Förnybar diesel blir skattefri

Tillsammans med Preems vd Petter Hollandd för ett par år sedan.

Tankar Preems nya gröna diesel tillsammans med företagets vd Petter Holland för ett par år sedan.

Vår största energiutmaning för framtiden, och ett av de områden där utvecklingen nu börjar gå snabbt framåt, är omställningen till hållbara transporter. Och det är verkligen nödvändigt. För idag står vägtransporterna för närmare en tredjedel av Sveriges samlade klimatutsläpp, och 9 av 10 svenska bilar går på bensin eller diesel. Ska vi ha en chans att klara klimatutmaningen måste vi ändra på det.

Och det är precis det som Centerpartiet och Alliansregeringen gör. Allt sedan vi tillträdde 2006 har vi genomfört en lång rad insatser – från trängselskatten i Stockholm och miljöbilspremien i början av förra mandatperioden, till supermiljöbilspremien, stegvis och förutsägbart höjda koldioxidskatter, en mer miljöstyrande fordonsskatt och skattebefrielsen av de förnybara drivmedlena. Och tack vare det har andelen förnybara drivmedel sedan Centerpartiet och Alliansen tillträdde ökat från 3 till nästan 10 procent. Samtidigt som vi börjar komma bort från det faktum att vi när vi tillträdde ärvde en av Europas tyngsta och törstigaste fordonsparker. Det märks inte minst genom att en ny bil idag drar i genomsnitt nästan en tredjedel mindre bränsle än vad en ny bil gjorde 2006. Och utsläppen från våra transporter fortsätter stadigt att minska, trots att antalet bilar blivit fler.

Ett av de enklaste och snabbaste sätten att minska koldioxidutsläppen från våra vägtransporter är att blanda in mer förnybart i den bensin och diesel som säljs vid våra mackar idag. Och därför gör vi i Sverige just det. För att ytterligare skynda på den utvecklingen föreslog Centerpartiet och Alliansregeringen förra året att Sverige skulle införa en kvotplikt, där vi införde bindande krav på hur mycket förnybart bensinbolagen ska blanda in i bensin och diesel. Samtidigt föreslog vi att vi skulle fortsätta främja de rena och ”höginblandade” biodrivmedlen, som till exempel biogas och E85, genom fortsatt skattebefrielse. Och som en tredje komponent föreslog vi att kvotplikten skulle utformas så att den särskilt främjade användningen av mer avancerade förnybara drivmedel, från till exempel skogsråvara.

Ska Sverige kunna införa en sådan kvotplikt, och kombinera den med fortsatt skattebefrielse för de renodlat förnybara drivmedlena, så krävs ett godkännande av EU-kommissionen, utifrån det som kallas EU:s statsstödsregler. Och regeringen har under våren lagt mycket tid och energi på att förhandla med kommissionen för att få grönt ljus för vårt förslag. Men trots det har det nu tyvärr visat sig att EU-kommissionen inte kommer godkänna det kvopliktsförslag vi hade tänkt genomföra.

Det skäl kommissionen framfört är att det inte är möjligt för oss i Sverige att införa en kvotplikt och samtidigt fortsätta med att generellt undanta de förnybara drivmedlen från den koldioxidskatt som fossila drivmedel får betala. Deras linje är att vi i Sverige i så fall måste välja mellan att antingen fortsätta med den nuvarande skattebefrielsen av förnybara drivmedel, eller införa den nya kvotplikten. De köper inte att vi faktiskt vill påskynda utvecklingen till en hållbar transportsektor genom att ha både och.

Vi i Centerpartiet och Alliansregeringen håller verkligen inte med om det sättet att resonera. Tvärtom är det en bärande del i den svenska klimat- och energipolitiken att vi lägger koldioxidskatt på fossila bränslen, men inte på hållbara förnybara bränslen. Vår principiella hållning är nämligen att även om förbränning av hållbara biobränslen också orsakar koldioxidutsläpp så ingår de förnybara drivmedlen i ett kretslopp där den koldioxiden relativt snabbt fångas upp och binds i växtligheten i våra växande skogar eller av grödorna på våra åkrar, vilket innebär att förnybara bränslen inte orsakar någon höjd koncentration av koldioxid i vår atmosfär. Och detta principiella sätt att se på utsläpp är mycket väletablerat, i både miljöekonomisk teori och i praktisk tillämpning i de länder som, liksom vi i Sverige, har infört en koldioxidskatt. Faktum är att EU-kommissionen verkar vara rätt ensamma om sin hållning.

Men trots det kommer vi inte ifrån att vi inte kan införa kvotplikten, i kombination med vår nuvarande utformning av koldioxidbeskattningen, utan att EU-kommissionen ger grönt ljust för det. Och när vi fått det beskedet väljer vi att försvara den skattebefrielse vi redan har, och ta ett omtag om kvotplikten.

Men det faktum att vi nu inte kan införa kvotplikten ska inte stoppa den snabba utveckling för förnybara drivmedel vi redan har. Tvärtom är Centerpartiets och Alliansregeringens engagemang för att ställa om transportsektorn fortsatt starkt. Nu kommer vi ta ett omtag kring kvotplikten och se hur vi kan gå vidare för att skapa ännu bättre, och ännu mer långsiktiga villkor, för hållbara biodrivmedel än de vi redan har. Under tiden kommer vi se till så att dagens goda villkor för hållbara biodrivmedel kan fortsätta gälla. Det innebär att vi kommer fortsätta att främja en ökad användning av biodrivmedel genom den skattenedsättning som redan finns, efter godkännande av EU-kommissionen. Genom att låta dagens förmånliga skatteregler för förnybara drivmedel fortsätta gälla, kan vi fortsätta främja den låginblandning av förnybart i bensin och diesel som redan sker, så att de förnybara drivmedlen kan fortsätta att växa, precis som som de gjort under hela Alliansens tid i regeringsställning.

