Avtackning på Näringsdepartementet efter 11 fantastiska år i Alliansen.
Om Stefan Löfven lyckas med det uppdrag han fått av Riksdagens talman så kommer, om någon eller några veckor, den övergångsregering som jag nu ingår i avgå, och en ny regering träda till. För mig innebär det att jag då sätter punkt för två fantastiska mandatperioder i regeringen, och för nästan 11 år mitt i hjärtat av skapandet av Alliansen och de 8 år då vi i Alliansregeringen styrt Sverige.
Jag är otroligt stolt över den tiden, och över vad vi tillsammans lyckats åstadkomma under den!
Jag är otroligt stolt över att vi vågade skapa Alliansen, och att vi etablerade en helt ny politisk kultur, och samarbetsform med den. Ett samarbete som inte bygger på den starkes lag, eller på att dra varandra vid näsan. Utan på insikten om att 1 + 1 + 1 + 1 faktiskt – om man verkligen lyssnar på varandra och fokuserar på att tillsammans hitta de bästa lösningarna på olika samhällsproblem – kan bli större än 4:a.
Och jag är stolt över alla de strukturella förändringar vi tillsammans har gjort. Att vi – trots att vi just har varit igenom en omfattande finanskris och stark internationell lågkonjunktur, den starkaste sedan depressionen på 1930-talet – nu står starkare än nästan något annat land i Europa. Att 350 000 fler har ett jobb att gå till, jämfört med 2006. Att mer än 200 000 av dem har utländsk bakgrund. Att vi har 200 000 fler företag och att antalet personer förpassade i permanent utanförskap från arbetsmarknaden sjunkit med 200 000 sedan vi trädde till. Jag är stolt över att vi varit rädda om våra statsfinanser, så att vi nu har stadigt sjunkande statsskuld, när andra länder i Europa kraftfullt tvingats öka sin. Och jag är stolt över att vi just därför idag kan satsa mer på välfärden än vad vi gjort någon gång tidigare i Sveriges historia.
Och jag är stolt över det jag åstadkommit, som energiminister i Alliansregeringen. Att vi 2009, när jag var en av de ansvariga statssekreterarna för att förhandla den, förmådde formulera och ge Sverige den bredaste och mest långsiktiga klimat- och energiöverenskommelse vi någonsin haft, och att den sedan dess lett till många goda, hållbara resultat. Att investeringarna i energisektorn under mina år som energiminister slagit alla rekord, och att utbyggnaden av det förnybara lett till att vi gått från 43 procent förnybart i Sverige 2006, till 51 procent det senaste året som myndigheten kunnat mäta. Och att både industrin och vi komsumenter nu kan sova gott om natten, för att vi har en trygg energiförsörjning och historiskt låga och konkurrenskraftiga elpriser. Att vi kunnat göra så många reformer för att stärka den enskildes ställning på energimarknaden, och skydda konsumenterna mot oskäliga priser och avgifter.
Jag är stolt över det jag åstadkommit som it-minister i Alliansregeringen – att jag, som Sveriges första it-minister med övergripande ansvar för alla it-politikens områden, höjt statusen och ambitionerna i regeringen och regeringskansliet för de frågorna. Att jag bara ett år efter att jag tillträdde, hösten 2011, kunde presentera den Digitala Agenda för Sverige som jag och departementet, tillsammans med många av er i näringslivet och i berörda organisationer, varit med och arbetat fram. Att vi med den som utgångspunkt sedan höjt tempot i att ställa om till en modern och effektiv e-förvaltning. Att vi kraftfullt ökat satsningarna på att bygga bredband, både på landsbygden och inne i stan. Att vi genom att ge bra förutsättningar och frigöra mest utrymme i etern för mobiltelefoni av alla länder i hela Europa, tydligt drivit och driver på utbyggnaden av mobiltelefonin. Och att vi nu mer än någonsin pratar om vilka nytta vi kan skapa med it, och om hur vi kan åstadkomma fler resultat om vi använder smart it bättre – i våra småföretag, i vårt miljöarbete och när våra barn ska få chansen att lära sig mer i skolan. Bara för att nämna några av alla de möjligheter som smart it ger.
Allt detta – och mycket, mycket mer – är jag stolt över och bär med mig när jag nu ska ta mig an nya utmaningar!
Lika stolt som jag är över de resultaten, lika stolt är jag över att ha fått samarbeta med er som varit med och gjort allt det möjligt:
Tack till alla opolitiska tjänstemän på mina enheter på Näringsdepartementet, och alla ni andra, i ett otroligt professionellt regeringskansli. Ni är det piano som varje musicerande minister med reformambitioner måste ha! Och tack alla GD:ar och myndighetschefer, som har det viktiga uppdraget att hjälpa regeringen att förverkliga sin politik.
