Centerpartiet förverkligar den gröna omställningen i praktiken

I morse var jag i Riksdagen och besvarade och debatterade en interpellation som Miljöpartiets språkrör Åsa Romson ställt till mig. Åsa Romson hade frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen vidtar för att minska Sveriges beroende av kärnkraft. Och det är en diskussion som jag mer än gärna tar med Åsa Romson och med Miljöpartiet. Missade du debatten eller har lust att se den igen så hittar du den här:

Ska man debattera energipolitik, och politikens roll i den, så är det viktigt att börja i det principiella.

Från folkomröstningen om kränkraften 1980 och fram till 2009 hade Sverige en ordning där vi med politiska beslut i Riksdagen skulle styra om en kärnkraftsreaktor skulle tas i eller ur bruk. En av de viktigaste principiella förändringarna i och med Alliansens klimat- och energiöverenskommelse 2009, och Riksdagens beslut om densamma lite senare, är att politikens roll nu har förändrats från att tidigare ha handlat om en årtalsexercis och när olika reaktorer ska tas ur drift till en roll där vi med politiska medel ska sätta tydliga och långsiktiga ramar för olika energislag, till exempel när det gäller högt ställda miljö- och säkerhetskrav. Genom att ange sådana stabila och långsiktiga spelregler ska politiken ge en inriktning som marknadens aktörer sedan kan agera och fatta sina beslut utifrån. Vi har i Sverige övergett den tidigare planekonomiska styrningen, inte minst därför att den årtalsexercis som politiken tidigare ägnade sig åt då inte gav några resultat – inte heller ur Åsa Romsons perspektiv. Istället för att minska vårt beroende av kärnkraften blev det allt större.

En bärande del i Centerpartiets och Alliansens klimat- och energipolitik är att den förnybara energin ska öka. Det behövs för att vi ska minska sårbarheten och öka försörjningstryggheten. Och när vi får in mer förnybart i energisystemet så minskar förstås vårt beroende av storskaliga energikällor som kärnkraft och den storskaliga vattenkraften. Och det är det som nu sker, väldigt snabbt. De tydliga spelregler Centerpartiet och Alliansen angivit leder nu till att de som investerar i energi i Sverige väljer att lägga om och förstärka sina satsningar på det förnybara. Därför växer nu kraftvärmen, vindkraften och den övriga förnybara kraftproduktionen väldigt snabbt.

Och den utvecklingen syns också i praktiken. När Centerpartiet och Alliansen övertog regeringsmakten 2006 var andelen förnybar energi i Sverige 42,7 procent. Sex år senare är andelen förnybar energi nästan 50 procent. Det är bäst i hela EU, och bland de bästa i världen. Under samma tidsperiod har elen från vindkraften ökat med närmare sju gånger, och elproduktionen från biobränslen med hela femtio procent. 56 procent av all svensk el är idag förnybar.

Det innebär ju också att vi steg för steg tydligt minskar Sveriges beroende av kärnkraft. När Centerpartiet och Alliansen tillträdde 2006 kom 46,7 procent av all el i Sverige från kärnkraften. 2011 hade kärnkraftens andel sjunkit radikalt, till 39,5 procent.

Tydligare kan det knappast sägas: Centerpartiets och Alliansens politik ger resultat. Steg för steg byggs det förnybara ut, och i samma takt minskar också vårt beroende av kärnkraften. Precis som vi sagt i energiöverenskommelsen.

Den här fantastiska utvecklingen har skett tack vare att Centerpartiet tillsammans med olika partier under många år förverkligat den gröna omställningen i praktiken. Att andelen förnybar el nu snabbt ökar och är så stor som 56 procent beror i hög utsträckning på de gröna elcertifikaten. Och historien bakom de gröna elcertifikaten ser ut såhär:

  • 2003 införde Centerpartiet i samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet det gröna elcertifikatsystemet i Sverige
  • 2006 förlängde Centerpartiet i samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet det gröna elcertifikatsystemet
  • 2010 höjde Centerpartiet och resten av Alliansen ambitionerna i elcertifikatsystemet så att Sverige ska ha 25 TWh mer förnybar el till år 2020 (jämfört med 2002)
  • 2011 knöt Centerpartiet och Alliansen samman Norge och Sverige i en gemensam elcertifikatmarknad om 26,4 TWh

I debatten i Riksdagen idag påstod Åsa Romson att Miljöpartiet hade ”bidragit till” och ”bejakat” den politik som gjort utbyggnaden av den förnybara energin möjlig. Men det är inte sant. Sanningen är att vid vart och ett av de fyra tillfällen som Riksdagen har fattat beslut om de gröna elcertifikaten så har Miljöpartiet valt att avstå från att stödja det gröna elcertifikatsystemet. I praktisk handling har Miljöpartiet därmed aldrig bidragit till den starka utbyggnad av den förnybara elen som nu sker.

