Tag Archives

En fjäder i hatten

På den kinesiska muren

På den kinesiska muren

När chefsekonomen för International Energy Agency (IEA), Dr. Fatih Birol kom till Stockholm för att delta på ett seminarium med mig i juni i år berättade jag för honom om att jag skulle göra en främjanderesa till Kina nu i höst. När han hörde det sa han genast att jag, om jag kom till Peking, absolut måste träffa Beijing Energy Club (BEC), som är en lite okänd men väldigt spännande think-tank med fokus på energi- och klimatfrågor. Klubbens ”affärsidé” är att bjuda in olika experter och talare, från hela världen, för att belysa och diskutera olika angelägna frågor. Efter vart och ett av mötena författar klubben en rapport som, enligt deras egen utsago, ”går upp igenom hela det kinesiska politiska systemet”. Bland deras tidigare gäster finns bland andra Storbritanniens förre utrikesminister David Miliband, IEA:s generalsekreterare Maria van der Hoeven och förstås Dr. Fatih Birol.

Och idag fick också jag möjlighet att besöka klubben, både för att höra dem beskriva Kinas energiutmaningar för mig och för att de bett mig komma och beskriva den hållbara resa som vi i Sverige gjort de senaste 40 åren, och hur vi lyckats och lyckas med den. Och det visade sig bli ett riktigt intressant möte och en spännande diskussion.

Kina står helt uppenbart inför gigantiska energiutmaningar. Av den samlade ökningen av världens energibehov stod Kina, mellan 2002 och 2012, för hela 60 procent. Och hela 68 procent av landets energibehov mättas med kol, vilket i sin tur leder till att så mycket som 26 procent av världens samlade koldioxidutsläpp kommer från Kina. Det gör att Kina redan idag ligger på samma utsläppsnivå per capita som vi i EU. Skulle utvecklingen fortsätta så, med samma energikällor och samma energiintensitet som 2008, skulle Kina ensamt år 2030 släppa ut lika mycket växthusgaser som hela världen gör idag.

Det var mot den bakgrunden som Beijing Energy Club tecknade ett mycket tydligt budskap: Kina står för de största koldioxidutsläppen i världen, men samtidigt riskerar Kina att bli det största offret för klimatförändringarna och för andra miljöproblem. Bland klubbens medlemmar fanns definitivt en tydlig insikt om att klimatförändringarna är på riktigt och att de måste mötas nu.

Men en tydlig reflektion, både från mötet med Beijing Energy Club och från andra möten här i Kina under den här veckan, är att det miljöproblem som får absolut mest uppmärksamhet i Kina just nu inte är klimatfrågan utan den dåliga luftkvalité och alla de luftföroreningar som inte minst koleldningen för med sig (ett fenomen som jag upplever just nu, när jag skriver de här raderna i bilen på väg tillbaka till Peking efter ett kort besök på Kinesiska muren, och smogen sänker sig mellan husen och bilarna på vägen).

Och den bild människor jag mött här målar upp är tydlig: om inte de styrande lyckas hantera luftkvalitetsproblemen så kommer de att få ett stort legitimitetsproblem på halsen. För idag nöjer sig inte kineserna i gemen med att de styrande bara levererar en bättre levnadsstandard. Nu kräver allt fler kineser allt mer att man också ska få en god närmiljö. Och allra tydligast gäller det luftkvaliteten.

Att försöka förbättra luften verkar vara den ingång Kina har, och kanske den man också behöver, för att kunna hantera också andra viktiga och stora miljöproblem som man har – som surt regn, förorenat dricksvatten och klimatförändringarna. Bland de policybeslut som fattats, som vi sällan hör talas om hemma i Sverige, finns bland annat att centralmakten i Peking har satt absoluta tak för hur mycket energi som ska få användas i varje enskild provins, och tydliggjort att det är guvernörerna i provinserna som personligen har ansvar för att se till så att de taken hålls.

