines via Ukraina). Vi i Sverige märker inte så mycket av det, eftersom vi inte är så beroende vare sig av rysk gas eller av gas i allmänhet.

Mycket i den strategi EU-kommissionen har föreslagit är väldigt välkommet och bra, inte minst de kortsiktiga åtgärderna, som EU borde kunna enas om relativt snabbt. Men samtidigt har jag idag väldigt tydligt betonat att frågan om att minska EU:s energiberoende och stärka vår försörjningstrygghet hänger nära samman med det nya ramverk för klimat- och energipolitiken till 2030 som vi också har på bordet och förhandlar, och att båda dessa frågor måste hanteras som en helhet och tillsammans. För faktum är att det snabbaste och billigaste sättet att minska vårt beroende av importerad fossil energi är att bygga ut den förnybara energi, och att energieffektivisera. Precis den typ av frågor som vi diskuterar och ska besluta om i det kommande 2030-ramverket.

Den diskussion vi energiministrar hade idag, liksom den diskussion som miljöministrarna hade i sitt råd igår, var en förberedelse inför de förhandlingar om ökat energioberoende och 2030-målen som statsminister Fredrik Reinfeldt och de andra stats- och regeringscheferna ska ha vid sitt toppmöte strax efter midsommar. Förhoppningsvis kan de lösa några av de mest akuta Ukraina-relaterade frågorna redan då, men de medelfristiga och långsiktiga insatserna för att öka vårt energioberoende måste hanteras och beslutas samtidigt som 2030-ramverket, ett ramverk som Sverige och flera andra medlemsländer anser måste beslutas om senast vid toppmötet i oktober i år.

Vid energirådet idag fattade vi också beslut om att godkänna det kompromissförslag som ordförandeskapet lagt fram om det så kallade ILUC-direktivet (Indirect Land Use Change), ett direktiv som handlar om att införa nya krav och regler för att främja och säkra hållbara förnybara drivmedel. Vägen fram till dagens beslut har varit lång och komplicerad, med intensiva förhandlingar, där vi från svensk sida har gjort gemensam sak med andra likasinnade för att se till så att direktivet innehåller regler som främjar avancerade biodrivmedel från t.ex. skogen, och att det också främjar utvecklingen av biodrivmedel med extra stor klimatnytta. I båda de delarna har vi från svensk sida lyckats väl, och båda delarna finns därför med i direktivet. Nu väntar en förhandling med EU-parlamentet, där vi måste bevaka att de goda delarna blir kvar, samtidigt som vi från svensk sida inte har något emot om parlamentet skulle kräva att vi ytterligare höjer ambitionerna när det gäller att främja de mest klimatsmarta biodrivmedlen i ILUC-direktivet.

Här finns en intervju jag gjorde innan mötets öppnande i morse.

I Valbaren: därför blev jag centerpartist

Just nu höjs temperaturen inför det stundande valet till Europaparlamentet för varje dag som går. Det märks inte minst genom att Centerpartiet, igår och idag, har EU-valupptakt i Göteborg. Men det märktes också tidigare i veckan, när jag  gästade Malou von Sivers program Valbar i TV4 (ett inslag som du kan se direkt i klippet nedan). Tillsammans med Rossana Dinamarca (V) och LO:s ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, var jag där för att diskutera ideologi, bortom de vanliga politiska sakfrågorna som speglas i så många andra sammanhang. Varför blev jag centerpartist? Vad är kärnan i Centerpartiets, respektive Socialdemokraternas och Vänsterpartiets ideologier? Och hur ser vi på skillnaderna mellan de olika partierna i Sverige?

Om du, när du sett inslaget, är ännu mer sugen på att få veta vilka mina drivkrafter är och varför jag blev centerpartist kan du läsa om det här.

Känner du igen dig? Det kan bero på att du, statistiskt sett, också är centerpartist ;)

 

Mer förnybart bryter Europas Rysslands-beroende

Putin_at_the_ceremony_of_opening_the_gas_pipeline

Med mer förnybar energi kan de ryska gaskranarna till Europa dras åt. Foto: premier.gov.ru

I slutet av förra veckan möttes EU:s stats- och regeringschefer för toppmöte i Bryssel. Det mötet kom att domineras av situationen i Ukraina och relationen till Ryssland, men på agendan stod också frågan om vilka nya klimat- och energimål som vi i EU ska anta för perioden 2020 – 2030.

Faktum är att båda dessa frågor hänger intimt samman. Just nu står EU inför vad som kan se ut som två olika utmaningar, men som i själva verket sammanfaller i en. För behovet av att anta nya ambitiösa mål för klimat- och energipolitiken motiveras inte bara av klimatfrågan. Det är också nödvändigt för att ta EU bort från dagens starka beroende av rysk gas och olja. Sättet att minska Europas energipolitiska beroende av Ryssland går via högre ambitioner och satsningar på förnybar energi.