Tack till alla er jag mött och haft förmånen att få debattera, diskutera och samarbeta med, i både it- och energibranschen och –industrin. Ni har bjudit mig det sunda tuggmotstånd man som minister behöver, och ni har varit en sporre för att nå nya resultat. Ni har kommit med ovärderliga egna idéer, och haft värdefulla synpunkter som hjälpt mig och oss i regeringen att förbättra och förfina våra förslag. Ni har velat vara med och bidra, och ni har varit pigga på att svara när jag som minister bjudit in till en, ibland både ovanlig och banbrytande, ”riktig” dialog. Oavsett om den handlat om bredbandsutbyggnad, kärnkraftskrångel, nya klimat- och energimål för 2030 eller hur vi kan stärka den enskilde konsumentens ställning både på it-marknaden och som energikonsument. Jag hoppas att många av oss kommer fortsätta mötas i många olika sammanhang framöver!
Tack till er som ingått i de olika församlingar eller råd jag skapat eller lett. Till ni som varit mina viktig informella rådgivare i Digitaliseringsrådet. Till er som jobbar åt, eller varit ledamöter, i Bredbandsforums styrgrupp och på dess kansli. Till er som ingår i Digitaliseringskommissionen, som ska se till så att den Digitala Agendan går från ambitioner på ett papper till riktig verkstad varje dag.
Tack också till alla mina internationella it- och energiministerkollegor – som jag mött och förhandlat med så många gånger i olika europeiska och internationella beslutsfattarrum. I EU:s it- och energiministerråd, i USA-initierade G20-samarbetet Clean Energy Ministerial (dit jag och Sverige bjöds in som ledare inom förnybar och koldioxidsnål energi), inom ramen för International Energy Agency (IEA) eller vid andra internationella besök eller i andra internationella sammanhang. Ni har lärt mig mycket om hur olika – men många gånger också lika – våra utmaningar kan vara, också nära oss i Europa. Och ni har fått mig att finslipa argumenten och se saken också ur ert perspektiv, så att vi tillsammans har kunnat fatta beslut som vi alla har kunnat stå bakom, och som går i den riktning som Europa och världen behöver.
Och ett hjärtevarmt tack till alla mina fina ministerkollegor i Alliansregeringen – ingen nämnd, men ingen heller glömd. Det har från den första dagen varit en otrolig förmån att få arbeta med er i vår regeringskonstellation. Oavsett om ni nu går till riksdagen, i aktiv och granskande opposition, eller om ni liksom jag kommer söka er nya utmaningar så önskar jag var och en av er varmt lycka till! Jag kommer med spänning följa er framtida resa och jag ser fram emot att hålla kontakten med många av er, som blivit till nära politiska vänner, också framöver!
Likaså ett stort tack till alla de statssekreterarkollegor, från alla fyra Allianspartierna, som jag hade förmånen att få arbeta tillsammans med under Alliansregeringens första mandatperiod (2006 – 2010), och allra särskilt till statssekreterarkollegorna på den numera beryktade samordningen! Tillsammans byggde vi en helt unik funktion i koalitionsregeringen, som i hela åtta år lyckades lösa både små och stora meningsskiljaktigheter, på ett sätt som gjorde att alla fyra partier kunde må bra i samarbetet, och både bidra till och vinna på det. Om den mekanismen tror jag att många kommer vilja veta mer, när framgångarna bakom Alliansen så småningom ska analyseras!
Ännu mer ett stort tack till det verkliga ”hjärngänget” i Alliansen – till den kärna som var med och tog de första modiga stegen och bildade Alliansen 2004, och som sedan under varierande lång tid burit den hela vägen fram till 2014: till Fredrik Reinfeldt (m), Maud Olofsson (c), Lars Leijonborg (fp) och Göran Hägglund (kd) – ursprungspartiledarna som fattade det kloka och modiga beslutet att bilda ”Allians för Sverige” 2004, och att påbörja resan dit redan innan dess. Det var långt ifrån självklart att det djärva steget skulle lyckas, men det var vad Sverige behövde, och vi är många som kommer vara er evigt tacksamma för att ni vågade det!
Men också ett tack till det partiledargäng som sedan tog över – Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Göran Hägglund och Jan Björklund. Ni är alla den där sortens mångsidiga elitidrottare som politiken behöver: duktiga på spurter likväl som på långdistans, och med en förkärlek för att växeldra och ta en stafett för att hjälpa varandra, när det kan behövas. Det är ledarskap, och riktigt samarbete, och ett oändligt viktigt kitt i vår Allians!
Och ett tack också till det gäng som någon gång av någon kallades ”pakten, som tog makten” – till det gäng av partiledarstabschefer som förförhandlade snart sagt varenda partiledaröverenskommelse innan Alliansen vann och tillträdde 2006. Till Anders Borg (m), Helena Dyrssen (fp) och Jakob Forssmed (kd), som alla vet hur en hållfast politisk överenskommelse ska formas, och hur den nödvändiga förankringen i riksdagsgrupper och partiorganisationer behöver mötas och tas. Så mycket av det som kommit att bli Alliansens signum satte vi redan då – den verkliga viljan att lyssna på varandra, att ge och ta av varandra och insikten att varje enskild överenskommelse måste vara så bra att man kan mötas, öga mot öga, över förhandlingsbordet nästa dag. Tack för alla de timmar och dagar vi delat i den tidiga Alliansens värld!
