Igår morse började jag dagen med att inledningstala på Svensk Vindenergis årliga konferens – Förnybar framtid – i Älvsjö. I mitt tal tog jag tillfället att berätta om hur viktig Alliansens energiöverenskommelse har varit för den fantastiska utveckling  vi nu har för den förnybara energin.

Nu, när snart fyra år gått sedan energiöverenskommelsen slöts, kan vi nämligen börja se resultaten av de mål och de styrmedel vi satte upp då. Och de resultaten visar att det förnybara växer så det knakar.

Sedan 2006 har elproduktionen från biobränslen ökat med femtio procent. På samma tid har elen från vindkraften ökat sju gånger om. Det innebär att idag kommer 56 procent av all svensk el från förnybara energikällor. Och totalt sett är nästan hälften av Sveriges samlade energiproduktion förnybar.

Det är bäst i hela EU, och bland de bästa i världen.

Den här utvecklingen har skett tack vare en tydlig politisk färdriktning, men också tack vare att aktörerna på marknaden bestämt sig för att förnybar energi hör framtiden till, och att det är ekonomiskt rationellt att investera i det.

En av de viktiga – men ibland lite bortglömda – poängerna med energiöverenskommelsen är ju att vi tydliggjort politikens och energiaktörernas olika roller. Efter årtionden av sifferexercis och skyttegravskrig om energipolitiken, så har vi tydliggjort att politikens roll är att ställa upp tydliga mål och långsiktiga spelregler, och stå upp för dem. Och att energiaktörerna inom det ramverket ska fatta beslut om vilka energikällor de vill investera i, bland annat utifrån vilka som är de mest lönsamma.

Den fantastiska utveckling vi ser för det förnybara hade inte hänt utan en stabil och långsiktig energipolitik. Och det är därför som jag, Centerpartiet och Alliansregeringen verkligen värnar om energiöverenskommelsen.

Efter mitt tal och besök på konferensen i Älvsjö åkte jag direkt till Köpenhamn där min danska energiministerkollega (tillika kollega från Centerpartiets danska systerparti Radikale Venstre) Maartin Lidegard stod värd för ett informellt möte för alla oss energiministrar i norra Europa. Temat för konferensen var hur vi kan underlätta utbyggnaden av den energiinfrastruktur i norra Europa som krävs bland annat för att vi ska kunna ta om hand allt mer förnybar energi.

Mycket i den europeiska energidiskussionen handlar för närvarande om försörjningstrygghet. I mitt huvudinlägg passade jag därför på att lyfta perspektivet och poängtera att försörjningstrygghet handlar om mycket mer än att bara diversifiera försörjningsvägar eller bygga skyddsnät när de försörjningsvägarna krånglar. Ökad försörjningstrygghet handlar också om att långsiktigt skapa förutsättningar för allt mer elproduktion från allt flera olika källor. Liksom om att göra oss allt mindre beroende av dyra och klimatpåverkande fossila bränslen.

Den svenska erfarenheten är att mycket kan göras inom våra egna länder för att öka försörjningstryggheten. Men ett robust och effektivt nordeuropeiskt energisystemet behöver också bra energiförbindelser mellan länderna. Det är också en av de verkligt stora fördelarna med den sammankopplade nordiska elmarknaden – när fler länder deltar, och vi får mer elproduktion i ett gemensamt system, blir det enklare att balansera vårt energisystem på ett bra sätt.

Var och en som investerar i energiinfrastruktur idag måste också bygga hållbart  och bygga för framtiden. Inte minst vi som är politiska beslutsfattare måste klara lyfta blicken och se de långsiktiga konsekvenserna av de beslut vi fattar idag. De infrastrukturinvesteringar vi gör idag måste fungera också år 2050, när Sverige och andra länder behöver vara klimatneutrala samhällen. De investeringar vi gör idag får inte bygga i norra Europa i nya fossilberoenden.