Men utbyggnaden av den förnybara energin kommer att fortsätta, inte minst därför att Centerpartiet och Alliansen har en väldigt tydlig politisk inriktning, som förstärker och kompletterar de gröna elcertifikaten:

  • Vi fortsätter vårt ambitiösa arbete med energieffektiviseringar
  • Vår tydliga inriktning är att den förnybara elproduktionen ska fortsätta öka successivt även efter 2020
  • Vi har föreslagit att anslaget till energiforskningen ska permanentas på en ny rekordhög nivå om 1,3 miljarder per år från och med nästa år och 1,4 miljarder kronor per år från och med 2016.
  • Vi avsätter stöd till både biogas och solceller.

Åsa Romson och Miljöpartiet har höga klimat- och miljöambitioner och de pratar gärna högt om det. Och jag kan dela många av de ambitionerna. Men problemet för Miljöpartiet är att det för deras del ofta stannar vid just ambitioner, och att de sällan tar ansvar och påverkar i praktiken. Men när Miljöpartiet nöjer sig med stora visioner, då står Centerpartiet både för visioner och för att förverkliga den gröna omställningen i praktiken.

 

Om detta har jag idag, som ett svar på en debattartikel där Åsa Romson ställt frågor till mig, skrivit i Aftonbladet.

 

 

Nytt åtagande för säkra elleveranser

En viktig del av min och Alliansregeringens energipolitik är att stegvis minska vårt beroende av kärnkraften och av den storskaliga vattenkraften. Det sker nu inte minst genom att andelen förnybar energi växer så det knakar. Bara sedan 2006 har andelen förnybar el ökat med hela 50 procent och under samma tidsperiod har elen från vindkraften ökat sex gånger om. Men samtidigt är kärnkraften fortfarande en stor del av den svenska energimixen och 2011 kom ungefär 39 procent av elen i Sverige från kärnkraften. Det innebär att vi är väldigt beroende av att vi kan lita på att kärnkraften kan leverera el när våra behov är som allra störst – vilket de som bekant är på vintern.

De senaste tre vintrarna har det funnits uppenbara driftproblem i kärnkraften och de har inte levererat när vi behövt elen som bäst. Det har tidvis lett till att elpriset varit högre än vad det annars hade behövt vara. Den senaste vintern gick kärnkraftverken med en genomsnittlig effekt på 75 procent, men problemen var stora i november och i början av februari i år var bara hälften av kärnkraften i gång. Det ledde direkt till att elkunde i södra Sverige fick betala ett högt elpris, och ett väsentligt högre elpris än kunder i andra delar av landet.

För mig som energiminister är det viktigt att, å alla konsumenters och alla företags vägnar, försäkra mig om att det finns en planering hos de svenska kärnkraftsägarna som gör att de, med hög säkerhetsnivå, kan leverera gott om el inför vintern. Därför hade jag idag kallat till mig kärnkraftsproducenterna Vattenfall, Eon och Fortum. Med de återkommande driftproblemen som funnits ville jag höra hur de förklarar den senaste vinterns problem och hur de ser på situationen inför den kommande.

Låt mig först och främst, innan jag går in på själva mötet, vara mycket tydlig med att vi i Sverige har mycket starka säkerhetskrav som styr all verksamhet och produktion vid de svenska kärnkraftverken, och Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) är den tillsynsmyndighet som övervakar att bolagen har en fullgod säkerhet. Högt ställda säkerhetskrav är alltid den grundläggande utgångspunkten för alla tillstånd och när SSM ger tillstånd att starta en reaktor så sker det på basis av huruvida de högt ställda säkerhetskraven är uppfyllda eller inte. Utifrån dessa hårda säkerhetskrav är det kärnkraftsbolagens ansvar att leverera el när den behövs som bäst.

