Tag Archives

Sverige ska inte vara sämst i OECD-klassen

Att Sverige är ett föregångsland internationellt vad gäller jämställdhet är en väl etablerad sanning, på många områden. Men det finns också områden där vi inte lyckats åstadkomma jämställdhet.

Ett sådant gäller utrikesfödda kvinnors möjligheter att få jobb och fotfäste på den svenska arbetsmarknaden. Faktum är att Sverige är det land i hela OECD-området som har störst skillnad i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda, särskilt bland kvinnor. Att vi är sämst i OECD-klassen är naturligtvis dåligt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv – men framförallt är det oacceptabelt ur ett mänskligt perspektiv och ur jämställdhetsperspektiv.

Om det här skriver Annie och jag idag i en debattartikel tillsammans med Centerkvinnornas ordförande, Gunilla Hjelm. Vi vill att de kvinnor som kommer till vårt land ska mötas av ett rakt och enkelt budskap: Välkommen till Sverige, ett land där du kan kombinera arbete och familj.

För att fler utrikes födda kvinnor ska få samma chans som oss inrikes födda kvinnor till jobb och företagande föreslår vi idag fem reformer som skulle öka jämställdheten i Sverige:

  1. Öppna upp arbetsmarknaden för fler. Mycket av det som idag kallas för integrationsproblem är i själva verket arbetsmarknadsproblem, och en konsekvens av att såväl unga som utrikes födda har svårt att ta sig över de höga trösklarna in på den svenska arbetsmarknaden.
  2. Inför Lagen om Valfrihet (LOV) inom äldreomsorgen i alla kommuner.
  3. Utöka RUT-avdraget för hushållsnära tjänster.
  4. Begränsa uttaget av föräldradagar efter barnets fyraårsdag, inte minst för att förhindra inlåsningseffekter för nyanlända barnfamiljer.
  5. Skapa snabbare vägar in på arbetsmarknaden, genom att underlätta validering av kunskaper, fortsätta utveckla SFI och vidga de arbetsförberedande etableringsinsatserna till att omfatta fler anhöriginvandrare.

Fem viktiga reformer för att bygga ett jämställt och långsiktigt hållbart Sverige, också för utrikes födda kvinnor.

Förstår it-företagen vad de går miste om?

I morse fick nog många företagsledare i it- och telekombranschen en ordentlig tankeställare när de slog upp Dagens Nyheters debattsida. Där skriver nämligen Jan Gulliksen, som är ordförande i regeringens Digitaliseringskommission, om hur ”Sexism styr rekryteringen till den svenska IT-sektorn”.

Gulliksen pekar på en ny, men ännu opublicerad, undersökning som visar att bara 23 procent av de anställda i den svenska IT-branschen är kvinnor, medan motsvarande siffra i Finland är nästan dubbelt så hög. Han konstaterar också att kvinnor som går från universiteten till it-sektorn ofta arbetar som projektledare, medan deras manliga kollegor ofta blir utvecklare, och att det är från den senare gruppen som cheferna rekryteras. Enligt Gulliksen ett av skäen till att bara drygt 7 procent av alla vd:ar i svenska it-företag är kvinnor. Och hans slutsats, som han skickar med tydlig adress till it-branschen, är skarp:

Först definierar vi alltså it som manligt och sedan bestraffar vi kvinnor som ändå försöker komma in. Här har branschen ett stort ansvar att bli bättre på att rekrytera och befordra könsblint och att tillvarata kvinnors kompetens.

Att öka jämställdheten i it-branschen är en fråga som ligger väldigt högt upp också på min egen agenda. I grund och botten borde det inte behövas fler argument än att det borde vara en självklarhet för varje hela samhället, och alla företag, att eftersträva att spegla sammansättningen i befolkningen som helhet, både när det gäller kön och mångfald. Men om inte de argumenten räcker så borde it- och telekonföretagen åtminstone av ren överlevnadsinstinkt se till att få in fler kvinnor i sina företagsledningar och sina styrelser. Och på just det temat har jag både skrivit och talat  flera gånger tidigare. För det är känt sedan länge att ledningar som speglar samhället alltid fattar bättre beslut.

