Igår avslutades tvådagarskonferensen ”Stockholm Internet Forum”, en konferens som har blivit en viktig plattform för diskussioner om frihet på nätet där bloggare och människorättskämpar från hela världen kan träffa likasinnade, och makthavare, från olika länder. Igår morse deltog jag i en paneldiskussion på temat ”Ett fritt och öppet internet för global inkluderande tillväxt” där jag beskrev våra svenska erfarenheter. För vi har gjort en hel del bra i Sverige, och jag tror att det kan finnas endel länder som kan dra nytta av våra erfarenheter, precis som jag väldigt gärna vill lyssna och lära av alla de goda exempel som andra kan beskriva för oss.

Bland mycket annat pratade jag en hel del om hur vi kan få fram mer investeringar, i tillgång till bredband och i förmåga att använda nätet, så att fler människor, både i den utvecklade delen av världen och i de länder som inte har kommit lika långt, verkligen kan få tillgång till internet och börja använda det som en drivkraft för egen, och nationell, utveckling.

I ett av sina inlägg sa Anne Jellema, som är VD för World Wide Web Foundation, att det kan kosta uppemot två månadslöner för en bonde i vissa av världens utvecklingsländer att ladda ned 1GB data. Det säger sig självt att med sådana skyhögapriser är det inte så konstigt att andelen internetanvändare i exempelvis Etiopien bara är ungefär 1 % av befolkningen.

Frågan är då hur vi kan få ner de kostnaderna och få fram mer investeringar?En av de erfarenheter vi dragit här hemma i Sverige, där vi brottats och brottas med utmaningen att få operatörer att investera också i de mer glesbefolkade delarna av landet, är att det är viktigt att politiken förser marknadens aktörer med långsiktiga spelregler och stabila marknadsvillkor. Om man har ett land som av många andra skäl är instabilt och kanske har en nyfödd demokrati, utan stabila institutioner, så är det svårt att attrahera tillräckligt många investerare. Och de man lyckas attrahera kommer sannolikt kräva att få en väldigt hög och snabb avkastning på de investeringar de gör, vilket leder till skyhöga kostnader för att teckna ett abonnemang, ett faktum som Tim Unwin poängterade i ett av sina inlägg. En bra bredbandsutbyggnad, till överkomliga priser för konsumenten, förutsätter att vi på olika sätt kan bidra till att de länder som behöver det kan bli mer stabila och skapa mer pålitliga institutioner.

Till det kommer att man, oavsett i vilket land man lever i måste bestämma sig för vad det är som är politikens roll. För min del är det tydligt att det samhällsekonomiskt mest effektiva sättet att bygga ut bra bredband och bra mobila kommunikationer är att i första hand se till så att det finns bra förutsättningar för operatörerna, att det finns en fungerande konkurrens som gör att de kan tävla med varandra både i pris och i utbyggnad av näten, och att staten ser till att sätta upp tydliga krav på operatörerna när vi behöver göra det. Men det räcker inte. Precis som vi gjort och gör i Sverige så behöver politiken och staten också vara med och medfinansiera och stimulera så att även de områden (i Sverige framför allt glesbygd) som annars inte skulle få t.ex. bredband kan få det. Samtidigt som regeringen ska se till att föregå med gott exempel när det gäller att använda tekniken, till exempel genom att ställa krav på alla sina myndigheter att utveckla användarvänliga och bra e-tjänster, som sätter den enskilde medborgarens behov i centrum. För med bra tjänster på nätet så går intresset för att använda internet också upp.

Om allt detta, och mycket mer, resonerade vi igår på Stockholm Internet Forum. En konferens som på väldigt kort tid har blivit en viktig mötesplats för frihet på nätet. Jag ser redan fram emot nästa års konferens!