Veckans stora diskussionsämne har varit det senaste avsnittet från SVT:s Uppdrag Granskning. Som kvinna, makthavare och väldigt aktiv på nätet och i sociala medier är det ingen nyhet för mig att många tjejer och kvinnor skrämmande ofta råkar ut för väldigt nedsättande påhopp och rena trakasserier på nätet. Men det oerhörda näthat som många tjejer och kvinnor drabbats av, och som de nu berättar om, har jag personligen lyckligtvis hittills varit förskonad från.

Att bli kallad hora är förstås oacceptabelt, oavsett om det sker på skolgården eller på nätet.

Att tvingas ta emot kränkande och trakasserande post är förstås oacceptabelt, oavsett om det sker i brevlådan vid vägen eller i e-postlådan i datorn.

Att bli hudflängd och vänd ut och in är ingenting någon människa borde behöva få utstå, oavsett om det sker på insändarsidorna i lokaltidningen eller i sociala medier på nätet.

Hatets tryne är fult, oavsett vilka former det tar sig.

På många sätt är internet fantastiskt, som en plattform som har skapat helt nya demokratiska möjligheter. Vem som helst av oss kan numera fritt sprida våra åsikter, över hela världen. Utan begränsningar. Utan filtrerande mellanhänder. Innan internet kom och blev allas vår egendom, var den möjligheten få förunnad.

Men samtidigt är internet också en spegling av det samhälle vi lever i. De allra flesta av oss har numera både en fysisk identitet och en digital närvaro. I det vanliga vardagliga livet kan man på många sätt välja att vara anonym, om man vill, och så ska det förstås vara. För vi har alla behov av och rätt till en egen personlig sfär, där vi själva har rätten och möjligheten att bestämma vem som ska få tillträde. På samma sätt måste det vara på nätet. För den som vill måste det också på nätet vara möjligt att vara anonym, och behovet av och rätten till en personlig sfär gäller även där.

Men när vissa människor väljer att missbruka den anonymiteten då får vi problem, som drabbar oskyldiga människor på ett fruktansvärt sätt. Det näthat som många människor nu beskriver är helt oacceptabelt, och något vi med kraft måste motverka. Och jag tror att det finns en rad saker som vi var och en faktiskt kan göra åt det:

För det första: om man har en blogg, facebook-sida eller något liknande och tillåter kommentarer på den, då tycker jag att man har en skyldighet att ha nolltolerans mot nedsättande kommentarer. Och det måste gälla oavsett om man har sidan eller bloggen som privatperson eller storföretag. Det är helt oacceptabelt att låta kränkande kommentarer ligga kvar i dagar, veckor, månader eller ännu mer. Har man inte beredskap eller resurser för att hantera det, ja då ska man kanske inte tillåta omodererade kommentarsfält på sin blogg eller hemsida över huvud taget.

För det andra: ett mordhot är ett mordhot oavsett om det framförs muntligt, över nätet eller via röksignaler. Och det ska juridiskt hanteras därefter. Att ett hot framförs på Facebook är inte en förmildrande omständighet.

För det tredje: vi vuxna har ett viktigt ansvar. Det näthat Uppdrag Granskning beskrev hade inget med ungdomar att göra. Men det betyder inte att allt är frid och fröjd för våra unga på nätet. Jag vet och har själv sett att tongångarna också bland barn och unga vuxna på nätet tidvis kan vara väldigt tuffa och hårda. Vi som är vuxna måste inse att vårt föräldraansvar också gäller för våra barns liv på nätet, och vi måste föregå med gott exempel. Vi vuxna får inte lämna walk over och lämna våra barn och tonåringar ensamma på nätet. Lika lite som vi skulle släppa våra barn ensamma på Sergels Torg en fredag kväll. Lika lite får vi lämna våra barn åt sitt öde på nätet. Vi måste finnas där, se och förstå miljöerna och lära våra barn hur schyssta sätt att kommunicera med andra på nätet ser ut, och vilka gränser man har rätt att sätta upp för vad man ska behöva höra från andra på Twitter, Facebook eller Kik.

I ett historiskt perspektiv är internet ett relativt nytt fenomen, och samtidigt en spegling av samhället i stort. Det har sina fantastiskt vackra sidor, och det har sina bakgator. Det finns ingen quick fix som i ett slag kommer göra oss kvitt näthatet. Men med lite mer ansvarstagande från alla som erbjuder diskussionsplatser på nätet, med upprätthållande av vanlig lag oavsett om hoten framförs muntligt eller digitalt, och med ökad närvaro och mer ansvarstagande från oss som är vuxna så kan vi steg för steg trycka näthatet tillbaka och steg för steg släppa fram mer av den nätkärlek och de fina möjligheter som internet också ger.