För att vi ska få fler tjejer i it-branschen behövs det fler förebilder, som kan inspirera och som får ta plats och sticka ut. Ska vi på allvar göra någonting åt att alltför få tjejer idag väljer att gå en teknisk utbildning så är könsbalansen i ledningarna och styrelserna viktigt att ta itu med. Och ska it- och telekombranschen framöver klara möta sina användares behov, så behövs också kvinnorna. Att inte på allvar bestämma sig för att locka fler tjejer och kvinnor till tekniska yrken och till it- och telekombranschen vore en kompetensförlust som våra företag och vårt land helt enkelt inte har råd med, om ska kunna fortsätta konkurrera med andra växande ekonomier.

Både samhället och it-branschen måste ta sig en ordentlig funderare på varför tjejer inte tycker att just it- och telekomyrkena är alternativ för dem. I sin debattartikel idag presenterar Jan Gulliksen ett konkret förslag om att införa ”kodslöjd” i skolan – en slags praktisk programmering för att  ”fånga upp flickors intresse innan könsmönstren har hunnit sätta sig alltför hårt. Det i sin tur kan på sikt ändra bilden av vem tekniken är till för, vems röst den för vidare.”

Om just det förslaget är rätt vet jag inte, men det tål att funderas på. Helt klart är att det inte är tjejerna det är fel på, utan att det är branschen som måste skärpa sig. Och att vi tillsammans måste bli bättre på att öppna upp och på ett inkluderande sätt beskriva vilka spännande jobb it-området har att erbjuda.

 

Svenska företag har inte råd att välja bort jämställdhet

På vägen till departementet i morse läste jag ett väldigt intressant och lovande initiativ på Dagens Industris debattsida. Där framgår det att tio av Sveriges allra tyngsta företagsledare tillsammans bestämt sig för att, väldigt konkret och med stor handlingskraft, bryta den rådande kvoteringen av män in till näringslivets toppositioner. Med motivet att öka sin lönsamhet och stärka sin konkurrenskraft.

De företagsledare som idag skriver på DI debatt verkar ha insett att deras nuvarande väg inte håller. Att företagen, när kvinnor av olika anledningar sorteras ut på karriärstegen, faktiskt dränerar sina egna möjligheter att få bästa möjliga lönsamhet. För när en persons kön blir viktigare än personens kompetens har det hittills nästan alltid varit så att det blir ett antal män som blir vinnare, men företaget som helhet som står som förlorare. Och därmed också Sverige som  land.

Och därför har nu ledande företrädare för Ericsson, Ikea, H&M, Saab, Sandvik, Scania, SEB, SPP, SSAB och Volvo bestämt sig för att agera. Tillsammans startar de nu projektet ”Battle of numbers” som handlar om att få fler kvinnor att nå operativa chefspositioner (och därmed vara valbara till ledningsgrupper och styrelser). Rent konkret ska varje företag utse tio kvinnor som ska agera interna konsulter. De ska titta på hur chefsroller är utformade, vilka incitament- och belöningssystem som råder, hur karriärvägarna ser ut, hur man inom den egna organisationen omnämner och lyfter fram kvinnliga förebilder, vilken syn man har på föräldraskap och så vidare. Därefter ska de tio företagen dela erfarenheter med varandra för att sedan tillsammans utarbeta effektiva metoder och strategier. Slutsatser och erfarenheter från det kommande projektåret kommer presenteras om ett år, vilket innebär att de har ett tydligt mål och en tydlig deadline, vilket är avgörande för att lyckas med sådana här arbeten.

