Efter årtionden av sifferexercis och skyttegravskrig genomförde Alliansen med energi- och klimatöverenskommelsen 2009 en viktig principiell förändring för svensk energipolitik. I den överenskommelsen, och i det energipolitiska beslut som riksdagen fattade efter den, har regeringen och riksdagen mycket tydligt markerat att politikens roll på energimarknaden är att slå fast tydliga mål och långsiktiga spelregler, och stå upp för dem. Inom det tydliga och långsiktiga ramverket ska aktörerna på energimarknaderna själva fatta sina rationella beslut om vilka energikällor de vill investera i.

Snart fyra år efter att energiöverenskommelsen slöts kan vi se de tydliga resultaten. Sedan 2006 har elproduktionen från biobränslen ökat med femtio procent. På samma tid har elen från vindkraften ökat sju gånger om. Det innebär att idag kommer hela 56 procent av all svensk el från förnybara energikällor. Och totalt sett är nästan hälften av Sveriges samlade energiproduktion idag förnybar. Det är högst i EU, och bland de högsta andelarna i världen.

Denna snabba och starka utveckling av det förnybara har skett tack vare en tydlig politisk färdriktning, men också tack vare att aktörerna på marknaden bestämt sig för att förnybar energi hör framtiden till, och att det är ekonomiskt rationellt att investera i förnybara energislag. Samtidigt är det tydligt att den fantastiska utveckling vi nu ser inte hade hänt utan den stabila och långsiktiga energipolitik Sverige numera har.

Ett av de viktigaste skälen till att det förnybara nu växer så det knakar är de välfungerande och ekonomiskt effektiva gröna elcertifikaten, ett system som Sverige haft allt sedan Centerpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skapade det 2002.

I detta läge, när det förnybara snabbt byggs ut, vill företrädare för Miljö­partiet riva upp de långsiktiga och välfungerande spelregler som energimarknaden fått. I riksdagen har de upprepade gånger lagt förslag om att Sverige, ovanpå de gröna elcertifikat vi redan har, borde införa ett statligt garanterat lägstapris för viss förnybar el – ett så kallat fastprissystem – enligt tysk modell.

Det vore helt fel väg att gå. Det skulle innebära att de stabila förutsättningarna förändrades och ersattes av en modell med stark osäkerhet – där priset på förnybar el skulle sättas av politiker genom politiska beslut, som när som helst godtyckligt kan förändras. En långsiktigt lönsam förnybar industri kan aldrig byggas på sådan osäker grund.

Om detta, ”Fördubblad elnota när MP bestämmer”, skrev jag på Expressens Sidan 4 i måndags. Och där beskrev jag också vilka konsekvenser ett fastprissystem enligt tysk modell skulle kunna innebära för svenska konsumenter, inte minst genom att många svenskar skulle få problem med sina elräkningar. Det ledde till en debatt med MP:s ekonomisk-politiske talesperson Per Bolund i Aktuellt på måndagskvällen och igår replikerade MP:s energipolitiska talesperson Lise Nordin på min debattartikel, under rubriken ”Hatt räknar falskt”. Men, värt att notera är att Nordin replikerade utan att över huvud taget beskriva vilka de riktiga konsekvenserna av MP:s förslag om fastprisssystem skulle bli, vilket man kanske hade väntat sig när de nu påstår att jag räknat ”fel”.

Helt uppenbart är att Miljöpartiet tycks bli väldigt provocerade när man granskar deras politiska förslag. För egen del tar jag de förslag som oppositonspartierna lägger i Riksdagen på allvar, och tänker fortsätta med att ställa frågor om vilka konsekvenserna skulle bli för Sverige om vi följde deras förslag.

Nu undrar kanske vän av ordning hur det då egentligen ligger till?

Saken är alltså den att Miljöpartiet, med Lise Nordin i spetsen, som sagt upprepade gånger motionerat i Riksdagen om att införa ett fastprissystem för viss förnybar el i Sverige, enligt tysk modell. Det gjorde de senast i oktober i år (2012/13:N253) och då hävdade de också att kostnaden för de tyska konsumenterna, när de ska finansiera den modellen via sin elräkning, bara skulle ligga på ”cirka 10 kronor per hushåll och månad”. Ett sådant fastprissystem, där priset beslutas på ett snarast planekonomiskt sätt av politiken, vill MP lägga ovanpå vårt välfungerande och marknadsbaserade svenska gröna elcertifikatsystem.

Att påstå att det tyska systemet bara skulle kosta tyska hushåll en tia i månaden är dock inte sant. Efter nyår kommer de tyska elkonsumenterna att betala ungefär 50 öre per kilowattimme bara för att finansiera utbyggnaden av det förnybara i Tyskland. Det innebär att en vanlig tysk familj med normal elförbrukning kommer betala ungefär 140 kronor i månaden bara för utbyggnaden av det förnybara, dvs 14 gånger mer än vad (mp) påstår i sin motion. 140 kronor i månaden är väldigt långt från MP:s påstående om ”10 kronor per hushåll och månad”, vilket jag också konstaterar i min slutreplik.

Omräknat i svenska förhållanden skulle en tysk modell ovanpå den svenska innebära avsevärt dyrare elräkningar. För en familj i en normalstor villa med direktverkande el (med en årlig förbrukning på ungefär 20 000 kilowattimmar el) skulle MP:s förslag innebära en extrakostnad på cirka 10 000 kronor per år. Om den tyska modellen införs i Sverige, med ett påslag på 50 öre per kilowattimme på det elpris vi redan har, får man nämligen en elpris­höjning med 140 procent jämfört med höstens spotpris på el.

I Sverige har vi valt en annan ordning. Med de smarta gröna elcertifikaten, som i dagsläget kostar svenska konsumenter 3,5 öre per kilowattimme, får vi mycket förnybar el till en väldigt låg kostnad, långt ifrån de kostnader som den statligt garanterade fastprismodell som MP föreslår skulle innebära. Tack vare denna smarta modell har vi också kunnat få ett väldigt starkt stöd bland svenskarna för vår gröna omställning. Att, som MP föreslår, chockhöja elpriset skulle riskera minska det starka svenska folkliga stödet för det förnybara. Det vore inte en klok väg till en hållbar framtid.

Om detta, och om fördelarna med det svenska gröna elcertifikatssystemet, skriver också DN:s ledarsida idag.

ps
*Avgiften används för att finansiera det tyska fastprissystemet och kallas ”Umlage”. Den ligger nu på 3,6 Euro cent per kWh. Efter nyår höjs avgiften till 5,3 Euro cent per kWh. Med en växelkurs på 9,06 kronor per Euro blir detta ungefär 50 öre per kWh (48 öre). Med dessa uppgifter kan var och en följa hur jag räknat. Hur Miljöpartiet räknar för att komma fram till sitt påstående om att kostnaden för tyska konsumenter bara skulle vara 10 kronor per månad och hushåll går dock fortfarande inte att se.
ds