Personligt

Drivkraft 6: Vi är bara människor

Ibland slås jag av hur lätt vi har för att vilja kategorisera varandra. Bunta ihop folk utifrån olika attribut och förse dem med en etikett. ”Invandrare”. ”Ungdomar”. ”Politiker”. ”Företagare”.

Och när vi gör det förser vi ofta grupperna med olika egenskaper. Ungdomar förutsätts bete sig på ett och samma sätt, alla dragna över en kam. Invandrare förutsätts vara på ett och samma sätt, trots att begreppet slarvigt används både för den som flytt hit från Afrika och för den som flyttat hit från Chile. Politiker betraktas ibland som ett eget släkte, fjärran från ”vanligt” folk.

Men i grund och botten är vi bara människor. Som har sina solskensdagar och sina mörka stunder. Som har kämpat med sina svårigheter och glatts åt sina framgångar.

Fastän jag är politiker så är jag i grunden mest av allt medmänniska, mamma och livskamrat. Och jag har gjort en ganska vanlig livsresa. Uppvuxen med en ensamstående mamma under ganska knappa omständigheter. Dotter till en man som länge led av psykisk sjukdom, innan han alldeles för tidigt gick bort. Mamma till tre underbara barn, där jag under flera år levde ensam med mina två äldsta. Jag vet hur det kan kännas att vara ensam med ansvaret, att inte ha någon att vända sig till, att sakna familj och släkt i närområdet som kan stötta och backa upp och att varje dag kämpa för att få vardagspusslet att gå ihop.

Min livsresa har varit en klassresa. Från den lilla steniga bondgården i Hallands och Smålands inland, via arbete med internationella biståndsprojekt till Stockholm och politiken och beslutsfattandet i regeringen. En fantastisk resa på många sätt, som kantats av både med- och motgångar.

Så är det för de flesta. Och det kan vara värt att tänka på när man ser det ”fina folket”, när man läser om de som nått framgång, när den colorerade pressen stundtals får det att framstå som att alla andra glider genom livet som på en räkmacka. De är också, först och främst, bara människor. Med sina glädjeämnen och sina utmaningar.

Och det är ju det som är livet. En salig blandning av berg och dalar. Av med- och motgångar, där båda är lika viktiga. Där jag själv valt att möta dem fast förankrad i en djup insikt om att oavsett vem vi är, oavsett vilket uppdrag vi fått att bära, så är vi i grund och botten först och främst människor. Bara människor.

Och det är minsann inte så bara i sig.

Drivkraft 5: Ett handslag gäller

I augusti 2004 samlades Centerpartiets partistyrelse på ett hotell i Stockholm. Jag var där och lyssnade, i min dåvarande roll som stabschef för partiledarstaben. Jag hade, tillsammans med den dåvarande partisekreteraren och några andra, dragit mig längst ned i lokalen för att lägga sista handen vid det dokument som de borgerliga partiledarna skulle diskutera några veckor senare. Nu återstod bara en sak: att kläcka ett bra namn. Vi som fanns där längst bak i rummet enades om att föreslå (m), (fp) och (kd) namnet ”Allians för Sverige.” Sagt och gjort. Så blev det. Det dokumentet blev den första överenskommelsen, Högforsdokumentet, under det gemensamma samarbetsnamnet ”Allians för Sverige” som antogs när partiledarna möttes hemma hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004.

Från den stunden och från det att Alliansen bildades ingick jag, tillsammans med Anders Borg (m), Helena Dyrssen (fp) och Jakob Forssmed (kd) i den grupp som informellt gick under namnet ”preparandgruppen”. Vårt uppdrag var att förförhandla alla de överenskommelser som partiledarna senare skulle komma överens om, så långt att det till slut endast återstod en handfull principiella knäckfrågor för dem att hantera. Vi förhandlade framtidsdokument, familjepolitik, politik för statligt ägande, skattepolitik, valmanifest, energipolitik, och försvars- och säkerhetspolitik. Alla områden man kan tänka sig. Och när vi vann valet 2006 och fick väljarnas förtroende att bilda regering fortsatte vi (men med Anders Borg ersatt av Mikael Sandström (m)) på samma sätt i kretsen av statssekreterare på Samordningskansliet i Rosenbad.

Jag tror jag har varit med vid varje viktig överenskommelse som slutits i Alliansen. Att jag har sett och tagit del i alla de avgörande skeenden som ägt rum tills nu. Jag har sett kompromisser födas, hjälpt fram dem själv, och jag har lärt mig förstå att en överenskommelse – som ska hålla – kräver lika mycket att man lyssnar på den andres behov som att man är duktig på att förhandla kring sina egna.