Vid mötet idag hade jag en mycket öppen, mycket rak och väldigt bra diskussion med kärnkraftsbolagen, både om den oacceptabelt låga driftsnivån förra vintern och kring hur de planerar inför denna vinter och inför nästa år.

Från regeringens sida tog vi förra året initiativ till en frivillig överenskommelse med kärnkraftbolagen om att kärnkraftens planerade underhållsarbete inte ska utföras under perioden från 1 november till 1 april, när vi är som mest beroende av deras el. Vid mötet idag fönyade kärnkraftsbolagen detta åttagande så att det nu gäller även nästa vintersäsong. Det är mycket bra.

Samtidigt är det så att värdet av en sådan frivillig överenskommelse ligger i kärnkraftbolagens händer. Kan de visa att de den här vintern kan leva upp till den bild de beskrev för mig, som innebär att alla reaktorer bör kunna vara i drift inom ett par veckor och börja leverera el till nätet i god tid innan vintern kommer, så är åtagandet mycket värt. Skulle det visa sig att de inte lever upp till sitt åtagande så sjunker förstås åtagandets värde.

Sedan en tid tillbaka har Sverige det lägsta elpriset vi haft på fem år. Med mycket vatten i vattenmagasinen (något bra kommer ändå ut av en regnig sommar :) och om kärnkraften kan funka bättre denna vinter än förra så finns det förutsättningar för att vi ska kunna behålla ett lågt elpris ett bra tag framöver. Och i takt med att vi nu snabbt bygger ut den förnybara elen, och bygger ut elnäten så att vi kan föra mer el från norra till södra Sverige, så förbättrar vi också förutsättningarna för att hela Sverige, från norr till söder, ska kunna njuta av ett sådant lågt elpris.

Jag är glad åt att kärnkraftsbolagen nu förlängt sitt åtagande, men kommer nu noga följa så att de också lever upp till de löftena i praktiken.

Om detta rapporterar en rad medier, bland annat Di.se, TT, Rapport och TV4 Nyheterna.

Inga subventioner till kärnkraften

När Alliansen slöt sin energiöverenskommelse 2009 tydliggjorde vi att en förutsättning för kärnkraften i Sverige är att den står på egna ben och bär sina egna kostnader. Redan när överenskommelsen skrevs tydliggjorde vi att kärnkraften inte ska åtnjuta vare sig några direkta eller indirekta subventioner. Skulle någon vara intresserad av att bygga ny kärnkraft i Sverige ska detta – under strikta och på förhand givna förutsättningar – vara möjligt, men det ska i så fall vara något som marknadens aktörer själva får finansiera. Detta är en del av de tydliga och långsiktiga spelregler som regeringen slagit fast i och med energiöverenskommelsen.

Nu har regeringen, under min och Näringsdepartementets ledning, gått igenom alla de sektorer, politikområden och departement som behöver gås igenom för att vi ska vara säkra på att det inte finns några regler eller åtgärder som särskilt gynnar kärnkraften i Sverige. Denna gedigna genomgång har också omfattat regelverk som skulle kunna innebära att kärnkraften ges en positiv särbehandling. Detta rapporteras också idag bland annat av Ekot.

Slutsatsen av detta arbete, som regeringen redogör för i en skrivelse som vi idag fattat beslut om och nu överlämnar till riksdagen, är att det inte finns några regelverk som ger kärnkraften en positiv särbehandling jämfört med andra energislag, och därmed är det inte heller nödvändigt att ändra någon lag för att säkerställa att så inte är fallet. I genomgången har vi bl.a. gått igenom reglerna för tillståndsprövning, avgifterna för att hantera kärnavfallet, de befintliga nätavgifterna, skadestånds- och försäkringsansvaret och den offentligt finansierade forskningen. Den slutsats vi kan dra är att regelverken på samtliga dessa områden är i linje med både regeringens och riksdagens syn att kärnkraften inte ska åtnjuta några subventioner. Och vi tydliggör också att regeringen t.ex. inte har för avsikt att förändra forsknings- och innovationspolitiken på ett sådant sätt att frågan om subvention skulle bli aktuell.