Idag står Ryssland för en tredjedel av EU:s samlade gasbehov. I Tysklands fall handlar det om hela 40 procent, och många central- och östeuropeiska länder är beroende av importerad gas, som i huvudsak kommer från Ryssland, via Ukrainas gasinfrastruktur. I Polen kommer 90 procent av gasen från Ryssland och Bulgarien, Tjeckien och Slovakien importerar all sin gas från Ryssland. Vi i Sverige är inte beroende av rysk gas men ungefär 40 procent av vår olja kommer från Ryssland.

Därför är det bra att den förnybara energin nu snabbt blir allt billigare. Den förnybara energin är också – i motsats till fossila energislag och kärnkraft – snabb att bygga ut och kan snabbt börja leverera energi.

Just därför vill Centerpartiet och Alliansregeringen se ett EU som antar ett ambitiöst klimat- och energipaket för 2030. Vi vill att EU totalt sett minskar sina klimatutsläpp med 50 procent, där 40 procent görs i EU och 10 genom kostnadseffektiva insatser i fattiga länder. Samtidigt vill vi att EU enas om att till 2030 öka andelen förnybar energi till minst 27 procent.

Högre EU-ambitioner för förnybar energi, och en fortsatt utbyggnad av den förnybara energin i Sverige, är en både snabb och billig lösning, som tar oss bort från Europas starka beroende av ryska fossila bränslen. Men paradoxalt nog är det är de länder som är mest beroende av rysk gas och olja som vill bromsa takten och ambitionerna i förhandlingarna om EU:s energi- och klimatmål för 2030. Den utvecklingen måste vändas.

Faktum är att utvecklingen på Krim är ännu ett argument för EU att höja ambitionerna för sin klimat- och energipolitik. Genom att fortsätta bygga ut den förnybara energin kan vi både stärka vår försörjningstrygghet, öka vår konkurrenskraft, minska vår klimatpåverkan och minska beroendet av rysk gas och olja. Nu när hela Europas fokus ligger på dessa frågor har vi också ett unikt tillfälle att agera.

Om detta skriver jag idag i Göteborgsposten.

Vi i Sverige är förvisso inte beroende av gas, vare sig av gas i allmänhet eller rysk gas i synnerhet, som så många andra länder i Europa är. Men vi är liksom många andra stark beroende av olja. Och en väldigt stor del  av den olja vi använder i Sverige kommer som sagt från Ryssland. En av Centerpartiets och Alliansregeringens viktigaste strategier för att ställa om till ett hållbart energisystem, och stärka vår försörjningstrygghe,t är att minska oljeanvändningen i våra transporter. Just därför förbereder vi nu införandet av den kvotplikt som kommer öka inblandningen av förnybart  i all bensin och diesel. En reform som jag skriver om på DN Debatt idag.

Nytt klimat- och energipaket från EU-kommissionen

Så har EU-kommissionen nu i eftermiddag äntligen presenterat ett nytt klimat- och energipaket, med nya ambitioner för 2030. Att de nu lagt ett förslag på bordet är väldigt bra, eftersom vi i EU både behöver förbereda oss för de kommande globala klimatförhandlingarna i Paris 2015, och för att vi tidigt och tydligt ska kunna ge besked om vad som kommer gälla till de som ska investera i energi i Europa framöver.

Syftet med förslaget till nytt klimat- och energiramverk är att slå fast de mål och ambitioner som ska ta EU vidare från de mål för klimat, förnybar energi och energieffektivisering som vi redan har, och som sträcker sig till 2020. I korthet går EU-kommissionens förslag ut på att de föreslår ett nytt bindande mål för utsläppsminskningar om 40 procent till 2030, och ett förnybartmål om minst 27 procent till 2030, som föreslås bli bindande på EU-nivå, men som man inte bördefördelar mellan de olika medlemsstaterna. Dessutom föreslår EU-kommissionen bland annat en skärpning av EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Jag och regeringen har sedan länge uppmanat EU-kommissionen att snarast återkomma med förslag till Eu:s klimat- och energiramverk till 2030, och uppmanat dem att i det sammanhanget inte bara överväga EU:s fortsatta klimatambitioner, utan också EU:s framtida ambitioner när det gäller förnybar energi och energieffektivisering.

Att EU behöver ett nytt klimat- och energiramverk är tydligt, av flera skäl: dels behöver vi det för att säkerställa att vi kan nå 2-gradersmålet och begränsa den globala uppvärmningen, dels behöver vi det för att kunna ge tydliga spelregler till samhället och den industri som skall investera i till exempel förnybar energi och dels behöver vi det för att förbereda det globala klimatmötet i Paris 2015.

Den fråga som är på mångas läppar idag är naturligtvis om det förslag som kommissionen presenterat är tillräckligt ambitiöst för att klara det? Och det är också en fråga som regeringen nu tar sig an. Att Centerpartiet sedan tidigare tagit ställning för att EU behöver anta nya mål för såväl klimat som förnybar energi är ingen hemlighet, och det är inte heller någon hemlighet att EU, när det gäller energieffektivisering, behöver effektivisera sin energianvändning ännu mer och därför behöver återkomma till frågan om nya mål för energieffektivisering när den aviserade översynen av det befinliga energieffektiviseringsdirektivet, senare i år, är gjord.