Att tydliggöra beslutsfattares ansvar för att politiska mål nås är, om man gör det rätt, en rätt god idé. Men att sätta just tak för hur mycket energi en provins ska få använda sätter åtminstone jag ett ganska stort frågetecken kring. För om den modellen ska fungera, på ett bra sätt, så måste guvernörerna ha den kompetens som krävs för att de ska kunna utforma en smart politik och smarta åtgärder som verkligen leder till att hushåll och industrier lär sig att använda energin mer effektivt, och att man satsar på ren teknik och ren energi. Har man inte den som kompetens som krävs för att leda utvecklingen rätt riskerar ett sådant tak leda till både oförutsedda och oönskade konsekvenser, inte minst om man istället för att satsa på energisnålare teknik och ren energi väljer att hålla sig under taket genom att stänga en eller annan industri.

När jag frågade om just det – om det finns tillräckligt med kunskap runt om i provinserna för att designa de åtgärder som krävs för att nå målen på ett bra sätt – så fick vi igång en riktigt bra diskussion. En diskussion som visade att man i Kina verkligen tror på att modellen med att hålla guvernörerna personligt ansvariga för de mål som satts upp, och att det får konsekvenser om de målen inte nås, verkligen kan fungera. Men de höll också väldigt tydligt med om att det i viktiga delar av samhället behövs mer och bättre kompetens för att utvecklingen ska kunna gå åt rätt håll.

När man får chansen att lyssna på hur några av Kinas främsta energiexperter beskriver deras utmaningar, och hur de designat de mål och de styrmedel de än så länge satt upp, så breddar man förstås sin kunskap i sak om Kinas energisituation. Men vis sidan av det blev jag också positivt överraskad av att vi, under de två timmar jag var där, kunde ha en så öppen och spännande diskussion. Att så många kunniga personer, som tycks ha stort inflytande och vara sådana som etablissemanget lyssnar på, sätter klimatet så högt upp på agendan ger mig ett lite större hopp om framtiden. Helt klart är att om medlemmarna i Beijing Energy Club framöver får vara med och påverka mer så kan Kina komma att ta endel nödvändiga ochviktiga steg mot en grönare och mer hållbar framtid, även om Kinas väg från dagens massiva kolberoende till den koldioxidsnåla ekonomi som BEC vill komma till kommer vara lång, snårig och full av enorma utmaningar.

Efter mötet med BEC avslutade jag mitt officiella program här i Kina med att delta på en lunch hos den svenske ambassadören, Lars Fredén, för att föra det svenska solenergiföretaget Cleanergy och det kinesiska energibolaget Huadian Group lite närmare varandra och lite närmare ett konkret affärsavtal. Cleanergy är ett relativt ungt miljöteknikföretag som utvecklat en ny typ av solelsteknik, och just nu jobbar de på att få klart ett konkret försäljningsavtal med Huadian. Lika roligt som det var att få börja min vecka här i Kina tillsammans med att få visa upp Ericsson och en fin svensk miljöteknikdelegation med företag som Scania, ABB, EME Energi, Envac, Green Fortune, och IVL för den kinesiska marknaden, lika roligt var det att få avsluta och kröna veckan med Cleanergy och Huadian Group. Om de lyckas sluta sitt avtal som tänkt kommer det bli ännu en fjäder i hatten för svensk miljöteknikexport, som dessutom kan komma att öppna också andra dörrar in på den kinesiska miljöteknikmarknaden.

Tre steg för en grönare transportsektor

Idag går det närmare en personbil, en lastbil, en buss eller ett annat motorfordon på varannan svensk. Ingenstans är vi så beroende av fossila drivmedel, av olja, som i våra vägtransporter. Och de fossila bränslena är huvudorsaken till de mänskligt orsakade klimatförändringarna.

Ska vi klara klimatet måste vi ställa om till hållbara transporter. Just därför har Centerpartiet och Alliansregeringen slagit fast visionen om att Sverige ska vara klimatneutralt 2050, och att vi till 2030 ska ha en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen. Och sedan i somras sitter några av landets ledande experter, på mitt och regeringens uppdrag, och utarbetar förslag på vad vi behöver göra för att ta oss dit, i utredningen om den fossiloberoende fordonsflottan.