Den genomgång som gjorts har inte syftat till att utröna om det tidigare funnits subventioner till kärnkraften i Sverige. Däremot kan regeringen konstatera att de dispenser från koncernbidragsreglerna som regeringen tidigare beviljat skulle kunna innebära en subvention om ny kärnkraft på detta sätt fick chansen att skjuta på skatteinbetalningar. Därför tydliggör vi i skrivelsen att regeringen inte kommer bevilja några sådana koncernbidragsdispenser framöver om dessa innebär en subvention av kärnkraften.

När det gäller kärnkraftsbolagens skadeståndsansvar ställer Sverige högre krav på det än vad de flesta andra länder gör, och högre krav än vad den så kallade Pariskonventionen (som reglerar detta internationellt) kräver. När konventionen ratificerats av tillräckligt många länder och därmed trätt i kraft kommer också den svenska lagstiftningen skärpas så att kärnkraftsägarna i Sverige måste ha försäkringar som garanterar att det finns minst 11 miljarder kronor som säkerhet för att betala ut skadestånd vid en eventuell olycka. Dessutom har Sverige gått längre än konventionen och infört ett obegränsat skadeståndsansvar, vilket gör att bolagets samlade tillgångar kan tas i anspråk om det krävs för att täcka kostnaderna vid en eventuell olycka.

För mig – som energiminister och som centerpartist – med ansvar för att förvalta och förverkliga energiöverenskommelsen, är det en stor dag att vi nu avslutat denna genomgång och det känns väldigt bra att kunna redogöra för att kärnkraften i Sverige inte har några subventioner i Sverige, och att de regler vi har är i linje med den syn riksdagen och regeringen har i denna fråga.

Om svar anhålles från Löfven om energipolitiken

Stor medial uppmärksamhet har de senaste dagarna riktats mot socialdemokraternas nytillträdda partiledare Stefan Löfven. I ett par längre intervjuer har han nu börjat prata sakpolitik – däribland energi.

I morse öppnade Löfven för överläggningar med regeringen om energipolitiken, men kräver att dessa skall vara förutsättningslösa och ske utifrån ”ett vitt papper”.

Tar man Löfven strikt på orden skulle Alliansens klimat- och energiöverenskommelse – den som nu varje dag leder till stora investeringar i ny energiproduktion, inte minst genom ett välkommet och rekordstort tillskott av förnybar el – alltså kastas över bord för att nya förutsättningslösa samtal skulle kunna föras mellan blocken. Har man den ingången finns det all anledning att påminna om att den energiöverenskommelse som slöts av Alliansen i februari 2009 faktiskt inte bara är en av de bredaste och mest långsiktiga som står att finna, utan att den också är en av de mest genomförhandlade i modern svensk politisk historia. Klimat- och energiöverenskommelsen innehåller en mycket väl avvägd och övervägd politisk färdriktning, som också prövats och vunnit stöd i valet 2010.

Klimat- och energiöverenskommelsen innebär stabila spelregler, möjliggör nyinvesteringar och stärker Sveriges konkurrenskraft. Den sätter upp det som efterfrågas, nämligen förutsägbara villkor för den förnybara energin, för kärnkraften, liksom för energiforskning och energieffektivisering och övriga delar av energipolitiken.

Värdet av denna stabilitet och förutsägbarhet kan inte överskattas. Om S och MP är beredda att ansluta sig till det, och till innehållet i energiöverenskommelsen, är de varmt välkomna att göra det. De var välkomna att göra det redan då överenskommelsen slöts för två år sedan. Det gäller fortsatt och det har jag sagt åtskilliga gånger sedan jag tillträdde som energiminister.

Frågan för dagen, och den som Stefan Löfven hittills lämnat obesvarad, är hur han ser på innehållet i klimat- och energipolitiken. Stefan Löfven säger att han vill sätta sig ned vid ett ”rent bord” och förhandla. Men innan man kan bedöma om det finns förutsättningar för sådana samtal måste socialdemokraterna och Stefan Löfven precisera vad de vill i sak med energipolitiken. Inte minst finns ett antal viktiga frågor som de lämnat obesvarade.

Det är mot de frågorna fokus nu ska riktas och det är där vi måste få svar: Hur vill socialdemokraterna att framtidens behov av elenergi skall fyllas? Ställer de upp på dagens mål för förnybar energi och den snabba utveckling vi nu ser med regeringens energipolitik? Vill socialdemokraterna avveckla eller bygga ut kärnkraften och håller de med regeringen om att det inte ska bli några statliga subventioner till ny kärnkraft? Och hur ställer sig socialdemokraterna till regeringens vision om en fossiloberoende fordonsflotta som också ingår i regeringens energiöverenskommelse?