Och ett stort tack till alla ni som under Alliansens första mandatperiod var mina medarbetare på Centerpartiets del av samordningskansliet på Statsrådsberedningen i Rosenbad, när jag som statssekreterare fick uppdrag att bygga Centerpartiets kansli där. Till Magnus Wallerå, som var min högra hand och som efter valet 2010, när jag blev minister, blev min efterträdare som statssekreterare där. Tack till alla er som jag hade förmånen att få rekrytera och jobba med de fyra åren – inte minst Magnus Wallerå, Anders Holmestig (numera LRF), Anders W Jonsson (numera Centerpartiets gruppledare i Riksdagen), Daniel Johansson (fram till nu min statssekreterare på Näringsdepartementet), Sofia Olsson (nu regionansvarig för Individuell Människohjälp i Indien), Mila Eklund (nu internationell sekreterare för Centerpartiet) och Malin Nordstrand (numera chef för Centerpartiets riksdagskansli) som alla var med i det jungfruliga ursprungsgäng som direkt efter valet 2006 började med mig på Rosenbad!
Och ett obeskrivligt stort tack till alla er som jobbat i min ministerstab sedan jag blev minister 2010! Till Daniel Johansson och Marita Ljung, som båda varit mina helt oslagbara statssekreterare. Till Hannes Carl Borg, Kristian Ljungblad och Mia Nordström, som i olika skeden varit mina viktiga energipolitiska bollplank, som energipolitiska politiska sakkunniga. Till Henrik Ishihara, min it-politiskt sakkunnige, som ingen slår på fingrarna när det gäller bredband, it och internetpolitik. Till Malin Forsbrand, Julia Färjhage och Kristian Ljungblad, som alla i olika omgångar tagit sig an utmaningen att leda min ministerstab. Ett stort tack också till de viktiga assistenterna – Susanne Levin, Eira Norberg och Gudrun Råberg – som hållit reda på mig och mina statssekreterare och sett till så att kalendern och allt annat praktiskt fungerat och kommit på plats! Ingen ledare klarar sig utan en riktigt bra assistent, som kan säga ja och ibland nej, till både utomstående och minister i sig. Och ett stort tack till min alltid allerte och vakne pressekreterare Jonas Johansson, som tog steget från journalistiken till min stab och politiken – jag är otroligt tacksam för det! En minister är ingenting utan sina duktiga rådgivare. Utan duktiga människor som er i min stab skulle jag inte ha kunnat uträtta ens en bråkdel av allt det jag har gjort, först som it- och regionminister och sedan som it- och energiminister denna mandatperiod!
Och till sist ett oändligt stort tack till er som är mina allra närmaste. Till min familj och mina barn som levt nära allt det jag levt nära under alla dessa 11 år. Som stöttat mig, och sporrat mig. Som delat de soliga dagarna och de där molnen dragit fram. Som ibland kanske suckat över att jag behövt se ännu en nyhetssändning, men som ännu oftare krupit upp i soffan och sett den där viktiga debatten med mig. Som följt och följt med i vartenda steg jag tagit, och som förefaller ha varit ganska nöjda med det. Nu väntar nya spännande, och förhoppningsvis också viktiga, utmaningar framöver, men när jouren faller bort och mamma inte behöver vara beredd alla dygnets 24 timmar, så hoppas och tror jag att vi också kommer hinna en extra koja, en extra sagobok, en extra mysmiddag och ett extra biobesök till!
Vad som väntar om hörnet vet jag ännu inte särskilt mycket om, och när allt nu börjar landa så känns det faktiskt ganska spännande det! Rent politiskt kommer jag fortsätta bidra till Centerpartiets och Alliansens utveckling utifrån de plattformar jag har, men professionellt kommer jag nu söka mig nya utmaningar! Och kanske är det god tid att göra det. För efter 11 år – som är den tid som gått sedan jag strax före jul 2003 tog steget tillbaka till politiken efter fyra år i näringslivet, bland annat som VD för ett friskoleföretag – är tiden kanske mogen att ta ett nytt kliv, till näringslivet, organisations-Sverige eller till något annat som kan ge en rejäl utmaning och där jag kan fortsätta få utlopp för min kreativitet och inspiration!
Oavsett vilka dörrar som nu öppnas mot framtiden, så kommer mycket av det jag gjort genom åren även framöver att vara viktiga drivkrafter för mig:
Mitt engagemang för miljö, hållbarhet och mer förnybar och klimatsmart energi – också i ett internationellt perspektiv.
Mitt driv för att bygga Sverige starkare med mer it, mer bredband och en starkare och mer innovativ it-industri. Och inte minst att använda mer smart it för att ställa om till mer hållbar energi.
Min övertygelse om att vi behöver en skola som, bland annat med smart it, möter våra barns lust att lära, där de är, utifrån deras behov.
Min kärlek till, och erfarenhet av, att vara med och leda, kommunicera och få många att samlas bakom tydliga och gemensamma mål. Och min erfarenhet av att sedan många år jobba med, och i, olika typer av styrelser och styrelseuppdrag.
