Morgondagens Nobelprisutdelning i Stockholms konserthus och den efterföljande Nobelfesten i Blå hallen är kulmen på Nobelveckan – en vecka full av aktiviteter i vetenskapens tecken. Sedan ett år tillbaka arrangeras under den veckan ”The Nobel Week Dialogue”, dagen innan själva Nobeldagen, den 9 december. Nobel Week Dialogue samlar tidigare nobelpristagare (bland många andra den tidigare amerikanske energiministern tillika Nobelpristagaren, Steven Chu), politiker, näringslivsföreträdare, organisationer och studenter för en hel dag av intressanta tal, spännande föreläsningar och minst lika spännande paneldiskussioner.

I år arrangerades Nobel Week Dialogue i Göteborg (och om jag förstått saken rätt ska arrangemanget kommande år arrangeras ömsom i Stockholm och ömsom i Göteborg) på temat ” Exploring the Future of Energy”.

Själv hade jag  äran att få inledningtala för hela Nobel Week Dialogue tidigare idag, och dessutom delta i en av paneldiskussionerna. I mitt tal – som hade titeln ”The Challenge of our Energy Future – Our Window of Opportunity” –  tog jag avstamp i ett mycket bekymmersamt faktum; nämligen att kol, fortfarande 2013, är världens allra största energikälla och att hela 80 procent av världens energikonsumtion fortfarande är fossil. Och fastän  klimatforskarna världen över är tydligare än någonsin om sambandet mellan den globala uppvärmningen och världens törst efter fossila bränslen, så subventioneras de fossila bränslena globalt sett med ofattbara 500 miljarder dollar varje år, hela sex gånger mer än världens samlade stöd till förnybar energi. Det är inte långsiktigt hållbart.

Men den goda nyheten är att problem som skapats av oss människor också kan lösas av oss människor. Men för att det ska hända, och för att världen ska ställa om till hållbara energisystem som håller sig inom tvågradersmålets gränser, så krävs det ett starkt politiskt åtagande, det krävs tydliga och långsiktiga mål och spelregler (både regionalt som t.ex. inom EU och globalt), och det krävs goda exempel och beprövad erfarenhet som visar på hur det faktiskt är möjligt att kombinera höga klimat- och hållbarhetsambitioner med en hög och varaktig ekonomisk tillväxt. Inte minst i det senare kan Sverige spela en väldigt viktig roll, genom att berätta om hur vi gjort vår hållbara resa.

Vid sidan av det måste vi också se till att sätta ett korrekt pris på koldioxid. I dagsläget är det bara 8 procent av de fossila bränslen som används i världen som omfattas av någon form av koldioxidskatt. Ska vi kunna bryta beroendet av fossila bränslen och minska våra koldioxidutsläpp behöver alla fossila bränslen omfattas av ett korrekt pris på koldioxid.

För ett par veckor sedan – när jag deltog vid International Energy Agencys Ministermöte i Paris, sida vid sida med andra energiministrar i OECD och sida vid sida med tunga företrädare för energisektorn i OECD-området – så var det energibranschen som, oavsett vilken form av energi de för närvarande producerade, med mer eller mindre samstämmig röst pekade på vikten av att få ett korrekt pris på koldioxid. Och idag, på Nobel Week Dialogue i Göteborg, var det forskarna och nobelpristagarna som, tillsammans med mig, pekade på behovet av detsamma.

Min förhoppning är att alla som har möjlighet att påverka klimat- och energiarbetet, i EU och globalt, hör och tar till sig dessa tydliga uppmaningar. För vi har stora uppgifter framför oss. Ska världen kunna enas om det globala klimatavtal vi behöver i Paris 2015, så behöver vi i EU nästa år enas om ett ambitiöst klimat- och energiramverk med sikte på 2030. Den pusselbiten, och ett starkt europeiskt ledarskap inför klimatförhandlingarna är inte det enda som krävs, men det är en viktig pusselbit för att förhandlingarna i Paris ska kunna lyckas.

I avvaktan på ett globalt klimatavtal finns det dock, precis som både jag och flera andra (däribland ordföranden i FN:s klimatpanel som deltog i samma paneldiskussion som jag) påpekade idag, en hel del vi kan göra. För avsaknaden av ett globalt avtal får inte bli en ursäkt för att under tiden göra vad vi kan. Därför är det bra att vi i Sverige har höga klimat- och energimål (ni vet, vi ska minska våra koldioxidutsläpp med 40 procent till 2020, öka vår energieffektivitet med 20 procent till samma år, se till att ha minst 10 procent förnybart – vilket vi för övrigt redan nått – och ha minst 50 procent förnybart i vår energiproduktion. Och till 2030 ska vi ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta, som ett steg på vägen till att Sverige ska vara klimatneutralt till 2050), att vi gjort en rekordstor höjning av de permanenta energiforskningssatsningarna och att vi har lärt oss hur vi använder teknikneutrala, kostnadseffektiva styrmedel (som koldioxidskatten och de gröna elcertifikaten) för att styra bort från det fossila och in till det hållbara. Bara för att nämna något. Och på samma sätt behöver varje land i världen ställa sig frågan: vad kan vi göra, här och nu, för att hejda klimatförändringarna och ställa om till hållbara energisystem? För alternativet till det är så mycket sämre – för ju längre man väntar med att göra det man ändå kommer behöva göra, desto dyrare kommer det att bli.

Ännu mer på  det här temat blir det på onsdag, när Dr. Fatih Birol, som är chefsekonom för International Energy Agency, kommer till Stockholm för att presentera årets upplaga av ”energibibeln” World Energy Outlook. Det gör vi först på konferensen DI Energi, och sedan vid ett – som jag hoppas – spännande seminarium  i Riksdagen.

Men innan dess blir det ännu lite mer Nobel, med morgondagens Nobelprisutdelning och Nobelbankett. För det saknas sannerligen inte framstående upptäckter och duktiga vetenskapsmän och vetenskapskvinnor att fira! Deras kunskap, och deras raka besked till oss beslutsfattare, behövs för att vi ska kunna fatta de beslut vi behöver fatta, och för att vi ska kunna få det underlag som krävs för att vi på bästa sätt ska kunna ställa om till en hållbar framtid!

Här nedan kan ni se mitt anförande: