Imorgon är det åtta år sedan Alliansen bildades hemma hos Maud Olofsson i Högfors. Efter många års splittring, och många års diskussioner om det skulle vara möjligt att forma ett trovärdigt borgerligt regeringsalternativ, som hade förmågan att vinna regeringsmakten och bryta Socialdemokraternas långa regeringsinnehav, bestämde sig fyra modiga partiledare för att ta det historiska steget och bilda Allians för Sverige.

I historiens ljus, åtta år senare – när vi i Alliansen visat att vi både har förmåga att ge svar på de viktigaste samhällsutmaningarna i Sverige och att under lång tid kunna regera tillsammans och dessutom bli återvalda på ett gemensamt valmanifest – kan det vara lätt att glömma bort att Alliansen inte från början var en given framgångssaga. Att Alliansen och Alliansens breda och långsiktiga gemensamma reformagendor knappast gjort sig själv.

Jag är ju en av dem som haft förmånen att finnas med, i närheten av Alliansens ledning, ända sedan de första förberedelserna inför Högforsmötet ägde rum. Det är på sitt sätt lite svindlande, och ett häftigt perspektiv. Och har man det långa perspektivet så blir det tydligt att det krävdes mycket mod av de fyra partiledare som bildade Alliansen. Att det krävdes en hel del mod för att våga  lägga endel av den egna partiprestigen åt sidan och på allvar bestämma sig för att – både när det gäller analysen av samhället och av vilka de bästa lösningarna på våra gemensamma utmaningar är – lyssna på varandra och bygga något gemensamt. Väldigt få i omvärlden, allra minst Göran Persson och (s), förstod under resan fram till valet 2006, eller ens i analysen av Alliansens valseger samma år, hur djupt och solitt Alliansen redan från början byggt samarbetet.

I Högfors tillsatte partiledarna sex sakpolitiska arbetsgrupper, som under lång tid reste runt i landet, lyssnade in samhällsutmaningar och kom med väl underbyggda förslag till partiledarna. Samtidigt lade partiledarna stor vikt vid att lösa de allra svåraste nötterna och största meningsmotsättningarna mellan partierna – säkerhets- och försvarspolitiken, energipolitiken, familjepolitiken – bara för att nämna några. Den gemensamma ekonomiska politiken ensades i Bankerydsdokumentet och i maj, innan vi började forma vårt gemensamma valmanifest, presenterade Alliansen ett gemensamt idépolitiskt dokument, med namnet ”Nytt hopp för Sverige”.

Det var det gedigna arbetssättet och den politikfördjupningen som lade grunden till att vi i Alliansen fick ett så starkt förtroende hos väljarna. Det var det  som gjorde det möjligt för oss att få ett majoritetsstöd bland väljarna och genomföra en lång rad viktiga reformer som strukturellt byggt Sverige starkare. Efter sex år med Alliansen som regeringsbärare har det steg för steg blivit mer lönsamt att arbeta. Villkoren för företagande och entreprenörskap har steg för steg blivit bättre. Vi har gjort stora satsningar på infrastruktur i hela landet och vi har höjt ambitionerna för svensk forskning. Vi har reformerat stora delar av den svenska skolan och satsat allt mer på att forska, utveckla och främja framtidens förnybara energiteknik. Allt detta en lång lista med goda resultat, som skulle kunna göras oändligt mycket längre.

Inget av detta hade varit möjligt utan ett grundmurat förtroende, utan ett djupt och långsiktigt samarbete och utan en genuin vilja att lyssna på varandra. Och om det finns något som är Alliansens kärna så är det just det – en genuin vilja att lyssna och lära av varandra. Och att tålmodigt, steg för steg, fortsätta hitta de bästa lösningarna på människors verkliga vardagsproblem. Och det tänker jag, på de sätt jag kan, fortsätta bidra till.

Så, grattis till morgondagens åttaåring!

Men ännu mer: tack till alla er som genom åren gjort Alliansen möjlig, och till alla er som med förtroende lagt ert uppdrag i våra händer!