Det som nu väntar är ett bra analysarbete, så att vi förstår vad kommissionens hela förslag – som spänner över ännu fler delar än det ramverk vi har idag – innebär, för EU och för Sverige. Just den uppgiften väntar nu oss i regeringen, som ett led i att förbereda en gemensam svensk ståndpunkt och Sveriges positioner i det fortsatta förhandlingsarbetet. Den 20-21 mars möts EU:s stats- och regeringschefer för att diskutera energi- och klimatpaketet i Bryssel. En av mina huvudfrågor den närmaste tiden kommer vara att Sverige ska göra ett starkt och tydligt avtryck i de diskussioner som nu ligger framför oss. För EU-förhandlingarna om det framtida klimat- och energipaketet har bara börjat.

 

En dag i vetenskapens tecken

Anna-Karin Hatt medverkar på The Nobel Week Dialogue

Anna-Karin Hatt medverkar på The Nobel Week Dialogue

Morgondagens Nobelprisutdelning i Stockholms konserthus och den efterföljande Nobelfesten i Blå hallen är kulmen på Nobelveckan – en vecka full av aktiviteter i vetenskapens tecken. Sedan ett år tillbaka arrangeras under den veckan ”The Nobel Week Dialogue”, dagen innan själva Nobeldagen, den 9 december. Nobel Week Dialogue samlar tidigare nobelpristagare (bland många andra den tidigare amerikanske energiministern tillika Nobelpristagaren, Steven Chu), politiker, näringslivsföreträdare, organisationer och studenter för en hel dag av intressanta tal, spännande föreläsningar och minst lika spännande paneldiskussioner.

I år arrangerades Nobel Week Dialogue i Göteborg (och om jag förstått saken rätt ska arrangemanget kommande år arrangeras ömsom i Stockholm och ömsom i Göteborg) på temat ” Exploring the Future of Energy”.

Själv hade jag  äran att få inledningtala för hela Nobel Week Dialogue tidigare idag, och dessutom delta i en av paneldiskussionerna. I mitt tal – som hade titeln ”The Challenge of our Energy Future – Our Window of Opportunity” –  tog jag avstamp i ett mycket bekymmersamt faktum; nämligen att kol, fortfarande 2013, är världens allra största energikälla och att hela 80 procent av världens energikonsumtion fortfarande är fossil. Och fastän  klimatforskarna världen över är tydligare än någonsin om sambandet mellan den globala uppvärmningen och världens törst efter fossila bränslen, så subventioneras de fossila bränslena globalt sett med ofattbara 500 miljarder dollar varje år, hela sex gånger mer än världens samlade stöd till förnybar energi. Det är inte långsiktigt hållbart.

Men den goda nyheten är att problem som skapats av oss människor också kan lösas av oss människor. Men för att det ska hända, och för att världen ska ställa om till hållbara energisystem som håller sig inom tvågradersmålets gränser, så krävs det ett starkt politiskt åtagande, det krävs tydliga och långsiktiga mål och spelregler (både regionalt som t.ex. inom EU och globalt), och det krävs goda exempel och beprövad erfarenhet som visar på hur det faktiskt är möjligt att kombinera höga klimat- och hållbarhetsambitioner med en hög och varaktig ekonomisk tillväxt. Inte minst i det senare kan Sverige spela en väldigt viktig roll, genom att berätta om hur vi gjort vår hållbara resa.

Vid sidan av det måste vi också se till att sätta ett korrekt pris på koldioxid. I dagsläget är det bara 8 procent av de fossila bränslen som används i världen som omfattas av någon form av koldioxidskatt. Ska vi kunna bryta beroendet av fossila bränslen och minska våra koldioxidutsläpp behöver alla fossila bränslen omfattas av ett korrekt pris på koldioxid.

För ett par veckor sedan – när jag deltog vid International Energy Agencys Ministermöte i Paris, sida vid sida med andra energiministrar i OECD och sida vid sida med tunga företrädare för energisektorn i OECD-området – så var det energibranschen som, oavsett vilken form av energi de för närvarande producerade, med mer eller mindre samstämmig röst pekade på vikten av att få ett korrekt pris på koldioxid. Och idag, på Nobel Week Dialogue i Göteborg, var det forskarna och nobelpristagarna som, tillsammans med mig, pekade på behovet av detsamma.

Min förhoppning är att alla som har möjlighet att påverka klimat- och energiarbetet, i EU och globalt, hör och tar till sig dessa tydliga uppmaningar. För vi har stora uppgifter framför oss. Ska världen kunna enas om det globala klimatavtal vi behöver i Paris 2015, så behöver vi i EU nästa år enas om ett ambitiöst klimat- och energiramverk med sikte på 2030. Den pusselbiten, och ett starkt europeiskt ledarskap inför klimatförhandlingarna är inte det enda som krävs, men det är en viktig pusselbit för att förhandlingarna i Paris ska kunna lyckas.