Samtidigt som vi nu får ta ett omtag om kvotplikten så tar Centerpartiet och Alliansen nya viktiga steg för att främja de mest klimatvänliga förnybara drivmedlena. Ett sådant steg berättar jag och finansminister Anders Borg (m) om i Dagens Industri idag. Idag är ett av de mest klimatvänliga förnybara drivmedlen vi har det som kallas för HVO (Hydrerade Vegetabiliska Oljor),  en slags förnybar diesel som i Sverige främst görs av restprodukter från skogen. HVO är det man kallar för ett ”drop-in-bränsle”, som kan tankas i en helt vanlig dieselmotor, och växer just nu väldigt snabbt på marknaden.

Idag kan man låginblanda HVO i vanlig diesel och bli befriad från skatt upp till en inblandning om 15 procent. Och hittills har det utrymmet räckt, eftersom HVO-volymerna på marknaden har varit förhållandevis små. Men nu ser vi att HVO har potential att växa ännu mer, och då vill vi i Centerpartiet och Alliansen främja det.

Därför ger Anders Borg och jag idag besked, å hela Alliansregeringens vägnar, om att vi kommer utöka skattebefrielsen för HVO till en inblandning om 100 procent. Tack vare det öppnar vi nya möjligheter där man inte bara kan låginblanda HVO, utan där det också kan bli ett bra alternativ med ren HVO. Vilket i sin tur skulle kunna leda till att vilket bussbolag som helst – som idag kör sina bussar på fossil diesel – enkelt skulle kunna ställa om till hundra procent förnybart i sin egen verksamhet, genom att byta och köra på HVO, men fortsätta använda de bussar man redan har.

Så sent som i fredags konstaterade Energimyndigheten att HVO är ett av de allra bästa befintliga förnybara drivmedlena ur klimatsynpunkt, och att HVO var ett av de förnybara drivmedel som förra året växte allra snabbast, med mer än en fördubbling av volymen på den svenska marknaden. Nu lägger vi i Centerpartiet och Alliansregeringen i en extra växel för att ytterliga främja den fina utveckling som den klimatsmarta HVO:n har!

Välkommet amerikanskt steg för klimatet

Amerikanskt kolkraftverk, källa: Wikipedia Commons

Amerikanskt kolkraftverk, källa: Wikipedia Commons

Igår presenterade USA:s president Barack Obama sina nya planer för att minska USA:s utsläpp av växthusgaser, framför allt genom att ställa nya krav på USA:s många kolkraftverk. Uppdraget till amerikanska naturvårdsverket är att införa nya regler som skall minska utsläppen med 30 procent, jämfört med 2005 års nivåer.

Att Obama gör detta är efterlängtat och välkommet, av tre viktiga skäl.

För det första; Obama pekar nu ut en tydlig riktning och tar konkreta steg framåt. Det är bra. För även om det kan te sig som en obegriplighet för många svenska som tar klimatengagemanget för givet så har  klimatfrågan i USA länge varit i bakgrunden och varit en fråga fylld av konflikter. Ofta har kongressen blockerat möjligheterna att införa nya ambitioner och genomföra nya reformer som skulle innebära att USA blev en tydligare spelar på klimatområdet. Genom att Obama nu låter myndigheterna sätta nya regler kommer USA kunna komma framåt trots att det finns en politisk oenighet i frågorna. Det är väldigt bra.

För det andra; När Obama nu höjer ambitionerna ökar USA också trycket på andra länder och på att vi gemensamt ska kunna komma framåt i klimatfrågan globalt. Jag och miljöminister Lena Ek har och fortsätter arbeta hårt, å Centerpartiets och Alliansregeringens vägnar, för att vi i EU ska enas om en tydlig och ambitiös gemensam position inför de globala klimatförhandlingar som ska äga rum i Paris hösten 2015. De i EU som hittills varit skeptiska till att göra det har ofta hävdat att vi i EU inte ska göra några egna åtaganden, förrän stora utsläppare som USA och Kina går framåt. När Obama nu får USA att röra på sig ökar också trycket på andra att göra detsamma, också i Europa.

För det tredje; Som ett brev på posten kommer det nu dra ihop sig till klimatpolitisk strid i USA. Konservativa grupper och traditionella energiintressen engagerar sig nu hårt för att kritisera Obamas ambitioner, genom att hävda att kostnaderna blir för höga och ifrågasätta både presidentens och vetenskapens klimatargument. Samtidigt som Obama inte bara motiverar sitt förslag med att USA behöver minska sina klimatutsläp, utan också motiverar dem med bättre hälsa och andra stora samhällsvinster.

USA måste vara med och ta sitt ansvar och inta en konstruktiv och pådrivande roll för att vi ska kunna nå ett globalt klimatavtal 2015. Förhoppningsvis kommer det som nu händer i USA att skänka lite mer ljus åt fördelarna med att minska utsläppen i USA, samtidigt som det förhoppningsvis kan bidra till ett nytt globalt fokus på klimat- och energifrågorna, vilket behövs för att föra världen lite närmare ett globalt klimatavtal. Obama har, inte minst under sin andra presidentperiod, visat ett stort intresse för klimat- och hållbarhetsfrågor, vilket märktes när han besökte Sverige och Stockholm förra hösten, och jag tillsammans med statsministern fick chansen att berätta om Sveriges hållbara resa och visa upp några bra exempel på framstående svensk miljöteknik. Att detta intresse nu blir till konkret politiskt handling är ett gott tecken inför framtiden.

