När jag närmade mig slutet av nian och skulle välja till gymnasiet våndades jag mer än de flesta. Jag gick ut nian med toppbetyg – ett resultat av att jag hade lätt för att lära, lätt för att snappa och tyckte om skolan. På många sätt var skolan en trygghet för mig när jag växte upp, och därför något jag tyckte mycket om. Men när nian närmade sig var jag, även om jag hade toppbetyg (4,5 med den tidens betygsskala), hjärtligt skoltrött.
Syo-konsulenten sa som han väl förväntades säga: ”Med dina betyg finns det bara två linjer att fundera på: Natur eller Teknisk.” Och jag lyssnade och valde Natur. Bara för att några månader senare, när den preliminära intagningen kom, känna att det inte var rätt. Så jag valde om. Först till Samhällsvetenskaplig. Sedan till Humanistisk. Och till slut till Frisörlinjen.
Så blev det. När hösten kom och jag började ettan på gymnasiet blev det på Frisörlinjen i Jönköping. Det var en härlig tid, på många sätt. Jag bodde tillsammans med två äldre tjejer i ett kollektiv på Floragatan, rådde mig själv och fick nya kompisar. Jag hade nära till det stadsmyller som aldrig funnits när jag växte upp – bokhandlar, parker, affärer och träning. Och som jag tränade. Aerobics. Cykling. Löpning.
Det började som en sund tid. Med träning, ganska sund mat och mycket cykling. Jag, som alltid fått höra att jag var lite rultig, började tycka om min kropp. Kunde till och med tycka att jag var lite snygg, inte minst när vi kom så långt i skolan att vi fick ägna oss åt ”egen hårvård” på varandra, i rent utbildningssyfte. Jag blev starkare, men också smalare och prövade mig fram i ett sökande efter min egen identitet.
Jag såg det inte själv. Men i efterhand har jag förstått att andra såg desto mer. Det som började som sund träning och en allt mer vegetarisk diet gick snabbt över i råkostfastor och regelrätta fastor och en allt mer sträng diet. På tre månader under vårterminen i ettan tappade jag 17 kilo i vikt, och vägde inte mycket mer än 50 kilo. Mensen försvann. Men jag förstod ingenting. Jag var ju äntligen lite snygg.
Det fanns de som försökte väcka mig, men jag vare sig kunde eller ville se. Vänner tog bilder på mig och försökte få mig att se hur jag såg ut, men jag kunde ändå inte se. Inte förrän en av mina lärare i skolan, den som var känd för att vara den hårdaste och tuffaste av dem alla, inte förrän hon tog mig med in på sitt rum och satte sig på en stol och grät. Inte förrän då förstod jag.
Jag är långt ifrån ensam om den upplevelsen. Så många unga flickor och pojkar har för en längre eller kortare tid fastnat i anorektiskt beteende. I ett sökande efter bekräftelse. I längtan efter att duga. I ett försök att leva upp till vad man upplever som rätta ideal. Och liksom jag har så många av dem så svårt att själva se.
Då behövs vi andra. Vi som är vuxna och som kan säga ifrån. Vi som är vänner och som kan fråga hur det är. De som är lärare i skolan och som kan ringa i alarmklockan. De som är skolsköterskor och kuratorer som kan finnas till hands när ungdomsårens sökande blir för förvirrande.
Alla vi som kan påminna om att var och en faktiskt duger, precis som man är.
Leave a Reply