I avvaktan på ett globalt klimatavtal finns det dock, precis som både jag och flera andra (däribland ordföranden i FN:s klimatpanel som deltog i samma paneldiskussion som jag) påpekade idag, en hel del vi kan göra. För avsaknaden av ett globalt avtal får inte bli en ursäkt för att under tiden göra vad vi kan. Därför är det bra att vi i Sverige har höga klimat- och energimål (ni vet, vi ska minska våra koldioxidutsläpp med 40 procent till 2020, öka vår energieffektivitet med 20 procent till samma år, se till att ha minst 10 procent förnybart – vilket vi för övrigt redan nått – och ha minst 50 procent förnybart i vår energiproduktion. Och till 2030 ska vi ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta, som ett steg på vägen till att Sverige ska vara klimatneutralt till 2050), att vi gjort en rekordstor höjning av de permanenta energiforskningssatsningarna och att vi har lärt oss hur vi använder teknikneutrala, kostnadseffektiva styrmedel (som koldioxidskatten och de gröna elcertifikaten) för att styra bort från det fossila och in till det hållbara. Bara för att nämna något. Och på samma sätt behöver varje land i världen ställa sig frågan: vad kan vi göra, här och nu, för att hejda klimatförändringarna och ställa om till hållbara energisystem? För alternativet till det är så mycket sämre – för ju längre man väntar med att göra det man ändå kommer behöva göra, desto dyrare kommer det att bli.

Ännu mer på  det här temat blir det på onsdag, när Dr. Fatih Birol, som är chefsekonom för International Energy Agency, kommer till Stockholm för att presentera årets upplaga av ”energibibeln” World Energy Outlook. Det gör vi först på konferensen DI Energi, och sedan vid ett – som jag hoppas – spännande seminarium  i Riksdagen.

Men innan dess blir det ännu lite mer Nobel, med morgondagens Nobelprisutdelning och Nobelbankett. För det saknas sannerligen inte framstående upptäckter och duktiga vetenskapsmän och vetenskapskvinnor att fira! Deras kunskap, och deras raka besked till oss beslutsfattare, behövs för att vi ska kunna fatta de beslut vi behöver fatta, och för att vi ska kunna få det underlag som krävs för att vi på bästa sätt ska kunna ställa om till en hållbar framtid!

Här nedan kan ni se mitt anförande:

Ömsom vin, ömsom vatten

Intervju med media på plats i Bryssel

Intervju med media på plats i Bryssel.

När standarden för den andra generationens mobiltelefoni (GSM) spikades 1987, ledde det till en stor framgång för Europa där duktiga svenska ingenjörer spelade stor roll. Tack vare GSM-standarden kunde företag som Ericsson, Nokia och Siemens ta fram mobiltelefoner som kunde och kom att användas i stora delar av världen. Fortfarande är Ericsson en av de ledande tillverkarna av infrastruktur för telekomsektorn i världen, men numera har de sålt sin telefontillverkning till Sony. Och att tillverkare som Nokia och Siemens har haft stora bekymmer de senaste åren är väl känt.

Det är mot den bakgrunden man ska se EU-kommissionär Neelie Kroes förslag ”A Connected Continent”, ett förslag som EU-kommissionen presenterade i september i år och som syftar till att skapa en enda gemensam telekommarknad i EU. För även om vi idag har en enda gemensam inre marknad i EU, så är vi fortfarande i stor utsträckning 28 olika telekommarknader, vilket förmodligen är en av förklaringarna till att Europa inte längre är centrum för världens telekomutveckling.

När EU:s telekomministrar möttes för ministerrådsmöte i Bryssel idag klargjorde jag att vi i Sverige ställer oss bakom målsättningarna och syftet med EU-kommissionens förslag. Om EU ska vara en konkurrenskraftig ekonomi, där nya jobb och företag kan växa fram, måste vi ha en konkurrenskraftig telekomsektor. Och en hel del i EU-kommissionens förslag är bra idéer som kan stärka den utvecklingen, som förslagen om att införa gemensamma EU-bestämmelser om nätneutralitet, om stärkt konsumentskydd och en mer harmoniserad spektrumtilldelning.

Men samtidigt finns det tyvärr andra delar av förslaget som är ganska bekymmersamma, eller till och med helt missar målet. För oss i Sverige, som redan ligger långt fram när det gäller IT och telekom, är det viktigt att vi kan behålla en hög utvecklingstakt både när det gäller konkurrens, affärsmodeller, utbyggnad av fiber, trådlösa nät och användningen av avancerade tjänster, inte minst på internet. Men just det skulle kunna bli svårt, om EU-kommissionen skulle få för stor makt och kontroll över spektrumfrågorna, och kanske till och med komma att fungera som en europeisk spektrum-myndighet.