En energigivande Energiutblick!

Samtal Med Energimyndighetens Erik Brandsma på Energiutblick. Foto: Sandra Wiaderny

Samtal med Energimyndighetens Erik Brandsma på Energiutblick. Foto: Sandra Wiaderny

Hur kommer världen se ut efter 2020? Det är en spännande och viktig fråga, inte minst i energisammanhang. Och det är också temat för Energimyndighetens stora konferens, Energiutblick, där jag deltog igår.

I mitt inledningstal talade jag om att vi behöver gå från ord till handling, att vi måste sätta nya ambitiösa mål för hur mycket vi ska minska kliamtutsläppen och hur mycket vi ska bygga ut den förnybara energin efter 2020, precis det som vi från svensk sida just nu driver i EU. Och samtidigt pekade jag på att det inte bara är en nödvändighet, utan också rymmer många möjligheter. För teknikutvecklingen går fort framåt, och de senaste åren har den förnybara energin blivit allt billigare och allt mer konkurrenskraftig gentemot både olja och kol.

Under dagen landade en rad internationella experter, och flera paneldiskussioner, i just de poängerna. Dit hörde till exempel Jan Rotmans och Jeremy Oppenheimer som talade om de globala skiften som nu sker, i takt med att ny teknik och nya hållbara lösningar blir allt viktigare och allt mer ekonomiskt konkurrenskraftiga.

Ska vi kunna möta klimatutmaningarna så krävs det framsynthet, och det krävs mod. Det krävs mod från politiker som vågar sätta upp nya tuffa mål och ambitioner, och det krävs mod från företag som måste våga gå först och välja att satsa på hållbara lösningar.

Och just det var, som av en händelse, också kärnan i mitt budskap till konferensdeltagarna när vi avslutade hela diskussionen. Var modiga! Se möjligheterna! Välj att satsa på det som hör framtiden till! Den fossila energin kommer inte att bli billigare, men den förnybara är här för att stanna.

 

En stark röst för mer grön tillväxt

TTE-råd i Bryssel

Energiministermöte i Bryssel.

Idag har jag och de andra energiministrarna i EU haft en första diskussion om vilka mål EU ska slå fast för klimatet och energipolitiken för perioden 2020 till 2030. Innan vi började förhandlingarna gjorde jag en intervju om min och Alliansregeringens linje kring det här.

Sverige är ett av de länder som länge efterfrågat att vi i EU ska anta nya mål, eftersom de nuvarande löper ut 2020. Och i januari i år lade EU-kommissionen äntligen fram ett förslag till nytt klimat- och energiramverk, ett förslag som vi i ministerrådet nu diskuterar.

Sverige tillhör de länder som tydligt välkomnat förslaget om att till 2030 minska klimatutsläppen med minst 40 procent, samtidigt som vi i EU ökar andelen förnybar energi till minst 27 procent. Men vi i Sverige förespråkar en ännu mer ambitiös linje än så, och skulle gärna se att EU antar ett utsläppsmål om att totalt sett minska utsläppen med 50 procent, där 40 procent ska göras i EU och 10 procent i form av insatser i utvecklingsländer, så kallade internationella mekanismer. Om det, och Alliansregeringens samlade position, skrev jag och Lena Ek på SvD Brännpunkt förra veckan.

Efter en dag i energiministerrådet är det lätt att konstatera att det finns många länder som står för vitt skilda perspektiv i EU. Günter Oettinger, som är EU-kommissionär med ansvar för energifrågor, inledde dagens energiministermöte med att tala om energikostnadernas betydelse för konkurrenskraften, och de konkurrensnackdelar som den europeiska industrin drabbas av när industrin i USA kan få skjuts av billig gas.

Själv var jag en av de första talarna ut efter honom, och underströk hur viktigt det är att vi i EU så snart som möjligt landar i ett beslut om hur klimat- och energimålen för 2030 ska se ut. Vi behöver både ge förutsägbara spelregler för investerare och samhället i stort, och se till så att vi i EU är väl förberedda och kan visa ledarskap i de kommande internationella klimatförhandlingarna.

Och när jag gjorde det tog jag också tillfället i akt att mycket tydligt lyfta fram det som EU-kommissionen konstaterat i sin analys, nämligen att det inte är de nuvarande målen och den nuvarande politiken för klimat och förnybar energi som legat bakom relativt sett högre energikostnader i EU än i t.ex. USA. Och det är en väldigt viktig slutsats, inte minst när vi nu ska anta nya mål för klimat och energi till 2030. I själva verket är det så att vi med bra mål och kostnadseffektiva styrmedel kan använda omställningen till att skapa gott om grön tillväxt i Europa.

När diskussionen fortsatte fanns det en hel del andra länder som instämde i mitt resonemang, framför allt flera av energiministrarna från de 13 medlemsstater (däribland Sverige) som igår – i den progressiva ”Green Growth Group” – enades om ett gemensamt uttalande där vi deklarerar att våra medlemsländer är beredda att gå vidare och anta nya ambitiösa mål och där vi gemensamt ställer oss bakom EU-kommissionens förslag, som en möjlig väg framåt. I och med det agerar vi i Sverige tillsammans med länder som Tyskland, Frankrike, Belgien, Danmark och Storbritannien för att EU:s stats- och regeringschefer, när de träffas senare i mars, ska kunna besluta om huvuddelarna i EU:s nya klimat- och energiramverk.

