Ibland slås jag av hur lätt vi har för att vilja kategorisera varandra. Bunta ihop folk utifrån olika attribut och förse dem med en etikett. ”Invandrare”. ”Ungdomar”. ”Politiker”. ”Företagare”.

Och när vi gör det förser vi ofta grupperna med olika egenskaper. Ungdomar förutsätts bete sig på ett och samma sätt, alla dragna över en kam. Invandrare förutsätts vara på ett och samma sätt, trots att begreppet slarvigt används både för den som flytt hit från Afrika och för den som flyttat hit från Chile. Politiker betraktas ibland som ett eget släkte, fjärran från ”vanligt” folk.

Men i grund och botten är vi bara människor. Som har sina solskensdagar och sina mörka stunder. Som har kämpat med sina svårigheter och glatts åt sina framgångar.

Fastän jag är politiker så är jag i grunden mest av allt medmänniska, mamma och livskamrat. Och jag har gjort en ganska vanlig livsresa. Uppvuxen med en ensamstående mamma under ganska knappa omständigheter. Dotter till en man som länge led av psykisk sjukdom, innan han alldeles för tidigt gick bort. Mamma till tre underbara barn, där jag under flera år levde ensam med mina två äldsta. Jag vet hur det kan kännas att vara ensam med ansvaret, att inte ha någon att vända sig till, att sakna familj och släkt i närområdet som kan stötta och backa upp och att varje dag kämpa för att få vardagspusslet att gå ihop.

Min livsresa har varit en klassresa. Från den lilla steniga bondgården i Hallands och Smålands inland, via arbete med internationella biståndsprojekt till Stockholm och politiken och beslutsfattandet i regeringen. En fantastisk resa på många sätt, som kantats av både med- och motgångar.

Så är det för de flesta. Och det kan vara värt att tänka på när man ser det ”fina folket”, när man läser om de som nått framgång, när den colorerade pressen stundtals får det att framstå som att alla andra glider genom livet som på en räkmacka. De är också, först och främst, bara människor. Med sina glädjeämnen och sina utmaningar.

Och det är ju det som är livet. En salig blandning av berg och dalar. Av med- och motgångar, där båda är lika viktiga. Där jag själv valt att möta dem fast förankrad i en djup insikt om att oavsett vem vi är, oavsett vilket uppdrag vi fått att bära, så är vi i grund och botten först och främst människor. Bara människor.

Och det är minsann inte så bara i sig.