Det här är ett initiativ som lovar väldigt gott. Att tio av Sveriges toppchefer nu vill ta sitt ansvar för att bryta den mycket sneda maktfördelningen inom svenskt näringsliv är minst sagt viktigt. Jag kommer följa deras arbete så noga jag kan, och önskar att fler företag – inte minst på it- och energiområdena – kommer vilja följa i deras fotspår och göra ännu mer. För svenska företag, och vi Sverige, har inte råd att välja bort jämställdhet i näringslivet.

Jämställdheten och it-branschen

Innan jag somnade igår kväll lovade jag mig själv att den här söndagen skulle bli en dag av tystnad. En dag av reflektion. Utan det Twitter, Facebook, Instagram och utan den blogg som jag väldigt snabbt lärt mig att leva med och allt mer kommit att älska.

Det löftet höll till nu. För när jag vaknade i morse läste jag en väldigt välskriven krönika i Sydsvenskan om jämställdheten i it-branschen, skriven av Thomas Frostberg, ekonomisk krönikör och redaktör för Sydsvenskans näringslivsdel på lördagar. Under rubriken ”Sorgligt när män fortsätter kvoteras in på scen” skriver han, bland annat:

Det är sorgligt att vi inte kommit längre när det gäller jämställdhetsfrågorna. Det handlar trots allt om en grundläggande rättvisefråga, där halva befolkningen fortfarande år 2012 nekas en plats på scen, i ledningsgrupper och i styrelserum.

Och så fortsätter han med att berätta om den hätska stämning han ofta möter när han påtalar bristande jämställdhet – må det sen vara i it-sammanhang, på en stor innovationskonferens eller bristande jämställdhet i börsbolagens styrelser.

Och den här veckan har rymt mycket av sådan, tidvis tämligen hätsk, diskussion, efter att mediestrategen Brit Stakston – på många sätt en guru när det gäller sociala medier och hur vi kommunicerar och kan kommunicera där – ställt frågor kring hur det kom sig att så många paneler på de Internetdagar som genomfördes i veckan bestod enbart av män, eller dominerades av män. Och när hon gjorde det dröjde det inte så länge förrän motelden kom (och förrän alla kända härskartekniker tittat fram).

Den som hängt med i veckan vet att jag var en av huvudtalarna på Internetdagarna (där jag bland annat talade om hur viktigt det är att alla barn får använda it och moderna lärverktyg i skolan). Hade den debatt som pågått resten av veckan ägt rum en vecka innan så hade jag gladeligen skrivit om mitt tal, för att ta chansen att berätta om hur jag ser på det här med jämställdheten och it-branschen. Men istället får jag göra det här och nu.

It är en utmaning för jämställdheten, men den kan också vara en lösning. För rätt använt är jag övertygad om att it kan vara ett av viktigaste verktygen för att ge alla människor – oavsett kön eller ursprung – chansen att växa och ta plats i samhället, på lika villkor. Jag tror i själ och hjärta på att den tekniska utvecklingen kan vara en av mänsklighetens bästa vänner. Om vi använder den på rätt sätt.

Och utmaningen finns där, framför våra fötter.

Tittar man på företagsledningarna i it- och telekombranschen så är bara ungefär 10% kvinnor. I styrelserna ser det lite bättre ut, men 20% kvinnor i it- och telekomföretagens styrelser är knappast något vi kan vara nöjda med. Och även om andelen kvinnor ofta ökar när man går ner på lägre nivåer i företagen, så är det tydligt att tjejer fortfarande är långt mindre intresserade än killar av att välja en teknisk utbildning och ett yrke inom ett (som det traditionellt uppfattats) tekniskt område som it-branschen.

Fortsätt läs här

Jag räcker upp handen för flickors rättigheter

Anna-Karin Hatt räcker upp handen för flickors rättighet.

Anna-Karin Hatt räcker upp handen för flickors rättighet.

Idag uppmärksammas världens första Internationella Flickdag, som instiftades av FN i december 2011, på initiativ av den internationella barnrättsorganisationen Plan. Tack för att ni tog det initiativet, Plan!