Samtidigt som vi nu är en stor grupp progressiva länder så finns det en annan grupp länder som står för ett annat perspektiv och som inte ser någon anledning att fatta beslut om ett nytt klimat- och energiramverk nu i mars. Deras positioner är väldigt färgade av sådant som deras oro för energipriser och deras industris konkurrenskraft. Flera av de länderna, som kommer från gamla Östeuropa, lyfte i sina inlägg fram att de vill kunna fortsätta skydda sin industri mot höga energipriser, och att de inte vill ”gå för snabbt fram” vare sig med nya klimatambitioner eller med nya ambitioner för förnybar energi. Samtidigt som de även framöver vill kunna fortsätta reglera elpriserna för att skydda sina elkonsumenter.

Den linjen skiljer sig oerhört mycket från den Sverige och länderna i Green Growth Group företräder. Men alldeles oavsett vilken linje man företräder i sak så är det alldeles uppenbart att vi – av många olika skäl – verkligen behöver komma till skott och så snart som möjligt fatta beslut om ett nytt klimat- och energiramverk för 2030. Och det förslag som EU-kommissionen lagt på bordet är förmodligen ganska när en slags gyllene kompromiss, som alla medlemsstater borde kunna enas om. Sverige tillhör de länder som gärna skulle se att EU är ännu mer ambitiöst än så. Men samtidigt finns det alltså andra länder som vill mindre. Nu hoppas jag att ännu fler medlemsländer kommer sluta upp bakom de förslag som finns så att vi så snart som möjligt kan få ett nytt bra klimat- och energiramverk på plats.

Hela ministerrådet, och hela vår diskussion idag, var offentlig och kan ses i efterhand här: webben.

Nytt klimat- och energipaket från EU-kommissionen

Så har EU-kommissionen nu i eftermiddag äntligen presenterat ett nytt klimat- och energipaket, med nya ambitioner för 2030. Att de nu lagt ett förslag på bordet är väldigt bra, eftersom vi i EU både behöver förbereda oss för de kommande globala klimatförhandlingarna i Paris 2015, och för att vi tidigt och tydligt ska kunna ge besked om vad som kommer gälla till de som ska investera i energi i Europa framöver.

Syftet med förslaget till nytt klimat- och energiramverk är att slå fast de mål och ambitioner som ska ta EU vidare från de mål för klimat, förnybar energi och energieffektivisering som vi redan har, och som sträcker sig till 2020. I korthet går EU-kommissionens förslag ut på att de föreslår ett nytt bindande mål för utsläppsminskningar om 40 procent till 2030, och ett förnybartmål om minst 27 procent till 2030, som föreslås bli bindande på EU-nivå, men som man inte bördefördelar mellan de olika medlemsstaterna. Dessutom föreslår EU-kommissionen bland annat en skärpning av EU:s handelssystem med utsläppsrätter.

Jag och regeringen har sedan länge uppmanat EU-kommissionen att snarast återkomma med förslag till Eu:s klimat- och energiramverk till 2030, och uppmanat dem att i det sammanhanget inte bara överväga EU:s fortsatta klimatambitioner, utan också EU:s framtida ambitioner när det gäller förnybar energi och energieffektivisering.

Att EU behöver ett nytt klimat- och energiramverk är tydligt, av flera skäl: dels behöver vi det för att säkerställa att vi kan nå 2-gradersmålet och begränsa den globala uppvärmningen, dels behöver vi det för att kunna ge tydliga spelregler till samhället och den industri som skall investera i till exempel förnybar energi och dels behöver vi det för att förbereda det globala klimatmötet i Paris 2015.

Den fråga som är på mångas läppar idag är naturligtvis om det förslag som kommissionen presenterat är tillräckligt ambitiöst för att klara det? Och det är också en fråga som regeringen nu tar sig an. Att Centerpartiet sedan tidigare tagit ställning för att EU behöver anta nya mål för såväl klimat som förnybar energi är ingen hemlighet, och det är inte heller någon hemlighet att EU, när det gäller energieffektivisering, behöver effektivisera sin energianvändning ännu mer och därför behöver återkomma till frågan om nya mål för energieffektivisering när den aviserade översynen av det befinliga energieffektiviseringsdirektivet, senare i år, är gjord.

Det som nu väntar är ett bra analysarbete, så att vi förstår vad kommissionens hela förslag – som spänner över ännu fler delar än det ramverk vi har idag – innebär, för EU och för Sverige. Just den uppgiften väntar nu oss i regeringen, som ett led i att förbereda en gemensam svensk ståndpunkt och Sveriges positioner i det fortsatta förhandlingsarbetet. Den 20-21 mars möts EU:s stats- och regeringschefer för att diskutera energi- och klimatpaketet i Bryssel. En av mina huvudfrågor den närmaste tiden kommer vara att Sverige ska göra ett starkt och tydligt avtryck i de diskussioner som nu ligger framför oss. För EU-förhandlingarna om det framtida klimat- och energipaketet har bara börjat.

 

En dag i vetenskapens tecken

Anna-Karin Hatt medverkar på The Nobel Week Dialogue

Anna-Karin Hatt medverkar på The Nobel Week Dialogue

Morgondagens Nobelprisutdelning i Stockholms konserthus och den efterföljande Nobelfesten i Blå hallen är kulmen på Nobelveckan – en vecka full av aktiviteter i vetenskapens tecken. Sedan ett år tillbaka arrangeras under den veckan ”The Nobel Week Dialogue”, dagen innan själva Nobeldagen, den 9 december. Nobel Week Dialogue samlar tidigare nobelpristagare (bland många andra den tidigare amerikanske energiministern tillika Nobelpristagaren, Steven Chu), politiker, näringslivsföreträdare, organisationer och studenter för en hel dag av intressanta tal, spännande föreläsningar och minst lika spännande paneldiskussioner.

