De allra flesta av oss bär i vår identitet flera delar av Sverige, och många av oss samlar genom livet på sig flera olika hembygder.

Så är det för mig. Jag växte upp med min mamma Sonja och mina två äldre bröder, Per-Ola och Anders, på en liten stenig gård i byn Mosshult i Hylte kommun. Just på gränsen där de halländska slätterna möter den småländska granskogen. Jag pluggade i Jönköping, i Halmstad och i Göteborg. Och senare har jag bott och jobbat i Halmstad, Falkenberg och Uppsala. Numera bor arbetar jag, och har min man och mina barn, i Stockholm.

Men även om jag bott i Stockholm de senaste femton åren så har jag fortfarande kvar en del av min själ och mitt hjärta i betesvallarna, vid sjöarna och i skogarna hemma i Halland. Innerst inne kommer en del av mig alltid att identifiera sig som smålänning och hallänning, samtidigt som en annan del hör hemma precis söder om Stockholm. Och jag vet att det är många med mig som känner just så. Att vi är många som har just en fot i staden och en på landet. Och som inte vill välja, utan som vill ha både och. Att det finns många som inser att det som är bra för hembygden, det är också bra för Sverige. Oavsett hur den hembygden ser ut.

Jag tror att ett av våra allra mest grundläggande behov som människor är att känna oss hemma. Att det finns någon plats på jorden som vi känner en särskild trygghet i, och har en särskild känsla för. För endel kan den platsen vara en myllrande storstadsaveny. För någon annan en glänta vid en tjärn. För några finns den platsen kanske fysiskt, och väldigt nära. För några andra finns den platsen kanske i en mer diffus värld.

I grund och botten är vi människor sociala varelser. Som, oavsett hur stort vårt personliga behov av egen tid är, på riktigt blir till först i mötet med vår omvärld. När vi kan spegla oss mot andra. Bryta våra åsikter mot varandra. Och få finnas i ett sammanhang.

När vi kan känna oss hemma, vem vi än är.