Och alla de erfarenheter jag samlat på mig genom att i nästan 11 år varit med och förhandlat ihop, hållit samman och utvecklat vår Allians och den politik vi genomfört under Alliansregeringens 8 år. Först som statssekreterare och sedan som minister. Det är erfarenheter som jag är väldigt glad att ha.
Vilka som nu vill dra nytta av mig, med min bakgrund och erfarenhet, ska bli otroligt spännande att se! Själv ser jag fram emot att få fortsätta växa och utvecklas med nya utmaningar. Skulle du vara en av dem som tror att jag kan ha något viktigt att bidra med hos er, hör gärna av dig om det! Jag vill gärna diskutera olika möjligheter och förslag för att kunna se var den plats finns där jag kan ha mest att bidra med. (Vill du så når du mig på mejladressen akh [snabel-a] annakarinhatt.se och har du mitt nummer sedan tidigare är det bara att slå en signal)
När övergångsregeringen avgår, och den nya regeringen träder till, så summeras ett viktigt kapitel i mitt och många andras politiska liv. Därmed inte sagt att det kapitlet inte längre fram kan få sällskap av flera! Jag är otroligt stolt över det jag varit med om att uträtta, och jag är lika nyfiken på att se vilka vägar framtiden nu tar. Tack alla ni som varit med och gjort denna fantastiska resa möjlig – för mig som person, för Centerpartiet och för hela vår Allians. Jag är, och kommer alltid vara er, och oss, oerhört tacksam för det!
I mitt uppdrag som it- och energiminister, och i mitt uppdrag som andre vice partiordförande i Centerpartiet, ger bloggen mig fantastiska möjligheter att lägga ut texten och utveckla resonemangen i många av de frågor som för tillfället är på tapeten. Det kan gälla min syn på biodrivmedel, öppenhet på nätet eller mer allmänpolitiska frågor som till exempel flickors rättigheter. Bloggen är helt enkelt ett viktigt verktyg för mig när det gäller att fördjupa resonemangen på ett sätt som det inte så ofta finns möjlighet till i andra medier.
I det senaste numret av Computer Swedens helgtidning CS Life kan du läsa om hur jag ser på de sociala medierna och vilka olika möjligheter jag tycker att de ger. Där kan du också läsa den nakna sanningen om hur det verkligen gick till den där nyårsdagen förra året när jag började twittra.
Men reportaget handlar inte bara om det. Det handlar också om hur en vanlig helg kan se ut hemma hos mig och min familj – när jag inte jobbar. Har du inte redan själv ett eget ex så hittar du ett utdrag ur papperstidningen här.
Efter en intensiv dag – som började med regeringssammanträde, fortsatte med intervju och omslagsfotografering för en tidning, interna överläggningar om olika aktuella frågor med kloka medarbetare och tal för många av de utländska ambassadörer som är stationerade i Sverige – så avslutade jag för en stund sedan dagen med att prata om min syn på ledarskap på ett möte ordnat av Stockholms Centerkvinnor. Vid min sida hade jag Arbetsförmedlingens energirika och inspirerande generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist.
Jag var inbjuden för att prata om min syn på ledarskap och jag valde att berätta om min resa från byn Mosshult där jag är född, till posten som minister i regeringen.
När jag tänker tillbaka på hur jag hamnat här är det självklart hårt och målmedvetet arbete som ligger bakom, men också en del tillfälligheter. Och ibland får jag nästan nypa mig i armen. ”Sveriges It- och energiminister.” Jag? En liten bonntös från Mosshult som växt upp och blev en av ministrarna i Sveriges regering. Hur gick det egentligen till?
När jag växte upp drömde jag om att bli författare. Jag gick ut nian med bra betyg och framtiden låg för mina fötter. Samtidigt var jag extremt skoltrött och valet föll på frisörlinjen – främst för att jag då fick flytta hemifrån. Jag visste redan då att det inte var frisör jag skulle bli men det var en spännande väg genom gymnasiet där jag fick utlopp för min kreativa, skapande ådra.
I samband med valet 1991 drog den politiska genen tag i mig. Det resulterade i ett nämndsuppdrag i Hylte kommun. I samma veva blev jag invald i CUF:s distriktsstyrelse och jag var fast i politikens förunderliga värld och i drivkraften av det ideella engagemanget.
1994 blev jag invald i CUFs förbundsstyrelse och under de år som följde jobbade jag som ledarskribent på Hallands Nyheter och Södermanlands Nyheter, som kanslichef på Centerpartiets Internationella Stiftelse och satt i CUF:s Verkställande utskott. Det var otroligt spännande år där den ena utmaningen ledde till den andra. De åren kröntes av att jag fick jobb som talskrivare åt Centerpartiets dåvarande partiledning – och helt plötsligt var jag mitt inne i den politiska hetluften.
CUF blev för mig en skola där jag upptäckte min förmåga att leda, och där den talangen fick komma till sin rätt.
