Sommaren 1994 valdes jag in som ledamot i förbundsstyrelsen för Centerpartiets Ungdomsförbund. Strax därefter fick jag frågan och förtroendet att, som arvoderad internationell sekreterare för CUF, vara den som från Sverige ledde arbetet med att bygga den ekologiska jordbruksskola – Okahao Green Training Center – som CUF byggde i norra Namibia.
Det var ett av de bästa beslut jag fattat i mitt liv, som kom att ge mig djupa och viktiga erfarenheter, som präglat mig sedan dess. Idén var att, i Okahao i Owamboland alldeles på gränsen till Angola, bygga en ekologisk jordbruksskola som skulle ge framför allt fattiga namibiska flickor en bättre framtid, samtidigt som de namibiska ungdomarna fick chansen att lära sig odla under skuggnät och på så sätt både bli mindre beroende av att föda upp de getter som är så vanliga i Namibia och bidra till att endel av Kalahariöknen blir bevuxen igen, istället för att fortsätta växa.
Under de år som jag var spindeln i nätet för det projektet ordnade jag och Anna Strand från Partille flera studieresor till södra Afrika. Tanken med dem var att vi skulle ta med oss ett tiotal unga CUF:are till Sydafrika och Namibia, så att de med egna ögon kunde få se de enorma skillnaderna mellan rika och fattiga, de stora utmaningarna som både länderna stod inför men också själva få uppleva all den kraft som finns hos människor, även när utmaningarna kan te sig övermäktiga. Så att de när de kom hem kunde berätta för andra och också vara med och samla in de pengar som vi behövde för att bygga vidare på skolan.
Jag vågar lova att varenda en av de unga CUF:are som följde med kom hem med en helt annan syn på världen. Vi reste till skolan, och vi bodde där tillsammans med eleverna. Vi tog oss på egen hand på milslånga saltvägar från huvudstaden Windhoek till det fattiga Owamboland. Och vi åkte till Sydafrika, och hälsade på och bodde hos vänliga sydafrikaner i en av Sydafrikas många kåkstäder, Mamelodi, utanför huvudstaden Pretoria. I Mamelodi, som grundades av apartheidregimen bodde det då mer än 200.000 människor, i plåtskjul eller enkla hus. Idag bor där mer än 300.000.
Mitt perspektiv på världen förändrades då, och där, inte minst på de rödbruna jordvägarna i Mamelodi. Medan människor varnade oss från att ens sätta vår fot på marken i kåkstäderna, eftersom de trodde att vi skulle råka illa ut, och medan turister från rika länder i väst åkte runt på gatorna och tog kort på barnen och människorna genom bussfönstret, så åkte vi dit och satt sida vid sida och pratade med varma och oerhört starka sydafrikanska kvinnor och män. Sällan har jag mött så mycket värme, så mycket kärlek och så mycket omtanke som hos de människor som levde just där. Mitt i fattigdomen tycks stoltheten och givmildheten i människan ibland bli som allra tydligast.
Störst av dem alla, ledare för dem alla, var Nelson Mandela. Om det finns en enda människa jag gärna hade fått chansen att träffa och sitta ned med och prata en stund, så är det han. Inte främst för att få chansen att prata om alla hans år i fängelse. Inte främst för att få prata om hur kampen såg ut och om tiden för apartheidregimens fall (en av de viktigaste händelserna i vår tid och något som för alltid förändrade världen, till en bättre plats för oss alla att leva i). Utan allra mest för att få ställa den mycket enkla, men så oerhört svåra, frågan: hur gör man för att kunna förlåta också den som behandlat en allra värst? Hur lyckas man med det, den största av försoningar?
Mandela var en stor ledare, men mest av allt en stor människa. För ingenting kan vara större än att ha ett hjärta stort nog att förlåta till och med ens värsta plågoandar. Det hade Mandela. Må han nu få vila i frid.
Leave a Reply