I år arrangerades Nobel Week Dialogue i Göteborg (och om jag förstått saken rätt ska arrangemanget kommande år arrangeras ömsom i Stockholm och ömsom i Göteborg) på temat ” Exploring the Future of Energy”.

Själv hade jag  äran att få inledningtala för hela Nobel Week Dialogue tidigare idag, och dessutom delta i en av paneldiskussionerna. I mitt tal – som hade titeln ”The Challenge of our Energy Future – Our Window of Opportunity” –  tog jag avstamp i ett mycket bekymmersamt faktum; nämligen att kol, fortfarande 2013, är världens allra största energikälla och att hela 80 procent av världens energikonsumtion fortfarande är fossil. Och fastän  klimatforskarna världen över är tydligare än någonsin om sambandet mellan den globala uppvärmningen och världens törst efter fossila bränslen, så subventioneras de fossila bränslena globalt sett med ofattbara 500 miljarder dollar varje år, hela sex gånger mer än världens samlade stöd till förnybar energi. Det är inte långsiktigt hållbart.

Men den goda nyheten är att problem som skapats av oss människor också kan lösas av oss människor. Men för att det ska hända, och för att världen ska ställa om till hållbara energisystem som håller sig inom tvågradersmålets gränser, så krävs det ett starkt politiskt åtagande, det krävs tydliga och långsiktiga mål och spelregler (både regionalt som t.ex. inom EU och globalt), och det krävs goda exempel och beprövad erfarenhet som visar på hur det faktiskt är möjligt att kombinera höga klimat- och hållbarhetsambitioner med en hög och varaktig ekonomisk tillväxt. Inte minst i det senare kan Sverige spela en väldigt viktig roll, genom att berätta om hur vi gjort vår hållbara resa.

Vid sidan av det måste vi också se till att sätta ett korrekt pris på koldioxid. I dagsläget är det bara 8 procent av de fossila bränslen som används i världen som omfattas av någon form av koldioxidskatt. Ska vi kunna bryta beroendet av fossila bränslen och minska våra koldioxidutsläpp behöver alla fossila bränslen omfattas av ett korrekt pris på koldioxid.

För ett par veckor sedan – när jag deltog vid International Energy Agencys Ministermöte i Paris, sida vid sida med andra energiministrar i OECD och sida vid sida med tunga företrädare för energisektorn i OECD-området – så var det energibranschen som, oavsett vilken form av energi de för närvarande producerade, med mer eller mindre samstämmig röst pekade på vikten av att få ett korrekt pris på koldioxid. Och idag, på Nobel Week Dialogue i Göteborg, var det forskarna och nobelpristagarna som, tillsammans med mig, pekade på behovet av detsamma.

Min förhoppning är att alla som har möjlighet att påverka klimat- och energiarbetet, i EU och globalt, hör och tar till sig dessa tydliga uppmaningar. För vi har stora uppgifter framför oss. Ska världen kunna enas om det globala klimatavtal vi behöver i Paris 2015, så behöver vi i EU nästa år enas om ett ambitiöst klimat- och energiramverk med sikte på 2030. Den pusselbiten, och ett starkt europeiskt ledarskap inför klimatförhandlingarna är inte det enda som krävs, men det är en viktig pusselbit för att förhandlingarna i Paris ska kunna lyckas.

I avvaktan på ett globalt klimatavtal finns det dock, precis som både jag och flera andra (däribland ordföranden i FN:s klimatpanel som deltog i samma paneldiskussion som jag) påpekade idag, en hel del vi kan göra. För avsaknaden av ett globalt avtal får inte bli en ursäkt för att under tiden göra vad vi kan. Därför är det bra att vi i Sverige har höga klimat- och energimål (ni vet, vi ska minska våra koldioxidutsläpp med 40 procent till 2020, öka vår energieffektivitet med 20 procent till samma år, se till att ha minst 10 procent förnybart – vilket vi för övrigt redan nått – och ha minst 50 procent förnybart i vår energiproduktion. Och till 2030 ska vi ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta, som ett steg på vägen till att Sverige ska vara klimatneutralt till 2050), att vi gjort en rekordstor höjning av de permanenta energiforskningssatsningarna och att vi har lärt oss hur vi använder teknikneutrala, kostnadseffektiva styrmedel (som koldioxidskatten och de gröna elcertifikaten) för att styra bort från det fossila och in till det hållbara. Bara för att nämna något. Och på samma sätt behöver varje land i världen ställa sig frågan: vad kan vi göra, här och nu, för att hejda klimatförändringarna och ställa om till hållbara energisystem? För alternativet till det är så mycket sämre – för ju längre man väntar med att göra det man ändå kommer behöva göra, desto dyrare kommer det att bli.

Ännu mer på  det här temat blir det på onsdag, när Dr. Fatih Birol, som är chefsekonom för International Energy Agency, kommer till Stockholm för att presentera årets upplaga av ”energibibeln” World Energy Outlook. Det gör vi först på konferensen DI Energi, och sedan vid ett – som jag hoppas – spännande seminarium  i Riksdagen.

Men innan dess blir det ännu lite mer Nobel, med morgondagens Nobelprisutdelning och Nobelbankett. För det saknas sannerligen inte framstående upptäckter och duktiga vetenskapsmän och vetenskapskvinnor att fira! Deras kunskap, och deras raka besked till oss beslutsfattare, behövs för att vi ska kunna fatta de beslut vi behöver fatta, och för att vi ska kunna få det underlag som krävs för att vi på bästa sätt ska kunna ställa om till en hållbar framtid!