Inte minst med tanke på att våra speciella geografiska förutsättningar med ett stort land och stora glesbefolkade områden, behöver vi också framöver kunna ställa nationella täckningskrav när vi ska fördela spektrum och tilldela licenser för mobiltelefoni och mobilt bredband. Vi har genom åren använt täckningskrav för att garantera god mobiltäckning i hela landet, inte minst när vi auktionerade ut licenserna på det så kallade 800-bandet där vi tack vare det såg till så att Net4mobility förband sig att investera 300 miljoner kronor i att förse de hushåll och företag som idag saknar det tillgång till grundläggande bredband. Tack vare det kommer 100% av alla svenska hushåll och företag att kunna få tillgång till grundläggande bredband.

En annan bekymmersam del av EU-kommissionens förslag handlar om roaming, dvs. det man får betala när man som mobilkund använder sin mobil (för att ringa, sms:a eller surfa) utomlands. Roamingkostnaderna är idag alldeles för höga, om det är alla helt överens. Och därför har Sverige tillsammans med många andra medlemsländer sedan länge arbetat för att sänka roamingkostnaderna. Så sent som förra året var jag med och drev fram en ny EU-förordning om roaming, som sedan dess kraftigt sänkt kostnaderna för roaming. På t.ex. dataroaming har det regelverket lett till att kostnaderna minskat med upp till 90 %. Den modell vi beslutade om förra sommaren har varit framgångsrik väg, och jag är fast besluten om att fortsätta jobba för att kostnaderna för roaming ska sjunka ännu mer.

På det temat att EU-kommissionen i sitt paket nu lagt fram ett nytt roamingförslag, som syftar till att ytterligare sänka roamingkostnaderna, designat efter det man kallar principen ”roam like at home”. Problemet med kommissionens förslag är bara att det, tvärtemot avsikten, riskerar att leda till högre, inte lägre, kostnader, t.ex. för svenska konsumenter. Vilket beror på att inte tar itu med huvudorsaken till att roamingpriserna är så höga, som handlar om att de grossistpriser som operatörerna tar ut av varandra när deras kunder använder den andres nät fortfarande är väldigt höga. Om EU i det läget kräver att man som mobilkonsument ska betala samma pris för att använda sin telefon oberoende av om man är hemma eller utomlands riskerar det driva upp priserna i länder (som Sverige och de andra nordiska länderna) som redan ligger långt framme och har låga mobilpriser. Vill man på riktigt komma åt de höga roamingpriserna är det helt enkelt de höga grossistpriserna (termineringsavgifterna) mellan operatörerna som man ska ge sig på.

Ska vi kunna få en konkurrenskraftig telekommarknad i EU behöver vi ett genomarbetat regelverk som har förutsättningar att nå just det. Även om ambitionerna varit de bästa så har EU-kommissionens förslag tyvärr inte lyckats nå ända fram. Därför måste Sverige och alla andra konstruktiva medlemsländer nu göra vad vi kan för att de nya regler vi framöver kan komma att besluta om verkligen blir bra och kan leda till det mål vi satt upp.

På väg in till ministerrådets möte gjorde jag en så kallad ”door-step” (kort intervju) med svenska och europeiska media. Vill du kan du se den här nedan. Och här hittar du vad TT, IDG och Der Standard skrivit om mötet idag:

Centerpartiets EU-valplattform antagen

Anna-Karin Hatt och Centerpartiets EU-parlamentariker Kent Johansson på Centerpartiets förtroenderåd.

Anna-Karin Hatt och Centerpartiets EU-parlamentariker Kent Johansson på Centerpartiets förtroenderåd.

Nu på morgonen inledde Centerpartiet sitt förtroenderåd, där vi bland annat ska besluta om vilken lista och vilka kandidater vi ska gå till val på i EU-valet den 25 maj nästa år. När jag inledde debatten om valplattformen och föredrog partistyrelsens förslag till EU-valplattform gjorde jag det såhär:

Centervänner,

För mindre än 25 år sedan revs Berlinmuren. Fram tills dess styrdes halva Europa av kommunistiska diktaturer och den hårt militariserade gränsen delade vår kontinent i två – en där människor fick tycka och utrycka sig som de ville, och en annan där människor kastades i fängelse, för sina åsikter.

Sedan dess har mycket hänt. Idag finns bara en enda diktatur kvar i Europa. Och även om det absolut är en för mycket så har vi sett en fantastisk utveckling som till viss del beror på EU:s dragningskraft.

Idag kan vi utan problem ta bilen från Tyskland rakt in i Polen. Vi kan välja att studera i Paris eller Rom. Och vi kan sälja våra varor i Prag eller London. Våra barn som växer upp idag tar det för givet, men sanningen är att det har krävts många år av hårt arbete, mycket politisk vilja och många långa förhandlingar för att vi skulle komma dit.

I detta kan det inte råda något tvivel om att Sveriges deltagande i EU-samarbetet gör oss starkare. Men om vi inte ska tappa bort allt det goda som vi har byggt upp och som EU har fört med sig måste vi se till att vårda det europeiska samarbetet.

Centerpartiet är EU-vänner, men samtidigt, i våra Centerpartistiska hjärtan, så känner vi att det är en hel del som skaver med hur EU ser ut idag.

Vi ser hur främlingsfientlighet och intolerans är på frammarsch runt om på vår kontinent.

