Min morfar hette Sven. Han föddes strax innan första världskriget bröt ut och fick leva ett långt, friskt liv ända tills han blev mer än 90 år. Han var en bonde av den gamla stammen, i både kropp och själ. En som levde i och med naturen. Som följde årstidernas växlingar, och brukade marken lika mycket av kärlek till naturen som av nödvändigheten att försörja sig och sin familj.

På många sätt var morfar och mormor tryggheten i mitt liv när jag växte upp. Fastän de sålde gården till mamma valde de att bo kvar i byn även efter det. De var de som fanns hemma när jag kom hem från skolan, eller när sommarloven kändes för långa. De fanns där som en trygg och stabil ryggrad i tillvaron.

Min morfar var en världsresenär i huvudet, men lämnade nästan aldrig hembygden. Jag är osäker på om han någonsin kom utanför Sveriges gränser, säker på att han gjorde sin första och enda flygresa när han just fyllt 84 år. Ändå var han förmodligen den största tänkare jag mött.

De vanligaste orden man mötte när man kom till morfar, kanske hittade honom vilandes i skuggan i hammocken, var ”vad roligt att just du kom hit”. Inte sådär artigt uttryckt, utan riktigt på riktigt. Vad kul att just du kom hit.

Aldrig ett ont ord. Aldrig ”jag har inte tid nu”. Aldrig ”kan du inte vänta”. Utan just det: vad roligt att se just dig.

Tänk om fler av oss hade just den attityden: ”vad kul att just du kom hit, precis just nu”. Om det var det vi sa till den som flytt till vårt land. Om det var det vi sa när det lilla barnet pockade på vår uppmärksamhet. Om det var så vi bemötte den vilsna unga killen med svårigheter i skolan. Den som hamnat på glid och behöver en hand till stöd för att ta sig ur kriminalitet. Den som tillfälligt förlorat hoppet i en känsla av vanmakt och utanförskap. ”Vad kul att just du kom hit”.

Så sa min morfar. Inte av artighet, utan riktigt på riktigt. Och just det förhållningssättet försöker jag bära vidare i mitt eget liv.