Här nedan kan ni se mitt anförande:

Unikt klimatuttalande från IEA:s medlemsländer

IEA:s ministermöte i Paris

Jag huvudtalar vid IEA:s ministermöte.

Samtidigt som klimatmötet i Warszawa pågår för fullt har den Internationella energiorganisationens (IEA) energiministrar de senaste två dagarna träffats för ministermöte i Paris. IEA bildades 1974, efter oljekrisen och verkar som fristående organ inom OECD för att minska oljeberoendet.

När jag idag hade äran att vara huvudtalare och fick inleda diskussionen om  ”Climate and Energy: Working both ways” betonade jag att ökad hållbarhet och starka insatser för att klara klimatet inte står i motsats till god och varaktig tillväxt. Tvärtom visar vår svenska resa att man, om man väljer smarta sätt och kostnadseffektiva styrmedel, faktiskt kan skapa mycket hållbarhet och stark ekonomisk tillväxt på en och samma gång. Och självklart passade jag här i Paris på att berätta om den hållbara resa som Sverige gjort sedan 1970, när vi var ett av de mest kol- och oljeberoende länderna i hela OECD, och fram till idag, när vi har nästan 50 procent förnybart i vårt energisystem och pressat tillbaka vårt oljeberoende till 32 procent. Hur det gått till har jag berättat om flera gånger tidigare här på bloggen.

Samtidigt pekade jag på att det just nu är viktigare än någonsin att vi beslutsfattare förmår tänka långsiktigt. Vi måste lägga det kortsiktiga tänkandet bakom oss, och låta våra energival vägledas av vilka de långsiktiga konsekvenserna av de valen blir.

Ett tydligt exempel på det är den skiffergas som just nu diskuteras flitigt på många håll i världen. Som ett sätt att öka sin försörjningstrygghet, minska sina koldioxidutsläpp och ersätta mer klimatskadliga energikällor med gas har flera länder satsat eller överväger att satsa på att utvinna skiffergas. Och förvisso är det sant att skiffergas, om den används för att ersätta kol som är ännu värre för klimatet, kan bidra till att sänka vissa länders koldioxidutsläpp. Men samtidigt pekar allt fler på att både de kortsiktiga och långsiktiga miljöeffekterna av den metod – ”fracking”, eller hydraulisk spräckning – som man vänder för att utvinna skiffergasen kan vara mycket stora, med risk för påverkan på grundvattnet samtidigt som det finns en stor risk att starkt klimatstörande metangas läcker vid själva utvinningen av skiffergasen.

Men skiffergasens påverkan på klimatet och miljön stannar inte där. För det vi ser just nu är hur de stora globala volymerna av skiffergas har lett till en dramatisk prissänkning på kol, helt enkelt därför att USA inte längre behöver så mycket kol för att möta sina energibehov.  I kombination med att koldioxidpriset på den europeiska utsläppsmarknaden (EU ETS) nu är nere på mycket låga nivåer leder det till att allt mer kol importeras och används i Europa vilket innebär att kolanvändningen i EU nu är den högsta på 40 år, vilket i sin tur innebär högre risk för ökade och inte minskade koldioxidutsläpp från Europas energisektor.

Om detta pratade jag i flera olika inlägg på ministermötet idag, och endel av det passade jag också på att beskriva i eftermiddags när jag var med i Torehammar och Lindberg i P1. Med tanke på de låga priserna på koldioxid i EU är det tydligt att EU:s  utsläppshandel måste reformeras för att få uppjust  priset på koldioxid, ett behov som – glädjande nog! –  väldigt många av de som deltog på mötet i Paris – både ministrar och företagsledare – poängterade väldigt tydligt.

Men samtidigt som EU behöver reformera sitt system för att få ett korrekt pris på koldioxid, så behöver också OECD-länderna bli mer aktiva och ännu tydligare agera utifrån insikten om att ny energiinfrastruktur som byggs idag kommer finnas kvar under många år framöver. Just därför var det väldigt viktigt att vi som är medlemsländer i IEA idag för första gången någonsin kunde anta  ett gemensamt klimatuttalande där vi pekar på att klimatfrågan och energifrågan hänger väldigt nära samman, att de energival vi gör, och den energiinfrastruktur vi bygger, måste bidra till de klimat- och energipolitiska mål vi satt upp och att vi måste vidta konkreta åtgärder för att vi ska kunna nå 2-gradersmålet. Den tydliga signalen enades vi om idag och den är också den som vi nu gemensamt skickar, inte minst till alla de länder och miljöministrar som just nu möts för klimatförhandlingar under COP19 i Warszawa.

Med den ekonomiska krisen i färskt minne, och med klimatfrågan högt på agendan, är en sak alldeles klar: vi kan inte, och får inte, låsa in oss i ett nytt långt, dyrt och klimatskadligt beroende av fossila bränslen.

Om du är intresserad av att läsa hela det tal jag höll på ministermötet hittar du det på regeringen.se.

I anslutning till ministermötet i Paris träffade jag också några franska journalister och beskrev vår svenska energipolitik, bl.a. nyhetsbyrån Reuters som skrev en artikelsom nu publicerats i bland annat The New York Times.

Samtliga energiministrar samlade för så kallat familjefoto utanför OECD:s högkvarter i Paris.

Samtliga energiministrar och företagsledare samlade för så kallat familjefoto utanför OECD:s högkvarter i Paris.