Kort och gott: hur ser innehållet i Socialdemokraternas energipolitik och deras tänkta överrenskommelse i sak ut?

Upp till bevis

Att kyla och kärnkraftverk som står still varit något av ett tema för mig senaste tiden har väl inte undgått många. Den här veckan och dagen började på samma tema med det möte jag begärt med Vattenfall och dess VD Øystein Løseth.

Løseth redogjorde för hur Vattenfall ser på de senaste årens driftsproblem, som har haft påtagliga effekter på elmarknaden och konsumenterna. Dessutom redovisade han Vattenfalls planer för sin drift och sitt underhåll det kommande året. Själva gör Vattenfall bedömningen att de kommer att kunna leverera bättre i år än de klarat av tidigare år.

För många låter ju de löftena ganska bekanta. Och historiskt har det ju visat sig att det varit svårt att lita på prognoserna och bedömningarna. Den förhandsinformation Vattenfall gett för de senaste vintrarna har varit osäker och väl optimistisk och planerade revisioner har många gånger tagit mycket längre tid än man tänkt.

Vattenfall har nu ett stort ansvar för att hålla användare och konsumenter informerade om vad som sker och vilka åtgärder man vidtar för att höja säkerhetsnivåerna och förbättra leveranssäkerheten. Det är deras trovärdighet det handlar om och det är de som måste bevisa att de faktiskt kan leverera driftsäker el, med en hög säkerhetsnivå. Det elmarknaden och svenska konsumenter behöver är  nu är inte fler löften, utan att de redan givna löftena följs av konkret handling.

Självklart kommer jag se till att hålla mig särskilt väl informerad kring vad som händer. Just därför kommer jag efter den vintersäsong vi nu är mitt uppe i kalla till mig inte bara Vattenfall utan även Eon och Fortum, dvs. samtliga våra svenska kärnkraftsägare.

Då väntar en utvärdering av hur de klarat att upprätthålla tillgängligheten under vintern och hur de levt upp till de ambitioner och de löften de uttalat före densamma, men också adressera frågan om hur tillgängligheten ska kunna bli bättre kommande vintrar.

TT har, vid sidan av flera andra medier, skrivit om dagens möte.

Kärnkraftsbolagen måste klara leveranssäkerhet

Den stränga kylan och det stora elbehovet fortsatte också idag, liksom – dess värre – de stora problemen med bristande leveranssäkerhet i den svenska kärnkraften. Fortsatt är det bara 5 av 10 reaktorer som fungerar felfritt, och trots att behoven är som störst just nu så mäktar kärnkraftsbolagen bara med att leverera 55 procent av den installerade effekten. Tack vare mycket vattenkraft, förnybar el, import och reservkraft klarar vi möta det svenska elbehovet. Men till priset av höga elpriser, vilket alltid drabbar den enskilde konsumenten.

Så sent som i september lovade kärnkraftbolagen samfällt att de frivilligt skulle se till så att planerade revisioner – dvs revisioner som inte föranleds av något akut säkerhetsproblem – ska ske under årets varma månader. Det är ett löfte som jag håller högt i minnet, och kommer vara noga med att följa upp. Självklart ska reaktorer stoppas om det krävs av säkerhetsskäl, men en hel del av de bekymmer vi nu ser är inte föranledda av det, utan av andra skäl, och dessa stopp måste ägarna se till att komma till rätta med så att kärnkraften kan leverera som bäst när behovet är som störst.

En av de saker som bekymrar mig allra mest är de återkommande och utdragna driftsproblemen vid kärnkraftverket i Ringhals. För att få svar på vad dessa problem beror på, och vad Vattenfall – som är huvudägare av Ringhals – tänker göra för att säkerställa att dessa problem inte återkommer igen har jag kallat till mig Vattenfalls högsta ledning, och inom kort förväntar jag mig att få svar på alla de frågor jag och många andra har av Vattenfall och Vattenfalls VD, Øystein Løseth.

Ett flertal medier har intervjuat mig på detta tema idag, däribland SR Ekot, Svenska Dagbladet och Dagens Industri.