Om man ska sätta ord på den röda tråden genom mitt professionella liv så har det mer än något annat inneburit att jag fått förtroendet att leda andra: som vice VD för en PR-byrå, som VD för en friskolekoncern som utbildade hundratals unga och vuxna för viktiga yrken i vården och omsorgen, som stabschef för partiledarstaben, som statssekreterare och chefsförhandlare på Statsrådsberedningen och nu som statsråd med ansvar för it-och energifrågor. Att leda är en stark drivkraft för mig, men framför allt att leda med mod och ödmjukhet.
Om det är något mina ledaruppdrag lärt mig genom åren så är det att ett gott ledarskap kräver både mod och ödmjukhet. Mod att ha is i magen när så krävs, och mod att ensam fatta beslut de gånger man inte kan dela dem med någon annan. Men också modet att delegera, att få andra i omgivningen att växa, och att ta vara på varenda talang som är beredd att bidra. Att använda sitt ledarskap för att lyfta fram andra.
För att lyckas med det är det avgörande med tillit. Jag ger mina medarbetare 100 procent förtroende. Jag litar på att de kan lösa de uppgifter de blir tilldelade och jag vet att de kommer att göra sitt bästa i processen för att komma i mål. Det som händer, när man ger det förtroendet är att en insikt växer fram hos dem om att de faktiskt klarar mer än vad de själva trott. För mig är det betalning i sig. Att se människor runt om kring mig växa och utvecklas.
På sätt och vis handlar den ledarskapsstilen för mig om att leva Centerpartiets socialliberala ideologi. Att förverkliga våra idéer om tilltro till varje människas egen förmåga att skapa, välja och fatta egna beslut.
Men gott ledarskap förutsätter också ödmjukhet. Att se gränsen för sin egen förmåga, och att inse att t.o.m en svuren motståndare ibland kan ha viktiga saker att bidra med. Att inse att världen sällan är svart eller vit, och att den ”enda vägen” sällan existerar.
För mig kommer ledarskapet naturligt. Men det var först när jag engagerade mig i CUF som mina ledaregenskaper blev tydliga och fick blomma ut. Tidigare ville varken jag eller de jag hade runt mig kännas vid dem. Jag ansågs vara blyg och tystlåten. Numera är motsatsen bevisad. Jag har valt att bejaka mitt inre ledarskap och jag är övertygad om att det är en av anledningarna att jag är där jag är idag.
Det är allt för vanligt – inte minst bland kvinnor – att man inte bejakar sin förmåga att leda. Att man underskattar sig själv och att man inte vill sticka ut. Jag vill uppmana er, och alla kvinnor, att våga visa ledarskap och tro på den egna förmågan. Många har den inom sig – det handlar bara om att tro på sig själv och att våga ta steget.
Det är sällan jag möter män som inte tror på sig själva, eller som inte tror på sin ledarskapsförmåga.
Ledarskapet är något man ständigt måste jobba på för att förbättra och förfina. Ett av de bästa tipsen jag har är att medvetet studera de ledare du har i din närhet. Hur agerar de och hur hade du agerat om du befann dig i deras skor?
En annan mycket framgångsrik ledarskapsskola är att vara förälder. Jag upphör aldrig att förvånas över den skillnad man ofta upplever hos personer som kommer tillbaka från sin föräldraledighet. De har ökat sin effektivitet och förbättrat sin förmåga att prioritera och att leda markant. Och med tre barn har jag själv lärt mig en hel del i den skolan.
Jag har en spännande resa bakom mig – och förhoppningsvis en lika spännande resa framför mig. Det är hårt arbete som tagit mig hit, men också förmågan att ta vara på de tillfällen som uppenbarat sig utmed vägen – att jag vågat ta mig an de utmaningar som dykt upp framför mig. Det tänker jag fortsätta med och jag vet att det kommer att ge mig många nya härliga erfarenheter också framöver.
Idag är det ett år sedan jag utnämndes till it- och regionminister, och ett år sedan statsminister Fredrik Reinfeldts andra regering tillträdde. Det var en historisk sak att en sittande borgerlig regering lyckades bli omvald 2010, ett faktum som ibland kommer bort i den aktuella politiska debatten.
För mig har det här första året som statsråd varit ett händelserikt, omtumlande och väldigt givande år. Jag har under hela året arbetat intensivt med att ta fram en Digital Agenda för Sverige, en agenda som jag imorgon kommer att kunna presentera för alla som är intresserade. Men jag har också rest runt i landet och mött de som jag brukar kalla för tillväxtens vänner och resonerat kring hur vi på bästa sätt ska kunna skapa förutsättningar för en verkligt hållbar tillväxt i hela landet. Det har givit många goda uppslag, inte minst kring hur vi kan stärka den regionala innovationsförmågan, hur man kan arbeta med att göra sin egen region attraktiv för både inhemsk och utländsk arbetskraft, men också kring hur vi kan få en hållbar tillväxt som ger kvinnor och män samma möjligheter att växa och utvecklas.
