I slutet av förra veckan möttes EU:s stats- och regeringschefer för toppmöte i Bryssel. Det mötet kom att domineras av situationen i Ukraina och relationen till Ryssland, men på agendan stod också frågan om vilka nya klimat- och energimål som vi i EU ska anta för perioden 2020 – 2030.

Faktum är att båda dessa frågor hänger intimt samman. Just nu står EU inför vad som kan se ut som två olika utmaningar, men som i själva verket sammanfaller i en. För behovet av att anta nya ambitiösa mål för klimat- och energipolitiken motiveras inte bara av klimatfrågan. Det är också nödvändigt för att ta EU bort från dagens starka beroende av rysk gas och olja. Sättet att minska Europas energipolitiska beroende av Ryssland går via högre ambitioner och satsningar på förnybar energi.

Idag står Ryssland för en tredjedel av EU:s samlade gasbehov. I Tysklands fall handlar det om hela 40 procent, och många central- och östeuropeiska länder är beroende av importerad gas, som i huvudsak kommer från Ryssland, via Ukrainas gasinfrastruktur. I Polen kommer 90 procent av gasen från Ryssland och Bulgarien, Tjeckien och Slovakien importerar all sin gas från Ryssland. Vi i Sverige är inte beroende av rysk gas men ungefär 40 procent av vår olja kommer från Ryssland.

Därför är det bra att den förnybara energin nu snabbt blir allt billigare. Den förnybara energin är också – i motsats till fossila energislag och kärnkraft – snabb att bygga ut och kan snabbt börja leverera energi.

Just därför vill Centerpartiet och Alliansregeringen se ett EU som antar ett ambitiöst klimat- och energipaket för 2030. Vi vill att EU totalt sett minskar sina klimatutsläpp med 50 procent, där 40 procent görs i EU och 10 genom kostnadseffektiva insatser i fattiga länder. Samtidigt vill vi att EU enas om att till 2030 öka andelen förnybar energi till minst 27 procent.

Högre EU-ambitioner för förnybar energi, och en fortsatt utbyggnad av den förnybara energin i Sverige, är en både snabb och billig lösning, som tar oss bort från Europas starka beroende av ryska fossila bränslen. Men paradoxalt nog är det är de länder som är mest beroende av rysk gas och olja som vill bromsa takten och ambitionerna i förhandlingarna om EU:s energi- och klimatmål för 2030. Den utvecklingen måste vändas.

Faktum är att utvecklingen på Krim är ännu ett argument för EU att höja ambitionerna för sin klimat- och energipolitik. Genom att fortsätta bygga ut den förnybara energin kan vi både stärka vår försörjningstrygghet, öka vår konkurrenskraft, minska vår klimatpåverkan och minska beroendet av rysk gas och olja. Nu när hela Europas fokus ligger på dessa frågor har vi också ett unikt tillfälle att agera.

Om detta skriver jag idag i Göteborgsposten.

Vi i Sverige är förvisso inte beroende av gas, vare sig av gas i allmänhet eller rysk gas i synnerhet, som så många andra länder i Europa är. Men vi är liksom många andra stark beroende av olja. Och en väldigt stor del  av den olja vi använder i Sverige kommer som sagt från Ryssland. En av Centerpartiets och Alliansregeringens viktigaste strategier för att ställa om till ett hållbart energisystem, och stärka vår försörjningstrygghe,t är att minska oljeanvändningen i våra transporter. Just därför förbereder vi nu införandet av den kvotplikt som kommer öka inblandningen av förnybart  i all bensin och diesel. En reform som jag skriver om på DN Debatt idag.