Igår invigdes Pride-veckan i Stockholm, och i eftermiddag ser jag fram emot att besöka Pride-parken och möta festivalbesökare, både i Centerpartiets tält och i regeringens. Och på lördag ska jag återigen gå med i det sagolika festivaltåg som kommer ringla genom vår vackra sommarhuvudstad, från Medborgarplatsen till Östermalns IP.

Jag är glad och stolt över att Centerpartiet sedan länge är ett parti som tydligt står upp för att all kärlek är lika vacker, och att alla relationer lika mycket värda. Jag är glad att tillhöra ett av de partier som tidigt var med och  drev på för partnerskapslagstiftningen, för att samkönade par skulle få adoptera barn och för att vi nu under Alliansregeringen fick en könsneutral äktenskapslagtiftning.

Idag skriver jag och Centerpartiets riksdagsledamot i Civilutskottet, Ola Johansson (som precis som jag för övrigt kommer från vackra Halland), på SvD Brännpunkt om att det är dags att vi nu tar nästa steg för att jämställa olika familjebildningar.

En av de saker som Pridefestivalen sätter fokus på är ju att olika familjekonstellationer blivit och blir allt vanligare. Det är inte längre självklart att en familj består av en mamma, en pappa och det – för svenskarna – genomsnittliga 1,7 barnet. Idag lever allt i  regnbågsfamiljer, i familjer med en ensamstående förälder och ett eller flera barn, eller i familjer som också omfattar plastmammor eller plastpappor, bonusbarn och styvsyskon.

Pridefestivalen utmanar, på ett  välbehövligt sätt, våra traditionella uppfattningar om hur en familj ”ska” se ut och sätter press på samhällets ofta aningslösa heteronorm. Förhoppningsvis kan det, i förlängningen, leda  till större kunskap, ökad förståelse och större respekt för alla människors kärlek och för olika familjekonstellationer.

För tyvärr finns det fortfarande en del av vår lagstiftning som innehåller delar som speglar en gammal och förlegad familjesyn, och den delen är familjelagstiftningen. I vissa avseenden har familjelagstiftningen moderniserats de senaste tjugo åren, men i andra delar har ingenting hänt.

Det gäller till exempel lagens krav på hur faderskap och föräldraskap ska fastställas.

När ett gift, heterosexuellt par får barn anses maken i äktenskapet automatiskt som barnets  pappa, och registreras automatiskt som det. Det kallas för faderskapspresumtion. Inga frågor. Inga intyg. Det räcker med att paret är gifta för att mannen i familjen ska antas vara barnets far.

Men om ett sambopar får barn sker det inte någon automatisk faderskapspresumtionen, utan då måste paret gå till kommunens socialkontor och intyga att mannen i familjen verkligen är barnets far, för att få faderskapet registrerat.

Att det fortfarande ser ut så är inte alldeles lätt att förstå. Och det faktum att det ser ut just så kan faktiskt få väldigt allvarliga följder. En sådan är att om en ”sambo-pappa” skulle gå bort under graviditeten, men innan barnet fötts, så kommer barnet aldrig i laglig mening kunna få sin biologiska pappa registrerad som sin pappa, utan kommer betraktas som och registreras som faderslös. Helt enkelt därför att att man inte kan göra den faderskapsbekräftelse som lagen kräver av par som inte är gifta när pappan avlidit. Vilket ovanpå allt annat också leder till att barnet inte får någon arvsrätt efter sin pappa eller sina farföräldrar.

Den här delen av familjelagstiftningen borde snarast förändras. På samma sätt borde familjelagstiftningen moderniseras  när det gäller fastställande av föräldraskap när samkönade par får barn. För på samma sätt som för det heterosexuella samboparet så presumeras inte den andra kvinnan i ett samkönat äktenskap automatiskt som förälder, om den ena kvinnan bär fram och föder ett barn. Istället måste de, precis som samborna ovan,  gå och skriva på en särskild föräldraskapsbekräftelse.

Det här är inte en familjelagstiftning i takt med tiden. Vad vi nu behöver är en modernare familjelagstiftning där vi ser på föräldraskapspresumtion på ett nytt och könsneutralt sätt. Utgångspunkten måste vara att alla barn är välkomna och önskade, och att alla barn faktiskt har rätt till båda sina föräldrar från det ögonblick de möter världens ljus – oavsett om de föds till en familj som består av föräldrar som lever i ett heterosexuellt äktenskap, i ett heterosexuellt samboförhållande, eller i ett samkönat förhållande. Alla familjer är, alldeles oavsett hur de ser ut, lika vackra, och lika mycket värda. Det måste också familjelagstiftningen ta fasta på.