I förhållande till EU har den kanske viktigaste insatsen det här året varit att förbereda och inleda förhandlingarna om den kommande programperioden för sammanhållningspolitiken, eller det jag i dagligt tal brukar kalla för EU:s politik för regional tillväxt. Det är ett samarbetsområde som betyder mycket för Sverige, och som under nuvarande programperiod tillfört över 30 miljarder kronor till tillväxtarbetet runt om i landet. Mitt mål det här året har varit att få Bryssel att förstå att också den nya programperioden måste ta hänsyn till den glesa befolkningsstruktur och det kalla klimat vi har här i Sverige, och att det så kallade gleshetskriteriet och den så kallade gleshetsbonusen därför måste finnas kvar också i den nya perioden. Och det är med glädje som jag, när jag nu lämnar frågorna kring regional tillväxt vidare till näringsminister Annie Lööf, kan konstatera att det målet är nått. I det förslag till ny programperiod som EU-kommissionen nu lämnat finns glesheten med som ett kriterium, vilket bådar väldigt gott inför de fortsatta förhandlingarna om både innehåll och omfattning av den nya programperioden!
Det har varit ett spännande, lärorikt första år som statsråd. Samtidigt som jag det här året lärt mig en hel del är jag ödmjukt medveten om att väldigt mycket återstår att lära och förstå. Jag ser verkligen fram emot att de dagar som kommer ska bli precis lika spännande, lärorika och givande som de som nu varit!
Under några år i början på 2000-talet lämnade jag politiken och arbetade en period i näringslivet. I januari år 2000 rekryterades jag som PR-konsult till PR-byrån Kind & Partners av dess dåvarande VD Jan Kind. Efter en tids arbete på byrån accepterade jag hans erbjudande om att få titeln vice VD. Det var en liten byrå med relativt få anställda och titlar användes inte särskilt ofta internt. Men det var den titel jag bar och som jag på hans uppmaning också använde i externa sammanhang.
Igår publicerade tidningen Resumé på sin webb en artikel där några anonyma källor säger att de inte minns att jag har varit vice VD på PR-byrån Kind & Partners, tvärt emot vad jag uppgivit i min meritförteckning. Samtidigt finns det i artikeln en namngiven källa, Magnus Wallerå, idag statssekreterare i regeringskansliet, då anställd på PR-byrån Kind & Partners. Han minns och bekräftar i artikeln att jag hade just titeln vice VD.
VD Jan Kind är den person som bäst av alla hade kunnat styrka vilken titel jag hade och i vilka funktioner jag arbetade. Tyvärr avled han en tid efter att jag slutat. Därefter såldes byrån till Sund Kommunikation. Men vid den tidpunkten arbetade jag redan åt en annan arbetsgivare, och fanns inte längre med i bilden. Men oaktat det, är och förblir det så att jag rekryterades som PR-konsult till PR-byrån Kind & Partners, och att jag sedermera också haft titeln som vice VD.
De anonyma påståendena har föranlett mig att noga gå igenom den aktuella tidsperioden. Jag har då upptäckt en förskjutning av årtalen i min meritförteckning. Jag rekryterades alltså till Kind & Partners år 2000 och arbetade där fram till och med hösten 2001 och inte motsvarande period år 2001-2002. Om detta orsakat förvirring är jag den förste att beklaga.
Idag är det 50 år sedan Dag Hammarskjöld, den förste och ende svensk som varit generalsekreterare i FN, dog i en flygkrasch i Ndola, på väg för att genomföra ett vågat medlingsförsök. Carl Bildt skriver idag på DN Debatt en väldigt fin och träffande betraktelse över Hammarskjöld och hans gärning.
Personligen tänker jag, en dag som denna, mest på den skrift – ”Vägmärken” – som gavs ut postumt efter hans död. Det är en skrift som jag då och då genom livet återvänt till, för att reflektera, hämta kraft och inspireras. Där finns så mycket livsvisdom, från en uppenbart starkt tänkande person med stort personligt djup.
Ett av de finaste styckena i den skriften, som jag ofta återkommit till är det här:
I varje ögonblick väljer du ditt själv. Men väljer du – dig själv? Kroppen och själen ha tusen möjligheter av vilka du kan bygga många jag. Men endast ett av dessa ger kongruens med väljaren och det valda. Endast ett – som du finner om du väljer bort alla de chanser till något annat som du nyfiket fingrar efter, lockad av undran och lystnad, för grund och flyktig att bevara förankringen i upplevelsen av livets höga mysterium och medvetandet om det anförtrodda pund som är jag.
De allra flesta av oss bär i vår identitet flera delar av Sverige, och många av oss samlar genom livet på sig flera olika hembygder.
Så är det för mig. Jag växte upp med min mamma Sonja och mina två äldre bröder, Per-Ola och Anders, på en liten stenig gård i byn Mosshult i Hylte kommun. Just på gränsen där de halländska slätterna möter den småländska granskogen. Jag pluggade i Jönköping, i Halmstad och i Göteborg. Och senare har jag bott och jobbat i Halmstad, Falkenberg och Uppsala. Numera bor arbetar jag, och har min man och mina barn, i Stockholm.