Vi ser hur byråkratiska regelverk och klåfingrighet ersätter sunt förnuft på punkt efter punkt.

Vi ser hur det Eurosamarbete som syftade till att föra ekonomier närmare varandra istället skapar sprickor mellan länder och regioner.

Och vi ser hur alltför många länder är beredda att låta klimatagendan falla i betydelse, i skuggan av den ekonomiska krisen.

För oss i partistyrelsen är det tydligt: EU måste bli smalare genom att fokusera på rätt saker, och vassare genom att kraftsamla på våra stora gemensamma ödesfrågor.

Det är därför som vi vill se ett EU med en ambitiös energi- och miljöpolitik och att EU ska vara världsledande på klimatområdet.

Det är därför som vi tänker kämpa för ett EU med ett sunt näringslivsklimat och har mer gemensam marknad som leder till jobb och tillväxt i hela Europa.

Det är därför som vi vill att EU ska arbeta för grundläggande rättssäkerhet och öppenhet, men ha ett starkt skydd för våra medborgares integritet.

Och det är därför som vi säger nej till Euro, nej till klåfingrighet, och nej till onödiga pekpinnar från Bryssel om vargar, lakritspipor eller det svenska snuset.

För Centerpartiet är EU-vänner, men precis som en god vän gör, så måste man ibland ta på sig ansvaret att säga nej när ens vän går över gränsen.

Och dessutom, sanningen är att Centerpartiets Europapolitik ligger i tiden. Det är inte bara vi som känner att EU gör fel saker. Och Centerpartiet har extremt hög trovärdighet i det. Vi är det enda Alliansparti som ända sedan folkomröstningen har sagt nej till Euron, och vi är det enda parti som med verklig trovärdighet kan stå för underifrånperspektivet och stå upp mot brysselbyråkratin.

Just det ska vi vara extremt tydliga med i valrörelsen, och det är just den politiken som partistyrelsen föreslår i valplattformen. Om vi lyckas förmedla det budskapet och göra det tydligt i valrörelsen är våra chanser i EU-valet i maj väldigt goda.

Vår uppgift här idag, er uppgift för idag, är att ta det här förslaget, förfina det och fatta beslut om en stark plattform, en plattform som tydligt beskriver Centerpartiets vision om ett smalare, men vassare EU.

Unikt klimatuttalande från IEA:s medlemsländer

IEA:s ministermöte i Paris

Jag huvudtalar vid IEA:s ministermöte.

Samtidigt som klimatmötet i Warszawa pågår för fullt har den Internationella energiorganisationens (IEA) energiministrar de senaste två dagarna träffats för ministermöte i Paris. IEA bildades 1974, efter oljekrisen och verkar som fristående organ inom OECD för att minska oljeberoendet.

När jag idag hade äran att vara huvudtalare och fick inleda diskussionen om  ”Climate and Energy: Working both ways” betonade jag att ökad hållbarhet och starka insatser för att klara klimatet inte står i motsats till god och varaktig tillväxt. Tvärtom visar vår svenska resa att man, om man väljer smarta sätt och kostnadseffektiva styrmedel, faktiskt kan skapa mycket hållbarhet och stark ekonomisk tillväxt på en och samma gång. Och självklart passade jag här i Paris på att berätta om den hållbara resa som Sverige gjort sedan 1970, när vi var ett av de mest kol- och oljeberoende länderna i hela OECD, och fram till idag, när vi har nästan 50 procent förnybart i vårt energisystem och pressat tillbaka vårt oljeberoende till 32 procent. Hur det gått till har jag berättat om flera gånger tidigare här på bloggen.

Samtidigt pekade jag på att det just nu är viktigare än någonsin att vi beslutsfattare förmår tänka långsiktigt. Vi måste lägga det kortsiktiga tänkandet bakom oss, och låta våra energival vägledas av vilka de långsiktiga konsekvenserna av de valen blir.

Ett tydligt exempel på det är den skiffergas som just nu diskuteras flitigt på många håll i världen. Som ett sätt att öka sin försörjningstrygghet, minska sina koldioxidutsläpp och ersätta mer klimatskadliga energikällor med gas har flera länder satsat eller överväger att satsa på att utvinna skiffergas. Och förvisso är det sant att skiffergas, om den används för att ersätta kol som är ännu värre för klimatet, kan bidra till att sänka vissa länders koldioxidutsläpp. Men samtidigt pekar allt fler på att både de kortsiktiga och långsiktiga miljöeffekterna av den metod – ”fracking”, eller hydraulisk spräckning – som man vänder för att utvinna skiffergasen kan vara mycket stora, med risk för påverkan på grundvattnet samtidigt som det finns en stor risk att starkt klimatstörande metangas läcker vid själva utvinningen av skiffergasen.