Samtidigt som de arbetar fortsätter vi i Centerpartiet och Alliansregeringen arbetet för att ställa om till en hållbar transportsektor. För när det finns åtgärder som vi redan vet är bra, finns det ingen som helst anledning att vänta.

Ska vi få en hållbar transportsektor behöver vi använda mer förnybara drivmedel. Just därför förbereder regeringen nu ett nytt kvotpliktssystem som ska träda i kraft nästa år och som kommer öka inblandningen av biobränslen i all den bensin och diesel som många svenskar tankar idag. Med mer förnybart och mindre fossilt i varje liter bensin och diesel kan vi snabbt minska koldioxidutsläppen, utan att någon behöver byta sin bil. Enbart denna ökade låginblandning kommer minska våra koldioxidutsläpp med 300 000 ton, varje år.

Samtidigt som blandar in mer förnybart i bensin och diesel behöver vi fortsätta främja de rena och höginblandade biobränslena, som t.ex. E85 och biogas. Om producenter ska våga göra de investeringar som krävs för att vi ska kunna ha tillräckligt mycket av de förnybara bränslena framöver, och om konsumenter ska vara beredda att köpa bilar som går på förnybart, behövs det fortsatt goda villkor och långsiktiga besked. Därför är det bra att vi i regeringen nu också kan ge besked om att de höginblandade biobränslena, som biogas och E85, även framöver kommer vara befriade från skatt. Den skattebefrielse som skulle ha upphört efter 2013 kommer alltså finnas kvar också framöver.

Båda dessa reformer kommer leda till att vi får in mer förnybara drivmedel i de svenska transporterna. Men för att vi ska få en grönare transportsektor krävs också allt fler och allt bättre miljöbilar. Därför är det väldigt bra att vi, när vi presenterar regeringens ekonomiska vårproposition på måndag, också kan ge besked om att vi tänker fortsätta främja de bästa miljöbilarna.

Idag har många möjlighet att få en tjänstebil via sin arbetsgivare, som en tjänsteförmån som man skattar för. Att se till så att det lönar sig för den som har en förmånsbil att välja miljöbil är ett bra sätt att få ut fler miljöbilar på marknaden, och driva teknikutvecklingen framåt. Om fler förmånsbilsinnehavare väljer miljöbil kan vi successivt få en allt mer miljövänlig bilpark, och på sikt fasa ut de fossila bränslena. Det system som finns, och som gäller till och med i år, innebär att förmånsvärdet för de miljöbästa bilarna är 40 procent lägre än för andra. Det är ett system som varit väldigt framgångsrikt och som bidragit till att var tredje ny förmånsbil idag är en miljöbil.

De här förmånliga tjänstebilsvillkoren skulle ha löpt ut efter december i år, men redan tidigare har jag, Annie Lööf och Centerpartiet sagt att vi gärna vill förlänga de förmånliga förmånsreglerna för miljöbilarna. Och nu ger Alliansregeringen besked om det. I Ekot idag berättar jag att regeringen, i den ekonomiska vårproposition som vi presenterar på måndag, kommer föreslå att elbilar, gasbilar och laddhybrider även framöver ska ha ett lägre förmånsvärde än andra bilar. Vårt förslag är att nedsättningen för elbilar, laddhybrider och gasbilar liksom tidigare bör vara 40 procent och att de goda villkoren ska finnas kvar i ytterligare tre år, till och med 2016. Bland övriga medier som fångat upp nyheten finns TT, Aftonbladet och Ny Teknik.

Det nya kvotpliktssystemet som kommer öka låginblandningen av biobränslen i bensin och diesel, den fortsatta skattebefrielsen för höginblandade och rena biodrivmedel som etanol och biogas, och det nedsatta förmånsvärdet för miljöbilar är tre viktiga insatser för att ställa om till en hållbar transportsektor och minska de svenska koldioxidutsläppen.