Men även om jag bott i Stockholm de senaste femton åren så har jag fortfarande kvar en del av min själ och mitt hjärta i betesvallarna, vid sjöarna och i skogarna hemma i Halland. Innerst inne kommer en del av mig alltid att identifiera sig som smålänning och hallänning, samtidigt som en annan del hör hemma precis söder om Stockholm. Och jag vet att det är många med mig som känner just så. Att vi är många som har just en fot i staden och en på landet. Och som inte vill välja, utan som vill ha både och. Att det finns många som inser att det som är bra för hembygden, det är också bra för Sverige. Oavsett hur den hembygden ser ut.
Jag tror att ett av våra allra mest grundläggande behov som människor är att känna oss hemma. Att det finns någon plats på jorden som vi känner en särskild trygghet i, och har en särskild känsla för. För endel kan den platsen vara en myllrande storstadsaveny. För någon annan en glänta vid en tjärn. För några finns den platsen kanske fysiskt, och väldigt nära. För några andra finns den platsen kanske i en mer diffus värld.
I grund och botten är vi människor sociala varelser. Som, oavsett hur stort vårt personliga behov av egen tid är, på riktigt blir till först i mötet med vår omvärld. När vi kan spegla oss mot andra. Bryta våra åsikter mot varandra. Och få finnas i ett sammanhang.
När jag närmade mig slutet av nian och skulle välja till gymnasiet våndades jag mer än de flesta. Jag gick ut nian med toppbetyg – ett resultat av att jag hade lätt för att lära, lätt för att snappa och tyckte om skolan. På många sätt var skolan en trygghet för mig när jag växte upp, och därför något jag tyckte mycket om. Men när nian närmade sig var jag, även om jag hade toppbetyg (4,5 med den tidens betygsskala), hjärtligt skoltrött.
Syo-konsulenten sa som han väl förväntades säga: ”Med dina betyg finns det bara två linjer att fundera på: Natur eller Teknisk.” Och jag lyssnade och valde Natur. Bara för att några månader senare, när den preliminära intagningen kom, känna att det inte var rätt. Så jag valde om. Först till Samhällsvetenskaplig. Sedan till Humanistisk. Och till slut till Frisörlinjen.
Så blev det. När hösten kom och jag började ettan på gymnasiet blev det på Frisörlinjen i Jönköping. Det var en härlig tid, på många sätt. Jag bodde tillsammans med två äldre tjejer i ett kollektiv på Floragatan, rådde mig själv och fick nya kompisar. Jag hade nära till det stadsmyller som aldrig funnits när jag växte upp – bokhandlar, parker, affärer och träning. Och som jag tränade. Aerobics. Cykling. Löpning.
Det började som en sund tid. Med träning, ganska sund mat och mycket cykling. Jag, som alltid fått höra att jag var lite rultig, började tycka om min kropp. Kunde till och med tycka att jag var lite snygg, inte minst när vi kom så långt i skolan att vi fick ägna oss åt ”egen hårvård” på varandra, i rent utbildningssyfte. Jag blev starkare, men också smalare och prövade mig fram i ett sökande efter min egen identitet.
Jag såg det inte själv. Men i efterhand har jag förstått att andra såg desto mer. Det som började som sund träning och en allt mer vegetarisk diet gick snabbt över i råkostfastor och regelrätta fastor och en allt mer sträng diet. På tre månader under vårterminen i ettan tappade jag 17 kilo i vikt, och vägde inte mycket mer än 50 kilo. Mensen försvann. Men jag förstod ingenting. Jag var ju äntligen lite snygg.
Det fanns de som försökte väcka mig, men jag vare sig kunde eller ville se. Vänner tog bilder på mig och försökte få mig att se hur jag såg ut, men jag kunde ändå inte se. Inte förrän en av mina lärare i skolan, den som var känd för att vara den hårdaste och tuffaste av dem alla, inte förrän hon tog mig med in på sitt rum och satte sig på en stol och grät. Inte förrän då förstod jag.
Jag är långt ifrån ensam om den upplevelsen. Så många unga flickor och pojkar har för en längre eller kortare tid fastnat i anorektiskt beteende. I ett sökande efter bekräftelse. I längtan efter att duga. I ett försök att leva upp till vad man upplever som rätta ideal. Och liksom jag har så många av dem så svårt att själva se.
Då behövs vi andra. Vi som är vuxna och som kan säga ifrån. Vi som är vänner och som kan fråga hur det är. De som är lärare i skolan och som kan ringa i alarmklockan. De som är skolsköterskor och kuratorer som kan finnas till hands när ungdomsårens sökande blir för förvirrande.
Alla vi som kan påminna om att var och en faktiskt duger, precis som man är.
Alldeles nyss höll Stefan Tornberg, ordförande i Centerpartiets valberedning, presskonferens där han offentliggjorde resultatet av den omfattande inventering av vilka kandidater som distrikten och partiorganisationen ser som aktuella till partiordförandeposten, och vilka av dessa som accepterat att kandidera. Det känns bra och roligt att det nu vidtar en process där jag, Annie Johansson och Anders W Jonsson ska beskriva hur vi vill utveckla Centerpartiet, så att partimedlemmarna kan göra ett aktivt och informerat val utifrån det.