Sträng kyla och ansträngt elläge

I Sverige har vi i grunden en god tillgång på el. En stor produktionskapacitet i vattenkraft och kärnkraft ger oss den el vi behöver. De senaste åren har dessa kraftslag kompletterats med allt mer förnybar el – främst biobränslen men under senare tid även med den snabbt växande vindkraften. För att vi ska ha en trygg elförsörjning måste alla produktionsslag fungera som de ska, och förmå leverera el i den omfattning som förväntas.

När jag kom till Näringsdepartementet i morse, och träffade mina tjänstemän på energienheten, var det allra första jag fick en genomgång av det dagsaktuella svenska kraftläget. Det händer förstås väldigt ofta för mig som energiminister, men idag var en speciell dag. För idag, på februaris allra första dag, är nämligen bara cirka 55 procent av den svenska kärnkraften i drift. Och det är verkligen inte bra och knappast i linje med vare sig våra behov eller förväntningar.

Idag är det alltså bara fem av totalt tio reaktorer som funkar som de ska. De andra fem står helt stilla eller går med nedsatt kapacitet. Samtidigt har vi nu fått vinterns allra första riktigt kalla vinterdagar vilket förstås ökar vår elförbrukning. Det märks inte minst på elpriset som på bara ett par dagar nu kraftigt stigit i hela landet.

De stora driftsstörningarna i kärnkraften gör att elförsörjningen i Sverige blir väldigt ansträngd, och att priserna drivs upp vilket drabbar oss som enskilda elkonsumenter eller som enskilda företag i näringslivet. Konsekvensen av det blir att vi en dag som denna får förlita oss på vattenkraften. Men vi har också fått möta elbehovet med import av el, inte minst från Danmark där vindkraften just nu ger ett överskott, och med import från Norge och Tyskland. Och tyvärr har bristen på el från den svenska kärnkraften lett till att Svenska Kraftnät dessutom tvingats starta den svenska reservkraften, i form av oljeeldade kraftverk.

En dag som denna blir det väldigt, väldigt tydligt hur viktigt och brådskande det är att bredda och stärka den svenska elproduktionen och att bygga ut det svenska elnätet. Därför är det bra att energiöverenskommelsen så tydligt pekar ut att Sverige måste minska sitt beroendet av vattenkraften och kärnkraften och bygga ut ett tredje starkt förnybart ben i elproduktionen. En bredare och mer diversifierad elproduktion är nämligen mindre störningskänslig än några få stora anläggningar. Och redan nu bidrar den nya förnybara elen starkt. En dag som denna ska vi vara tacksamma för att den starka vindkraftsproduktionen vi hade under förra året innebar att vi kunde spara vatten i vattenkraftsdammarna så att de nu är välfyllda och kan producera desto mer.

Men en dag som den här blir det också tydligt hur angeläget det är att fortsätta reformera elmarknaden och stärka kundernas valfrihet och möjligheter att påverka sin egen elräkning. I morse såg vi hur elpriset gick upp mycket kraftigt under några timmar på morgonen liksom under några timmar på eftermiddagen, och hur elpriset just dessa timmar mångdubblades jämfört med andra tider på dygnet. Om vi som elkunder hade haft möjlighet att styra och betala för vår elanvändning per timme så skulle en aktiv kund ha kunnat undvika dessa pristoppar, genom att köra elkrävande maskiner en annan tid på dygnet. Och om tillräckligt många av oss en dag som denna hade kunnat agera samfällt skulle hela elmarknaden ha påverkats och prisvariationerna över dygnet skulle varit mindre. Det är bland annat av dessa skäl som jag nu arbetar intensivt med att senare i vår kunna presentera ett konkret förslag om timvis mätning och timvis debitering av el för Riksdagen.

Så länge kärnkraften står för en så stor andel av den svenska elproduktionen är vi oerhört beroende av att den fungerar och framför allt att den förmår leverera som bäst när behoven är som störst. Det förändrar man inte över en natt, men vi kan minska den sårbarheten på sikt. Genom att se till så att vi får in mer förnybar elproduktion, genom ett bättre utbyggt elnät och genom att ge mer makt och större valfrihet till konsumenterna, vilket också är några av de allra viktigaste prioriteringarna jag arbetar utifrån som energiminister.