Men mest av allt har jag lärt mig att den som på allvar sökt komma överens om en fråga, det samarbete som löser också de svåraste meningsmotsättningarna, det måste bygga på den enkla och solklara principen om att ett handslag gäller. Inte ibland. Inte bara när man vunnit mest. Utan alltid, och över tid.

En riktigt god samarbetspartner är den som man kan lita på och som står vid sitt ord också när vinden viner.

Drivkraft 4: Världen angår oss

I april 1995 satte jag för första gången foten på den afrikanska kontinenten. Tillsammans med min därefter goda vän Anna Strand ledde jag en studieresa bestående av ett tiotal unga medlemmar från Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) som skulle åka och besöka den skola som CUF byggt med hjälp av insamlade pengar och stöd från SIDA.

Det finns tillfällen i livet som för alltid förändrar ens perspektiv, och mitt arbete med jordbruksskolan i Okahao, i Owamboland i norra Namibia, just på gränsen till Angola, var ett sådant. Under några år fick jag förmånen att från Sverige leda jobbet med att bygga upp och utveckla skolan, hålla kontakten med de svenska volontärer som vi skickade dit och föra dialog med de namibiska myndigheterna om olika saker som behövde lösas. Det var stort och danande för karaktären, i sig.

Men störst av allt var det att komma dit. Att få möta de elever, som oftast var tjejer, som tack vare CUF:s skola hade fått chansen att få en vettig utbildning. Som tack vare att vi drev en skola som lärde ut ekologisk jordbruksproduktion fick lära sig att skapa skugga på savannen så att man kunde odla grönsaker och hejda både risken för felnäring och risken för ökad ökenspridning. Att se stoltheten i deras ögon, att ana den begynnande framtidstron i deras kroppshållning, var större än det mesta andra jag sett.

Vid ett tillfälle skulle vi åka ut och besöka en av elevernas familjer. De bodde, som alla andra på skolan, i traditionella ”home steads”, en slags hyddor byggda av gräs och tunna vidjor, omgärdade med ett stängsel för att hålla djuren utanför det ätbara. Det var främmande, ovanligt och väldigt annorlunda.

Och samtidigt inte annorlunda mot här hemma. Mamman i familjen tog emot, med elevens småsyskon nyfiket tittande upp på oss runt benen, och bjöd oss att sitta ner i den hydda som verkade användas som mat- och vardagsrum. Det var en fattig familj, utan några stora tillgångar, som ägde en tanig ko och kanske en och annan get. Men hon bjöd av det hon hade. Av den hirsgröt hon ställde fram. Av de grönsaker de kunnat odla. Av den hemjästa öl som är så vanlig där. Och hon bjöd oss att äta av familjens sista höna, som hon lagat till enkom för vår skull. Av stolthet och med oändlig värdighet.

Vi höll tillbaka tårarna. Tackade och tog emot. Och med det visade vi att vi hade sett henne. I jämnhöjd. Och att vi bara genom att komma dit och möta henne hade fått henne och alla i hennes omgivning att känna att världen faktiskt angår oss.

Drivkraft 3: Vad kul att just du kom hit

Min morfar hette Sven. Han föddes strax innan första världskriget bröt ut och fick leva ett långt, friskt liv ända tills han blev mer än 90 år. Han var en bonde av den gamla stammen, i både kropp och själ. En som levde i och med naturen. Som följde årstidernas växlingar, och brukade marken lika mycket av kärlek till naturen som av nödvändigheten att försörja sig och sin familj.

På många sätt var morfar och mormor tryggheten i mitt liv när jag växte upp. Fastän de sålde gården till mamma valde de att bo kvar i byn även efter det. De var de som fanns hemma när jag kom hem från skolan, eller när sommarloven kändes för långa. De fanns där som en trygg och stabil ryggrad i tillvaron.

Min morfar var en världsresenär i huvudet, men lämnade nästan aldrig hembygden. Jag är osäker på om han någonsin kom utanför Sveriges gränser, säker på att han gjorde sin första och enda flygresa när han just fyllt 84 år. Ändå var han förmodligen den största tänkare jag mött.

De vanligaste orden man mötte när man kom till morfar, kanske hittade honom vilandes i skuggan i hammocken, var ”vad roligt att just du kom hit”. Inte sådär artigt uttryckt, utan riktigt på riktigt. Vad kul att just du kom hit.

Aldrig ett ont ord. Aldrig ”jag har inte tid nu”. Aldrig ”kan du inte vänta”. Utan just det: vad roligt att se just dig.