Det finns mycket att sätta strålkastarljuset på en dag som denna. Plan väljer att slå ett extra slag för vikten av att flickor får den kunskap de har rätt till. För vi vet att en flicka som får utbildning har långt fler möjligheter än annars att kunna göra egna val. Hon kommer förmodligen gifta sig senare än annars, och hon kommer förmodligen föda färre och friskare barn. Men dessutom ökar utbildningen hennes möjligheter att ta hand både om sig själv och om sina barn, och för flickor i fattiga delar av världen innebär tillgång till utbildning en chans att lyfta både sig själv och sina barn ur fattigdom.

För oss i Sverige kan det ibland kännas helt verklighetsfrämmande, men kalla fakta är ju att barnäktenskap fortfarande är väldigt vanligt i många delar av världen. Och lika sant är att bortgifta flickor ofta snabbt tas ur skolan och att de många gånger blir mammor när de är väldigt  unga. Och tyvärr  dör många av dessa flickor i barnsäng eftersom deras kroppar fortfarande är unga flickors, och inte redo att föda barn. Jämför man flickor i tjugoårsåldern med flickor under femton så är det unligt Unicef fem gånger vanligare att en flicka som är under femton dör under förlossningen eller under graviditeten, än den som hunnit fylla tjugo år.

Det är några av skälen till att jag idag tydligt vill räcka upp handen för flickors rätt till utbildning. Jag gör det av övertygelse och för jag själv på nära håll fått se vad flickors tillgång till utbildning kan betyda.

För under mina unga CUF-år  – i början av 1990-talet – fick jag förmånen att arbeta med och ta ansvar för CUF:s solidaritetsprojekt i norra Namibia. Med hjälp av insamlade pengar från olika CUF-aktiviteter fick jag som internationell sekreterare vara med och bygga upp en skola i byn Okahao som skulle ge unga i allmänhet och unga flickor i synnerhet möjlighet att lära sig ekologiskt jordbruk, återbeskogning och att bli självförsörjande på sin odling. Jag är oerhört stolt över det vi lyckades återkomma, som var enormt stort för var och en av de flickor som därmed fick en chans till en bättre framtid.

Vi kan alla bidra och vi kan alla åstadkomma förändring. Och dag som den här är det viktigt att inte bara förfäras över hur flickors situation kan se ut i andra delar av världen. Vi måste också ha modet att titta hur det ser ut på vår egen bakgård. För även om mycket måste göras i andra delar av världen, så har vi en egen hemläxa att göra. För att  mina och alla andras döttrar ska ha en trygg och säker skolgång, fri från trakasserier. För att mina och alla andras döttrar i alla sammanhang där de vill finnas ska kunna känna att de och ingen annan har rätt att bestämma över sina egna kroppar. Också Sverige har en hel del kvar att göra för att varenda flicka fullt ut och i trygghet ska kunna utnyttja sin rätt till en bra utbildning.

Så, tack igen Plan för den här viktiga världsdagen. Nu är det vårt ansvar – var och en av oss – att göra den här dagen så värdefull som saken kräver.

Därför får kvinnor ta plats i Centerpartiet

Idag skriver TT om att Centerpartiet är det parti som i särklass är bäst på att släppa fram kvinnor och ge kvinnor ansvar på ledande positioner. Några av de som intervjuas är några viktiga förklaringar på spåret, men om man på allvar ska förstå varför det varit och är möjligt så är bilden bredare än så:
Centerpartiet har Sveriges största politiska kvinnoförbund – Centerkvinnorna – som  har haft en bred och stark bas ända sedan bildandet. Betydelsen av CK är stor, både för Centerpartiet och för samhället. Centerpartiet har helt enkelt inte kunnat runda sitt starka kvinnoförbund. Och kvinnoförbundet har haft en stark roll i Sverige, till en början på landsbygden men sedan också långt bredare. Under 30-talet arrangerade t.ex. CK utbildningar för kvinnor på landsbygden i en omfattning som var betydligt större än exempelvis Fogelstadgruppen.