Men skiffergasens påverkan på klimatet och miljön stannar inte där. För det vi ser just nu är hur de stora globala volymerna av skiffergas har lett till en dramatisk prissänkning på kol, helt enkelt därför att USA inte längre behöver så mycket kol för att möta sina energibehov.  I kombination med att koldioxidpriset på den europeiska utsläppsmarknaden (EU ETS) nu är nere på mycket låga nivåer leder det till att allt mer kol importeras och används i Europa vilket innebär att kolanvändningen i EU nu är den högsta på 40 år, vilket i sin tur innebär högre risk för ökade och inte minskade koldioxidutsläpp från Europas energisektor.

Om detta pratade jag i flera olika inlägg på ministermötet idag, och endel av det passade jag också på att beskriva i eftermiddags när jag var med i Torehammar och Lindberg i P1. Med tanke på de låga priserna på koldioxid i EU är det tydligt att EU:s  utsläppshandel måste reformeras för att få uppjust  priset på koldioxid, ett behov som – glädjande nog! –  väldigt många av de som deltog på mötet i Paris – både ministrar och företagsledare – poängterade väldigt tydligt.

Men samtidigt som EU behöver reformera sitt system för att få ett korrekt pris på koldioxid, så behöver också OECD-länderna bli mer aktiva och ännu tydligare agera utifrån insikten om att ny energiinfrastruktur som byggs idag kommer finnas kvar under många år framöver. Just därför var det väldigt viktigt att vi som är medlemsländer i IEA idag för första gången någonsin kunde anta  ett gemensamt klimatuttalande där vi pekar på att klimatfrågan och energifrågan hänger väldigt nära samman, att de energival vi gör, och den energiinfrastruktur vi bygger, måste bidra till de klimat- och energipolitiska mål vi satt upp och att vi måste vidta konkreta åtgärder för att vi ska kunna nå 2-gradersmålet. Den tydliga signalen enades vi om idag och den är också den som vi nu gemensamt skickar, inte minst till alla de länder och miljöministrar som just nu möts för klimatförhandlingar under COP19 i Warszawa.

Med den ekonomiska krisen i färskt minne, och med klimatfrågan högt på agendan, är en sak alldeles klar: vi kan inte, och får inte, låsa in oss i ett nytt långt, dyrt och klimatskadligt beroende av fossila bränslen.

Om du är intresserad av att läsa hela det tal jag höll på ministermötet hittar du det på regeringen.se.

I anslutning till ministermötet i Paris träffade jag också några franska journalister och beskrev vår svenska energipolitik, bl.a. nyhetsbyrån Reuters som skrev en artikelsom nu publicerats i bland annat The New York Times.

Samtliga energiministrar samlade för så kallat familjefoto utanför OECD:s högkvarter i Paris.

Samtliga energiministrar och företagsledare samlade för så kallat familjefoto utanför OECD:s högkvarter i Paris.

 

 

Tydligt intresse för Sveriges energiomställning på IEA:s ministermöte i Paris

USA:s nyvalda energiminister Ernest Moniz.

USA:s nyvalda energiminister Ernest Moniz.

Under två dagar pågår nu den Internationella energiorganisationens (IEA) ministermöte i Paris. Fokus är energi, klimat och konkurrenskraft. Utgångspunkten är resultaten från IEA:s upplaga av World Energy Outlook, som lanserades i London den 12 november. Enligt den rapporten – som kan beskrivas som världens energibibel – håller världskartan för energi på att ritas om. Tidigare nettoimportörer blir exportörer, och tvärtom. Länder som Kina och Indien tar en allt större andel av den globala efterfrågan på energi vilket påverkar priser i andra delar av världen.

IEA:s chefsekonom Dr Faith Birol pekade i sin presentation på att fossila bränslen idag står för 82 procent av världens energitillförsel. Och den bistra sanningen är att den andelen är lika stor nu som den var för 25 år sedan. Och på grund av världens ökade energibehov så väntas fossila bränslen fortfarande stå för 75 procent 2035. Och på grund av de fossila bränslenas höga andel står energisektorn idag för hela två tredjedelar av världens klimatutsläpp. Och trots åtgärder för att minska utsläppen från energisektorn så väntas utsläppen, med nuvarande politik, öka med ytterligare 20 procent till 2035. Vilket enligt IEA innebär att världens medeltemperatur i så fall skulle öka med i genomsnitt 3,6 C till samma år. Och om det sker skulle den utvecklingen få förödande konsekvenser, i hela världen.

I ett inlägg under öppningssessionen passade jag därför på att poängtera att vi har möjlighet att välja en annan väg och skicka budskapet att det faktiskt går att förena en stark politik för ökad hållbarhet med hög och varaktig ekonomisk tillväxt, om vi väljer att kombinera höga ambitioner med väldigt smarta och kostnadseffektiva styrmedel. Dit hör koldioxidskatten, som Sverige införde som ett av de första länderna i världen 1991, och det gröna elcertifikatsystemet, som nu varit på plats i 10 år och som ger oss mycket förnybart för pengarna. Och den turkiska energiministern, som är ordförande på årets IEA-möte, svarade snabbt att det vore bra om alla länder kunde införa regelverk som liknar de vi i Sverige har.

