När jag förra mandatperioden hade förmånen att arbeta som statssekreterare för Centerpartiets samordningskansli på Rosenbad och chefsförhandlare var jag med och förhandlade många viktiga överenskommelser med de övriga partierna i Alliansregeringen. Det blev inte mindre än nio budgetar (höst- och vårbudgetar inräknade) men också många viktiga överenskommelser om allt från åtgärder mot finanskrisen till könsneutrala äktenskap och utrikespolitik.

En av de allra viktigaste, allra mest komplicerade men i slutändan också allra bästa överenskommelserna jag var med och förhandlade var energi- och klimatöverenskommelsen.

Att den överenskommelsen blev som den blev var ingen slump. Vi hade från Centerpartiets sida bestämt oss för att det fanns två viktiga villkor som måste vara uppfyllda för att det alls skulle vara aktuellt med en överenskommelse: att det blev starka mål och  incitament för energieffektivisering och förnybar energi, och att vi fick tydliga spelregler runt kärnkraften.

Och sanningen är att vi lyckades med både och.

Det blev höga målsättningar för förnybar energi och energieffektivisering, med starka styrinstument i form av höjda ambitioner i elcertifikatsystemet. Men vi lyckades också få till tydliga spelregler för vad som skulle gälla för kärnkraften, om någon över huvud taget skulle komma på tanken att bygga ny kärnkraft i Sverige.

Det första viktiga var att vi kom överens om att kärnkraften i högre utsträckning ska bära sina egna kostnader, i form av ett ökat försäkringsansvar. De risker ett energislag är förknippat med ska inte belasta skattebetalarna, utan ska bäras av de som producerar energin.

Det andra viktiga var att vi lyckades driva igenom att även om någon skulle vilja bygga ny kärnkraft i Sverige, så kommer det inte att bli aktuellt med några statliga subventioner.

Det tredje viktiga var att antalet reaktorer i Sverige aldrig skulle bli mer än tio, och att en eventuell ny reaktor enbart skulle få uppföras på någon av de platser där kärnkraften redan finns idag.

Tre viktiga villkor som finns där helt och hållet tack vare Centerpartiet, och redan när vi slöt överenskommelsen, och jag fick uppdraget att beskriva den för våra tunga kommunföreträdare som då var samlade till Kommundagar i Visby, så sa jag att min bedömning var att de här tre villkoren skulle innebära att det förmodligen inte skulle bli aktuellt att bygga någon ny kärnkraft i Sverige. Helt enkelt därför att ingenstans i världen har någon reaktor byggts utan stora statliga subventioner.

Sedan dess har endel utanför Centerpartiet försökt teckna en helt annan bild av vad överenskommelsen skulle leda till. Men steg för steg ger nu verkligheten Centerpartiet rätt. Det som händer nu är att den förnybara energin byggs ut i rekordfat, och att vi steg för steg ser hur allt mer av vindkraft och alltmer av bioenergi växer i den svenska energimixen. Och ju längre tiden går desto mindre hör vi av planer på att investera i ny kärnkraft i Sverige.

Slutsatsen av det kan bara bli en: mer än en yttre bedömare missbedömde hur smart vi i Centerpartiet tänkte när vi ingick överenskommelsen, och när vi såg till att den ser ut så som den gör. Men verkligheten talar sitt eget tydliga språk. Det energi- och klimatöverenskommelsen nu leder till är ett allt mindre beroende av kärnkraftsenergi och en allt större betydelse för förnybar energi. Precis det som var Centerpartiets målsättning när överenskommelsen slöts!

 

Expressens K-G Bergström skrev härom dagen en intressant artikel om just detta och att ”uppgörelsen givit Centerpartiet en propagandatriumf”. Läs gärna den!