När jag på presskonferensen beskrev skälen till varför jag bestämt mig för att kandidera, och hur jag ser på Centerpartiets framtid gjorde jag det såhär:
”Det finns tre viktiga skäl till att jag vill leda Centerpartiet:
Jag vill att fler människor ska få chansen att göra den klassresa som jag har gjort. Då behövs starkt genomslag för centerpolitik, som söker praktiska lösningar för att lösa människors verkliga problem.
Ska Centerpartiet bli starkt, måste partiledaren vara en duktig lagledare. Jag gillar att låta andra växa och ta plats.
Väljarna längtar efter det parti jag ser framför mig. Jag vill leda ett varmt, grönt socialliberalt Centerparti som tydligt står på den enskildes sida, mot privat makt och offentlig överhet.
Jag har gjort en klassresa från den steniga bondgården där jag växte upp med min mamma och mina två bröder, via internationellt biståndsarbete till regeringen och Rosenbad. Idag har jag en fot på landet och en i storstaden.
Jag har lärt mig en hel del på den resan.
Jag vet hur svårt det kan vara att leva som dotter till en psykiskt sjuk pappa, och gång på gång ser hur sjukvården vände honom ryggen och tvådde sina händer.
Jag vet hur det känns att leva ensam med två barn och att stå där med hela ansvaret själv. Hur svårt det kan vara att få livspusslet att gå ihop.
Jag har lett två företag, som VD och vice VD, och jag vet hur det känns att möta en kris och tvingas säga upp personal. Men jag vet också hur fantastiskt det är att dela engagemanget och lusten att utveckla den egna verksamheten med sina anställda.
Jag har lärt mig politiken, hantverket och förhandlandet inifrån. Jag har varit med och förhandlat i Alliansens innersta kärna sedan förberedelserna inför Högforsmötet 2004. Till 2010 var jag en lojal medarbetare steget bakom Maud Olofsson. Jag har sett mycket som har varit väldigt rätt, men jag har också sett en hel del som kunde göras bättre.
Centerpartiets idéer förtjänar inte att begränsas i ett sexprocentsparti. Vi har blivit för smala. Tappat bort visionen i våra departementsansvar. Släppt livsviktiga frågor till andra partier. Vår långsiktiga målsättning måste vara att på nytt bli ett brett allmänborgerligt parti som på Fälldins tid, som angår många och blir tongivande i samhällsutvecklingen.
Ett sexprocentsparti har inte råd att välja mellan att vara visionärt eller regeringsdugligt. Vi ska kombinera en unik förmåga att genomföra våra idéer i praktisk politik med att bilda opinion för socialliberala visioner. Många väljare längtar efter en samhällsdebatt som berör långt mer än bara ett jobbskatteavdrag 5.0 eller att återställa gamla socialförsäkringssystem. Det ska Centerpartiet bidra med.
Vi är ett parti som inte kärat ner oss vare sig i staten eller i nationalekonomi. Vi vågar se hur människor har det, även när det handlar om att se obekväma sanningar i vitögat:
* Vi ser att var femte gymnasieelev lämnas i sticket utan godkända betyg.
* Vi ser att 200 000 barn växer upp i familjer som har svårt att få pengarna att räcka ens till det nödvändigaste.
* Vi ser att det är alldeles för billigt att smutsa ned i naturen, och alldeles för svårt att vara miljövän.
* Vi ser hur ungdomar och invandrare i åratal får sitta i arbetsmarknadens väntrum, när de i själva verket skulle behövas för vårt välstånd.
* Vi ser hur dålig service stryper landsbygden och överhettar våra storstäder.
Det här går att lösa. Inte med bara stat eller bara nationalekonomi. Men med eget ansvar, självbestämmande, företagsamhet, miljöhänsyn, internationell samverkan och ett starkt civilsamhälle. Med både frihetslängtan och medmänsklighet. Med både visioner och propositioner. Med Centerpartiet, när Centerpartiet är som bäst.
Den nya partiledarens viktigaste uppgift blir att leda det lag och ta vara på den mångfald som finns i vårt parti.
Från den mångårige medlemmen i en småort någonstans i Sverige, till den nyvärvade i storstadens innerstad.
Från den pragmatiska kommunpolitikern till den ideologiskt drivna högskolestudenten.
Vår bästa energi får vi när vi tar vara på kraften
från både jorden och orden,
från både hembygdsälskare och kosmopoliter,
från både visionärer och resultatpolitiker.
Det är i mötet mellan dem, och i spänningsfältet däremellan, som stora saker kan hända.
Det arbetet vill jag leda och organisera. Och jag vill samarbeta med Annie och Anders och andra fantastiska begåvningar som finns i vårt parti. Bara en av oss kommer att kunna bli partiledare. Om det blir jag kommer både Annie och Anders att vara tongivande i Centerpartiet också framöver.”
Den här bloggen användes av Anna-Karin Hatt under hennes tid som andre vice partiledare för Centerpartiet och som it- och energiminister i Alliansregeringen 2010-2014.
Den här bloggen användes av Anna-Karin Hatt under hennes tid som andre vice partiledare för Centerpartiet och som it- och energiminister i Alliansregeringen 2010-2014.