 

 

Tydligt intresse för Sveriges energiomställning på IEA:s ministermöte i Paris

USA:s nyvalda energiminister Ernest Moniz.

USA:s nyvalda energiminister Ernest Moniz.

Under två dagar pågår nu den Internationella energiorganisationens (IEA) ministermöte i Paris. Fokus är energi, klimat och konkurrenskraft. Utgångspunkten är resultaten från IEA:s upplaga av World Energy Outlook, som lanserades i London den 12 november. Enligt den rapporten – som kan beskrivas som världens energibibel – håller världskartan för energi på att ritas om. Tidigare nettoimportörer blir exportörer, och tvärtom. Länder som Kina och Indien tar en allt större andel av den globala efterfrågan på energi vilket påverkar priser i andra delar av världen.

IEA:s chefsekonom Dr Faith Birol pekade i sin presentation på att fossila bränslen idag står för 82 procent av världens energitillförsel. Och den bistra sanningen är att den andelen är lika stor nu som den var för 25 år sedan. Och på grund av världens ökade energibehov så väntas fossila bränslen fortfarande stå för 75 procent 2035. Och på grund av de fossila bränslenas höga andel står energisektorn idag för hela två tredjedelar av världens klimatutsläpp. Och trots åtgärder för att minska utsläppen från energisektorn så väntas utsläppen, med nuvarande politik, öka med ytterligare 20 procent till 2035. Vilket enligt IEA innebär att världens medeltemperatur i så fall skulle öka med i genomsnitt 3,6 C till samma år. Och om det sker skulle den utvecklingen få förödande konsekvenser, i hela världen.

I ett inlägg under öppningssessionen passade jag därför på att poängtera att vi har möjlighet att välja en annan väg och skicka budskapet att det faktiskt går att förena en stark politik för ökad hållbarhet med hög och varaktig ekonomisk tillväxt, om vi väljer att kombinera höga ambitioner med väldigt smarta och kostnadseffektiva styrmedel. Dit hör koldioxidskatten, som Sverige införde som ett av de första länderna i världen 1991, och det gröna elcertifikatsystemet, som nu varit på plats i 10 år och som ger oss mycket förnybart för pengarna. Och den turkiska energiministern, som är ordförande på årets IEA-möte, svarade snabbt att det vore bra om alla länder kunde införa regelverk som liknar de vi i Sverige har.

Förutom ministermötets oridinarie program så har jag idag också fått chansen att träffa den nytillträdde amerikanske energiministern, Ernest Moniz, i en bilateral överläggning. Fokus för det mötet var att följa upp president Barack Obamas besök i Sverige i början på september och att få diskutera hur vi tillsammans kan utveckla det redan välutvecklade svenska-amerikanska samarbetet på energiområdet – inte minst inom ramen för miljötekniksamarbetet SAGA (Sweden America Green Alliance). Och vi identifierade båda flera områden där vi vill fördjupa samarbetet mellan våra länder, inte minst när det gäller hållbara fordon och förnybara bränslen liksom när det gäller energieffektivisering. Vid sidan av det var det också en väldigt god nyhet när  Moniz beskrev att han tänker prioritera initiativet Clean Energy Ministerial, ett samarbete mellan G20-länderna och de nordiska ländernas energiministrar om smart miljöteknik som hans företrädare Steven Chu initierade, och som i praktiken kan bidra till att minska världens koldioxidutsläpp och kanske också de närmaste åren bidra till att bana väg för en global klimatöverenskommelse här i Paris 2015.

Imorgon fortsätter IEA:s ministermöte, då jag bl.a. kommer hålla ett huvudtal om kopplingen mellan klimat och energi, hur det är möjligt att kombinera hög tillväxt med ökad hållbarhet och vad vi behöver göra för att se till så att världen – i de energival vi står inför -inte låser fast sig i ett nytt dyrt och klimatskadligt beroende av fossila bränslen.

En fjäder i hatten

På den kinesiska muren

På den kinesiska muren

När chefsekonomen för International Energy Agency (IEA), Dr. Fatih Birol kom till Stockholm för att delta på ett seminarium med mig i juni i år berättade jag för honom om att jag skulle göra en främjanderesa till Kina nu i höst. När han hörde det sa han genast att jag, om jag kom till Peking, absolut måste träffa Beijing Energy Club (BEC), som är en lite okänd men väldigt spännande think-tank med fokus på energi- och klimatfrågor. Klubbens ”affärsidé” är att bjuda in olika experter och talare, från hela världen, för att belysa och diskutera olika angelägna frågor. Efter vart och ett av mötena författar klubben en rapport som, enligt deras egen utsago, ”går upp igenom hela det kinesiska politiska systemet”. Bland deras tidigare gäster finns bland andra Storbritanniens förre utrikesminister David Miliband, IEA:s generalsekreterare Maria van der Hoeven och förstås Dr. Fatih Birol.

Och idag fick också jag möjlighet att besöka klubben, både för att höra dem beskriva Kinas energiutmaningar för mig och för att de bett mig komma och beskriva den hållbara resa som vi i Sverige gjort de senaste 40 åren, och hur vi lyckats och lyckas med den. Och det visade sig bli ett riktigt intressant möte och en spännande diskussion.

Kina står helt uppenbart inför gigantiska energiutmaningar. Av den samlade ökningen av världens energibehov stod Kina, mellan 2002 och 2012, för hela 60 procent. Och hela 68 procent av landets energibehov mättas med kol, vilket i sin tur leder till att så mycket som 26 procent av världens samlade koldioxidutsläpp kommer från Kina. Det gör att Kina redan idag ligger på samma utsläppsnivå per capita som vi i EU. Skulle utvecklingen fortsätta så, med samma energikällor och samma energiintensitet som 2008, skulle Kina ensamt år 2030 släppa ut lika mycket växthusgaser som hela världen gör idag.