Förutom ministermötets oridinarie program så har jag idag också fått chansen att träffa den nytillträdde amerikanske energiministern, Ernest Moniz, i en bilateral överläggning. Fokus för det mötet var att följa upp president Barack Obamas besök i Sverige i början på september och att få diskutera hur vi tillsammans kan utveckla det redan välutvecklade svenska-amerikanska samarbetet på energiområdet – inte minst inom ramen för miljötekniksamarbetet SAGA (Sweden America Green Alliance). Och vi identifierade båda flera områden där vi vill fördjupa samarbetet mellan våra länder, inte minst när det gäller hållbara fordon och förnybara bränslen liksom när det gäller energieffektivisering. Vid sidan av det var det också en väldigt god nyhet när  Moniz beskrev att han tänker prioritera initiativet Clean Energy Ministerial, ett samarbete mellan G20-länderna och de nordiska ländernas energiministrar om smart miljöteknik som hans företrädare Steven Chu initierade, och som i praktiken kan bidra till att minska världens koldioxidutsläpp och kanske också de närmaste åren bidra till att bana väg för en global klimatöverenskommelse här i Paris 2015.

Imorgon fortsätter IEA:s ministermöte, då jag bl.a. kommer hålla ett huvudtal om kopplingen mellan klimat och energi, hur det är möjligt att kombinera hög tillväxt med ökad hållbarhet och vad vi behöver göra för att se till så att världen – i de energival vi står inför -inte låser fast sig i ett nytt dyrt och klimatskadligt beroende av fossila bränslen.

Stort turkiskt intresse för vår svenska energiresa

På besök i Värtaverket med Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

På besök i Värtaverket med Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Idag har varit en dag fylld av turkisk-svenska relationer. I förmiddags deltog jag, tillsammans med fyra andra ministerkollegor, under statsministerns Fredrik Reinfeldts överläggningar med Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och hans delegation. Det var en innehållsrik överläggning som handlade om allt från Turkiets EU-förhandlingar, vikten av fortsatta reformer för att stärka demokratin och respektera mänskliga rättigheter men också om energi- och miljöteknikfrågor. När det gäller  medborgerliga fri- och rättigheter, särskilt yttrandefriheten, finns det fortfarande inskränkningar i Turkiet som de behöver ta itu med,  även om det senaste årtiondets författningsreformer i Turkiet har inneburit att respekten för demokratins spelregler ökat och stärkts.

Under eftermiddagen stod energi- och miljöteknikfrågorna i fokus. För precis som när USA:s president Obama var här i början av hösten ville premiärminister Erdogan och hans delegation höra mer om, och titta närmare på, den fantastiska hållbara energiresa som vi i Sverige  gjort de senaste decennierna.

Att vi i Sverige har gått från ett energisystem som 1970 till 80 procent var beroende av fossila bränslen till ett där vi minskat fossilberoendet till under 35 procent, och där vi har nästan 50 procent förnybart, imponerar verkligen på omvärlden. Att vi dessutom lyckats kombinera hög ekonomisk tillväxt med tydliga hållbara ambitioner – vilket framför allt märks genom att vi sedan 1990 minskat våra växthusgasutsläpp med 20 procent samtidigt som vår ekonomi vuxit med närmare 60 procent – adderar ytterligare ett tydligt budskap till våra utländska besökare. Det är helt enkelt möjligt att kombinera god tillväxt med miljöhänsyn, om man väljer rätt styrmedel.

Efter överläggningar och pressträff tog jag därför med premiärminister Erdogan och fem av hans  ministrar till Värtaverket i Frihamnen i Stockholm. Vid Värtaverket, som samägs av Fortum och Stockholms stad, fick han se konkreta exempel på fin förnybar energi,  både beprövad som används i stor skala idag, och nydanande tekniker med stor potential för framtiden.

En spännande ny teknik som Erdogan visade ett stort intresse för var vågkraften. Den turkiska delegationen hade särskilt bett om att få se just vågkraft, eftersom de hört att vi i Sverige har vågkraftsteknik som verkligen ligger i utvecklingens framkant. Och med tanke på Bosporen – sundet som delar Istanbul i en asiatisk och en europeisk del – ser de en stor potential för vågkraft också hos sig.

Att kunna ta med en delegation som den turkiska ut till ett av de få kraftvärmeverk som, tyvärr, fortfarande till viss del eldar kol i sina pannor, men som är på väg att konvertera till helt förnybara biobränslen, har ett särskilt stort symbolvärde. För en av Turkiets stora energiutmaningar är just att bryta sig loss från ett stort beroende av fossila och ändliga bränslen, och bygga ut hållbara och förnybara. Om den, och flera andra, utmaningar och potentiella samarbetsområden diskuterade jag  vidare senare i eftermiddag med Turkiets energiminister Taner Yildiz som jag tog emot  för enskilda överläggningar på Näringsdepartementet. Redan om ett par veckor träffas vi igen när både han och jag ska delta på Internationella energibyråns ministermöte i Paris, där jag för övrigt kommer vara huvudtalare om kopplingen mellan klimatfrågan och energiområdet.