Författaren och debattören Christer Isaksson har, på uppdrag av Lärarnas riksförbund, intervjuat mig och en rad andra politiker om hur vi ser på vår skolgång och om vi har någon favoritlärare som har gjort bestående intryck. Endel av dessa ”favoritlärare har han sedan letat upp och intervjuat och resultatet av alla dessa samtal presenterar han idag när boken ”Den Engagerade Läraren” släpps.

När man läser booken är det slående tydligt att jag och många av mina kollegor i andra partier ofta återkommer till just den engagerade läraren. Och det är ingen slump. För engagerade lärare är de som bär upp och gör skolan och som möter eleverna i ögonhöjd, när skolan är som allra bäst.

I boken berättar jag om en av mina egna favoritlärare, min mellanstadielärare från Örnaskolan i Hyltebruk, Bosse Johansson. Men jag berättar också om Maggan Andersson, som var min högstadielärare på samma skola, och som mer än någon annan utomstående vuxen mötte mig på ett väldigt fint sätt under en period i livet när jag hade det extra tufft. Både Bosse och Maggan såg mig, och mina klasskamrater, som individer, de mötte oss i våra svårigheter och de gav oss värdefullt motstånd och erbjöd utmaningar, inte minst när en kunskapsslukande elev som jag kom i deras väg.

När Christer intervjuar Bosse berättar han att han och hans lärarkollegor vid en tidpunkt bestämde sig för att mäta allt de gjorde som lärare. De kom fram till att en lärare idag har uppemot 150 olika arbetsuppgifter. Om den siffran är exakt rätt kan man säkert diskutera, men idag finns det många lärare som vittnar om hur ökade krav och ökad administration adderat arbetsuppgift efter arbetsuppgift till deras uppdrag.

Och var för sig är säkert alla dessa uppgifter väldigt viktiga, men om man har så oändligt många uppgifter så är frågan om inte själva kärnuppdraget – att undervisa och förbereda våra barn och unga inför deras framtid – blir lidande? Och kanske är det så att det där lärarengagemanget, som är så viktigt för att vartenda barn ska bli sett och få hjälp att göra mesta möjliga av sin egen förmåga, inte direkt växer om ökad administration, i kombination med otillräckliga stödsystem (inte minst brist på stödjande it-system), tar så mycket energi.

Isakssons bok tar upp skolan ur ett spännande och lite nytt perspektiv. Den sätter engagemanget i centrum. Den pekar på skolans viktigaste resurs – läraren och relationen mellan läraren och eleven. Var och en som vill läsa mer om det, och på köpet få en inblick i hur jag och några andra politiker upplevde vår skoltid och hur vi tänker om det nu, kan varmt rekommenderas att läsa den här boken.