Det var mot den bakgrunden som Beijing Energy Club tecknade ett mycket tydligt budskap: Kina står för de största koldioxidutsläppen i världen, men samtidigt riskerar Kina att bli det största offret för klimatförändringarna och för andra miljöproblem. Bland klubbens medlemmar fanns definitivt en tydlig insikt om att klimatförändringarna är på riktigt och att de måste mötas nu.

Men en tydlig reflektion, både från mötet med Beijing Energy Club och från andra möten här i Kina under den här veckan, är att det miljöproblem som får absolut mest uppmärksamhet i Kina just nu inte är klimatfrågan utan den dåliga luftkvalité och alla de luftföroreningar som inte minst koleldningen för med sig (ett fenomen som jag upplever just nu, när jag skriver de här raderna i bilen på väg tillbaka till Peking efter ett kort besök på Kinesiska muren, och smogen sänker sig mellan husen och bilarna på vägen).

Och den bild människor jag mött här målar upp är tydlig: om inte de styrande lyckas hantera luftkvalitetsproblemen så kommer de att få ett stort legitimitetsproblem på halsen. För idag nöjer sig inte kineserna i gemen med att de styrande bara levererar en bättre levnadsstandard. Nu kräver allt fler kineser allt mer att man också ska få en god närmiljö. Och allra tydligast gäller det luftkvaliteten.

Att försöka förbättra luften verkar vara den ingång Kina har, och kanske den man också behöver, för att kunna hantera också andra viktiga och stora miljöproblem som man har – som surt regn, förorenat dricksvatten och klimatförändringarna. Bland de policybeslut som fattats, som vi sällan hör talas om hemma i Sverige, finns bland annat att centralmakten i Peking har satt absoluta tak för hur mycket energi som ska få användas i varje enskild provins, och tydliggjort att det är guvernörerna i provinserna som personligen har ansvar för att se till så att de taken hålls.

Att tydliggöra beslutsfattares ansvar för att politiska mål nås är, om man gör det rätt, en rätt god idé. Men att sätta just tak för hur mycket energi en provins ska få använda sätter åtminstone jag ett ganska stort frågetecken kring. För om den modellen ska fungera, på ett bra sätt, så måste guvernörerna ha den kompetens som krävs för att de ska kunna utforma en smart politik och smarta åtgärder som verkligen leder till att hushåll och industrier lär sig att använda energin mer effektivt, och att man satsar på ren teknik och ren energi. Har man inte den som kompetens som krävs för att leda utvecklingen rätt riskerar ett sådant tak leda till både oförutsedda och oönskade konsekvenser, inte minst om man istället för att satsa på energisnålare teknik och ren energi väljer att hålla sig under taket genom att stänga en eller annan industri.

När jag frågade om just det – om det finns tillräckligt med kunskap runt om i provinserna för att designa de åtgärder som krävs för att nå målen på ett bra sätt – så fick vi igång en riktigt bra diskussion. En diskussion som visade att man i Kina verkligen tror på att modellen med att hålla guvernörerna personligt ansvariga för de mål som satts upp, och att det får konsekvenser om de målen inte nås, verkligen kan fungera. Men de höll också väldigt tydligt med om att det i viktiga delar av samhället behövs mer och bättre kompetens för att utvecklingen ska kunna gå åt rätt håll.

När man får chansen att lyssna på hur några av Kinas främsta energiexperter beskriver deras utmaningar, och hur de designat de mål och de styrmedel de än så länge satt upp, så breddar man förstås sin kunskap i sak om Kinas energisituation. Men vis sidan av det blev jag också positivt överraskad av att vi, under de två timmar jag var där, kunde ha en så öppen och spännande diskussion. Att så många kunniga personer, som tycks ha stort inflytande och vara sådana som etablissemanget lyssnar på, sätter klimatet så högt upp på agendan ger mig ett lite större hopp om framtiden. Helt klart är att om medlemmarna i Beijing Energy Club framöver får vara med och påverka mer så kan Kina komma att ta endel nödvändiga ochviktiga steg mot en grönare och mer hållbar framtid, även om Kinas väg från dagens massiva kolberoende till den koldioxidsnåla ekonomi som BEC vill komma till kommer vara lång, snårig och full av enorma utmaningar.

Efter mötet med BEC avslutade jag mitt officiella program här i Kina med att delta på en lunch hos den svenske ambassadören, Lars Fredén, för att föra det svenska solenergiföretaget Cleanergy och det kinesiska energibolaget Huadian Group lite närmare varandra och lite närmare ett konkret affärsavtal. Cleanergy är ett relativt ungt miljöteknikföretag som utvecklat en ny typ av solelsteknik, och just nu jobbar de på att få klart ett konkret försäljningsavtal med Huadian. Lika roligt som det var att få börja min vecka här i Kina tillsammans med att få visa upp Ericsson och en fin svensk miljöteknikdelegation med företag som Scania, ABB, EME Energi, Envac, Green Fortune, och IVL för den kinesiska marknaden, lika roligt var det att få avsluta och kröna veckan med Cleanergy och Huadian Group. Om de lyckas sluta sitt avtal som tänkt kommer det bli ännu en fjäder i hatten för svensk miljöteknikexport, som dessutom kan komma att öppna också andra dörrar in på den kinesiska miljöteknikmarknaden.