Idag har jag och de andra energiministrarna i EU haft en första diskussion om vilka mål EU ska slå fast för klimatet och energipolitiken för perioden 2020 till 2030. Innan vi började förhandlingarna gjorde jag en intervju om min och Alliansregeringens linje kring det här.

Sverige är ett av de länder som länge efterfrågat att vi i EU ska anta nya mål, eftersom de nuvarande löper ut 2020. Och i januari i år lade EU-kommissionen äntligen fram ett förslag till nytt klimat- och energiramverk, ett förslag som vi i ministerrådet nu diskuterar.

Sverige tillhör de länder som tydligt välkomnat förslaget om att till 2030 minska klimatutsläppen med minst 40 procent, samtidigt som vi i EU ökar andelen förnybar energi till minst 27 procent. Men vi i Sverige förespråkar en ännu mer ambitiös linje än så, och skulle gärna se att EU antar ett utsläppsmål om att totalt sett minska utsläppen med 50 procent, där 40 procent ska göras i EU och 10 procent i form av insatser i utvecklingsländer, så kallade internationella mekanismer. Om det, och Alliansregeringens samlade position, skrev jag och Lena Ek på SvD Brännpunkt förra veckan.

Efter en dag i energiministerrådet är det lätt att konstatera att det finns många länder som står för vitt skilda perspektiv i EU. Günter Oettinger, som är EU-kommissionär med ansvar för energifrågor, inledde dagens energiministermöte med att tala om energikostnadernas betydelse för konkurrenskraften, och de konkurrensnackdelar som den europeiska industrin drabbas av när industrin i USA kan få skjuts av billig gas.

Själv var jag en av de första talarna ut efter honom, och underströk hur viktigt det är att vi i EU så snart som möjligt landar i ett beslut om hur klimat- och energimålen för 2030 ska se ut. Vi behöver både ge förutsägbara spelregler för investerare och samhället i stort, och se till så att vi i EU är väl förberedda och kan visa ledarskap i de kommande internationella klimatförhandlingarna.

Och när jag gjorde det tog jag också tillfället i akt att mycket tydligt lyfta fram det som EU-kommissionen konstaterat i sin analys, nämligen att det inte är de nuvarande målen och den nuvarande politiken för klimat och förnybar energi som legat bakom relativt sett högre energikostnader i EU än i t.ex. USA. Och det är en väldigt viktig slutsats, inte minst när vi nu ska anta nya mål för klimat och energi till 2030. I själva verket är det så att vi med bra mål och kostnadseffektiva styrmedel kan använda omställningen till att skapa gott om grön tillväxt i Europa.

När diskussionen fortsatte fanns det en hel del andra länder som instämde i mitt resonemang, framför allt flera av energiministrarna från de 13 medlemsstater (däribland Sverige) som igår – i den progressiva ”Green Growth Group” – enades om ett gemensamt uttalande där vi deklarerar att våra medlemsländer är beredda att gå vidare och anta nya ambitiösa mål och där vi gemensamt ställer oss bakom EU-kommissionens förslag, som en möjlig väg framåt. I och med det agerar vi i Sverige tillsammans med länder som Tyskland, Frankrike, Belgien, Danmark och Storbritannien för att EU:s stats- och regeringschefer, när de träffas senare i mars, ska kunna besluta om huvuddelarna i EU:s nya klimat- och energiramverk.

Samtidigt som vi nu är en stor grupp progressiva länder så finns det en annan grupp länder som står för ett annat perspektiv och som inte ser någon anledning att fatta beslut om ett nytt klimat- och energiramverk nu i mars. Deras positioner är väldigt färgade av sådant som deras oro för energipriser och deras industris konkurrenskraft. Flera av de länderna, som kommer från gamla Östeuropa, lyfte i sina inlägg fram att de vill kunna fortsätta skydda sin industri mot höga energipriser, och att de inte vill ”gå för snabbt fram” vare sig med nya klimatambitioner eller med nya ambitioner för förnybar energi. Samtidigt som de även framöver vill kunna fortsätta reglera elpriserna för att skydda sina elkonsumenter.

Den linjen skiljer sig oerhört mycket från den Sverige och länderna i Green Growth Group företräder. Men alldeles oavsett vilken linje man företräder i sak så är det alldeles uppenbart att vi – av många olika skäl – verkligen behöver komma till skott och så snart som möjligt fatta beslut om ett nytt klimat- och energiramverk för 2030. Och det förslag som EU-kommissionen lagt på bordet är förmodligen ganska när en slags gyllene kompromiss, som alla medlemsstater borde kunna enas om. Sverige tillhör de länder som gärna skulle se att EU är ännu mer ambitiöst än så. Men samtidigt finns det alltså andra länder som vill mindre. Nu hoppas jag att ännu fler medlemsländer kommer sluta upp bakom de förslag som finns så att vi så snart som möjligt kan få ett nytt bra klimat- och energiramverk på plats.

Hela ministerrådet, och hela vår diskussion idag, var offentlig och kan ses i efterhand här: webben.