Det arbete som Centerkvinnorna gjorde i början av 1970-talet, då de mycket strategiskt och lite hemlighetsfullt utbildade kvinnor i nomineringsteknik runt om i landet gjorde att Centerkvinnor runt om i landet kunde driva på för att kvinnor åtminstone skulle stå på andra plats. Efter Centerpartiets succéval på 70-talet kom sedan många av dem in i Riksdagen.

När Thorbjörn Fälldin blev statsminister lyfte han in flera av de kvinnor som kommit in i Riksdagen i den borgerliga regeringen. Därmed skapades starka förebilder också för andra kvinnor. Karin Söder blev den första kvinnan som utrikesminister. Hennes roll som förebild för många andra kvinnor, i Centerpartiet och utanför, tycker jag har underskattats.

Att statsvetare tror att Centerpartiets många ledande kvinnor är en slump visar på att vi i Centerpartiet har en hemläxa att göra. Arbetarrörelsen har varit bra på att teckna sin kvinnohistoria, vilket gör att mycket kvinnohistoria handlar om arbetarrörelsens kvinnors initiativ och det som hände i städerna. Landsbygdens kvinnors arbete för kvinnors självständighet och frigörelse och Centerrörelsens roll är däremot inte dokumenterad på samma sätt. Det är ett faktum som Centerpartiet och Centerkvinnorna bör göra något åt.

 

Ps. Vill du lära dig mer om de kvinnor som gått före i Centerpartiet? Läs i så fall boken ”Kvinnor som gjort skillnad – centerrörelsens pionjärer”, som innehåller ett antal porträtt över framstående kvinnor inom centerrörelsen , men också viktig kvinnohistoria. Ds.

Jämställda familjer ska få mer pengar

Idag skriver jag på Aftonbladets debattsida om behovet av en jämställd familjepolitik. Dagens situation, där kvinnor tar ut fyra femtedelar av föräldraledigheten och där tre av fem män inte tar ut någon föräldraledighet alls, gör både kvinnor och män till förlorare. Kvinnor blir ekonomiska förlorare (lägre lön, pension osv) och män förlorar i kontakt med sina barn. Det här vill jag förändra. Ingen familj ska av ekonomiska skäl hindras från att dela föräldraledigheten lika.

Därför vill jag:

    Fördubbla jämställdhetsbonusen. Dagens bonus, som går till föräldrar som delar föräldraledigheten lika, har visat sig för låg och för krånglig. Jag tror på linjen att ekonomiskt premiera jämställda familjer och vill pröva den så långt möjligt.
    Avskaffa vårdnadsbidraget. Denna eftergift till Kristdemokraterna var ett kraftigt kliv bakåt i svensk jämställdhetspolitik och har blivit en fattigdomsfälla framförallt för utrikes födda kvinnor som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden.
    Jobba för ett barnvänligt arbetsliv. Jag vill fortsätta på den linje som Karin Söder drev som socialminister på 1970-talet. Barnomsorgen måste motsvara föräldrars behov, så är det inte i dag. Varannan kommun saknar barnomsorg utanför kontorstid. Här har Centerpartister en viktig roll runt om i landets kommuner.

Centerpartiet har en stolt historia i kampen för jämställdhet. Listan kan göras lång över starka C-kvinnor som gjort och gör skillnad. För att nämna några; Märta Leijon, Karin Söder, Karin Andersson med flera. Dessutom är Centerkvinnorna Sveriges största feministiska politiska organisation. Jag vill gärna ta över den stafettpinne som många modiga kvinnor inom rörelsen burit före mig, för mycket återstår att göra. Centerpartiet ska vara alliansens starkaste jämställdhetspolitiska kraft.

Se även socialminister Göran Hägglunds reaktion här.