Tidigt imorgon bitti åker jag till Finland för att delta vid Nordiska Ministerrådsmötet och träffa mina nordiska energiministerkollegor. Det känns otroligt roligt, inte bara därför att det blir min första utrikes resa i mitt nya ämbete, utan också därför att jag därmed återupptar mitt starka nordiska engagemang. För i mitten av 1990-talet var jag under några år faktiskt president. Och inte i vad som helst, utan i den Nordiska Centerungdomens Förbund.

Jag har beskrivit den perioden tidigare här på bloggen och att det var en skola i internationellt samarbete, men ännu mer i diplomati och i förmåga att komma överens. För när principen är konsensus, som i NCF och i många nordiska samarbetens fall, så krävs det lika stora öron som förmåga att formulera sina egna behov. Så på många sätt la mitt presidentskap i NCF grunden för det jag sedan kunde göra som statssekreterare och chefsförhandlare för (c) på Statsrådsberedningen.

Men NCF gav också många goda vänner. En av dem, åländska centerpartisten Runa Eriksson, dök upp på e-Förvaltningsdagarna härom dagen. Och jag hoppas att fler kära gamla nordister dyker upp i Helsingfors imorgon. Mitt i spännande sakpolitiska diskussioner där jag bl.a. tänker driva på allt jag kan för att vi ska få en fungerande slutkundsmarknad för el i hela Norden.