Tänk om fler av oss hade just den attityden: ”vad kul att just du kom hit, precis just nu”. Om det var det vi sa till den som flytt till vårt land. Om det var det vi sa när det lilla barnet pockade på vår uppmärksamhet. Om det var så vi bemötte den vilsna unga killen med svårigheter i skolan. Den som hamnat på glid och behöver en hand till stöd för att ta sig ur kriminalitet. Den som tillfälligt förlorat hoppet i en känsla av vanmakt och utanförskap. ”Vad kul att just du kom hit”.

Så sa min morfar. Inte av artighet, utan riktigt på riktigt. Och just det förhållningssättet försöker jag bära vidare i mitt eget liv.

 

Drivkraft 2: Att leda, med mod och ödmjukhet

När jag var 19 fick jag upp ögonen för Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF). Ganska sent jämfört med många andra, åtminstone på den tiden. Jag valdes in i distriktsstyrelsen för CUF i Hallands län, blev snabbt invald i förbundsstyrelsen och i förbundsledningen. CUF blev för mig en skola där jag upptäckte min förmåga att leda, och där den talangen fick komma till sin rätt.

Sedan dess har mitt professionella liv mer än något annat inneburit att jag fått förtroendet att leda andra: som förtroendevald i CUF, som vice VD för en PR-byrå, som VD för en friskolekoncern som utbildade hundratals unga och vuxna för viktiga yrken i vården och omsorgen, som stabschef för partiledarstaben, som statssekreterare och chefsförhandlare på Statsrådsberedningen och nu som statsråd med ansvar för it-frågor och regional tillväxt.

Om det är något mina ledaruppdrag lärt mig genom åren så är det att ett gott ledarskap kräver både mod och ödmjukhet. Mod att ha is i magen när så krävs, och mod att ensam fatta beslut de gånger man inte kan dela dem med någon annan. Men också modet att delegera, att få andra i omgivningen att växa, och att ta vara på varenda talang som är beredd att bidra. Att använda sitt ledarskap för att lyfta fram andra.

Men gott ledarskap förutsätter också ödmjukhet. Att se gränsen för sin egen förmåga, och att inse att  t.o.m en svuren motståndare ibland kan ha viktiga saker att bidra med. Att inse att världen sällan är svart eller vit, och att den enda vägen sällan existerar.

Att leda är en stark drivkraft för mig, men framför allt att leda med mod och ödmjukhet.

 

Drivkraft 1: Gräv där du står!

Jag växte upp på en liten stenig gård i den lilla byn Mosshult på gränsen mellan Småland och Halland tillsammans med min mamma och mina två äldre bröder. Kommer man dit möter man en bullerbyliknande natur, med vackra hagar och steniga ängar. Granarna står tätt och tryggt bakom husen, för att då och då öppna sig i varma, vackra gläntor som ger utrymme för både djur och människor.

Min mamma var och är en modig, slitsam sort. Det förklarar varför hon var fast besluten om att hon som nybliven ensamstående mamma till tre barn faktiskt kunde ta över och driva föräldragården vidare. Fastän många nog tänkte att det inte gick. Driver man en liten stenig gård får man ingenting gratis, vilket också innebar att vi barn tidigt fick ta ansvar, hjälpa till och göra det vi kunde, efter bästa förmåga. Att måna om varandra, att hålla ihop och att göra det bästa möjliga också av svåra situationer var självklart och en livsstrategi när jag växte upp.

Den drivkraften, att gräva där man står och att se möjligheterna i den situation man befinner sig i, fick jag med mig redan från barnsben. Och att aldrig, aldrig någonsin ge upp.

Jag, Anna-Karin Hatt

Sedan jag blev minister har jag sökt ett sätt att bortom de snabba dagsaktuella medierna beskriva viktiga saker jag tror på, kommentera sådant som upprör mig eller gläder mig, och beskriva vem jag är och vad jag drivs av. Det gör jag förstås i personliga möten med människor på mina resor runtom i landet och i dialog i sociala medier som Facebook och Twitter. Men här på bloggen tänker jag lägga ut texten lite extra och ta mig an ännu fler av de frågor som engagerar mig som människa och centerpartist.

Namnet på min blogg är ”Varenda en behövs”. Helt enkelt därför att det är ett bra sätt att beskriva den kanske mest grundläggande drivkraften jag har – att var och en av oss, varenda en, har någonting unikt att bidra med. Och att varenda en av oss verkligen behövs. Mer på det temat kommer du med all säkerhet kunna läsa om på bloggen framöver.

Ett sätt för mig att beskriva vem jag är är att beskriva mina viktigaste drivkrafter och saker  i mitt liv som särskilt starkt format mig som människa. Just därför kommer jag börja mitt bloggande med att beskriva tio viktiga pusselbitar som beskriver mig, Anna-Karin Hatt. Sådant som har karaktären av ränder som aldrig kommer att gå ur.

Varmt välkommen att följa mig och min blogg!