Igår öppnades årets riksmöte (som riksdagsåret kallas) under sedvanligt högtidliga former. Jag tillhör dem som tycker att de tillfällena hör till de största demokratiska höjdpunkterna på året, vid sidan av valdagarna då, förstås.

Riksmötets öppnande är också det tillfälle då regeringen samlat beskriver – i form av Regeringsdeklarationen – vad den tänker prioritera, och vilken inriktning man kan förvänta sig på kommande politiska förslag, under året. Under min tid som statssekreterare på Centerpartiets samordningskansli 2006 – 2010 var jag med och skrev Alliansregeringens fem första regeringsförklaringar. Och igår höll statsministern Alliansregeringens sjunde.

Den som lyssnade på den, eller har läst den (vill du läsa den hittar du den här), kunde höra förklaringen till hur det kan komma sig att vi i Sverige, relativt andra länder, varit så pass förskonade från den internationella ekonomiska krisens värsta verkningar, och hur det kan komma sig att vi i Sverige idag har de resurser, och därmed kan satsa, som andra länder nu avundas oss. I en tid när många andra länder måste ägna sig åt nedskärningar kan vi i Sverige satsa på att göra investeringar som bygger hela vårt land starkare för framtiden.

Förklaringen till det är långsiktigt ekonomiskt ansvarstagande, och att Alliansen sedan vi tillträde gjort till vårt signum att spara i ladorna under goda tider, för att kunna använda resurser när tiderna blir sämre. Det gör att det funnits och finns marginaler för oss, på ett helt annat sätt än för andra, att nu, när det dessutom är rätt läge att göra sådana satsningar, göra viktiga investeringar.

En del av förklaringen handlar också om att partier redan före Alliansregeringens tillträde såg till att rigga ett regelverk och ett system som gör att vi har bättre ordning och reda i våra finanser än vad vi hade tidigare, och än vad många andra länder har och har haft. För när Sverige hade tagit sig ur den allra värsta krisen i mitten av 1990-talet drog Centerpartiet tillsammans med den dåvarande regeringen slutsatsen att det behövdes ett starkt finanspolitiskt ramverk med tydliga budgetregler, för att säkra att Sverige inte i framtiden skulle leva över sina tillgångar och för att se till så att vi har ordning och reda i våra offentliga finanser.

Idag hyllar de flesta de reglerna, och vi är många som gärna pekar på att de reglerna verkligen tjänat och tjänar oss väl. Men när det begav sig fanns det flera som ifrågasatte de stramare reglerna, och till och med internt i Centerpartiet fanns det de som ifrågasatte varför vi skulle vara med och ta ansvar för saneringen av statsfinanserna och för det nya ramverket. I synnerhet när så många andra valde att ställa sig vid sidan av det tidvis ganska tuffa arbetet.

Men om det är något som kännetecknar centersjälen så är det viljan och förmågan att ta ansvar, och alldeles extra så i besvärliga lägen. Vi har sällan ryggat för att göra det nödvändiga, särskilt inte när det – som i krisen på 90-talet – handlar om att värna vårt land och vårt ekonomiska oberoende.

Själv minns jag den tiden som var den igår. Valrörelsen 1994 var min första riktiga valrörelse och jag kandiderade som etta på en ungdomslista till Riksdagen i mitt födelselän Halland (en lista som jag var snubblande nära att ta mig in på, men det är en helt annan historia). Det var en tid när partierna tävlade, inte om vem som kunde satsa mest, utan om vilka som kunde föreslå de största besparingarna.

Den logiken känns helt främmande för oss idag, men det är precis i det läget som många andra länder nu befinner sig. Men inte vi i Sverige. Tack vare att vi gjorde vår hemläxa då, och tack vare att vi sedan dess har prioriterat att hålla god ordning och redan i våra offentliga finanser, så har vi nu också resurser – och ganska stora sådana – att satsa på sådant som bygger Sverige starkare för framtiden. Det är det som gör att Centerpartiet och resten av Alliansregeringen nu kan gå vidare och skarpt förverkliga många av de reformer som vi arbetat med att förbereda det senaste året.

Det är för att vi varit rädda om de offentliga finanserna genom hela krisen som vi nu kan lägga större resurser på att rusta upp och bygga ut både vägarna och järnvägarna, och se till så att även landsbygden kan få bredband i världsklass.

Det är därför som vi nu kan lägga större resurser på skolan så att de elever som annars har svårt att klara gymnasieskolan kan få chansen att göra det.

Och det är därför som vi nu kan ge viktiga besked om att vi förlänger och förstärker satsningarna på att forska om framtidens klimatsmarta energi, på att öka den förnybara energins andel av energiproduktionen (inte minst solel och biogas) och på att förbättra konkurrensvillkoren för, och viljan att investera i, företag i hela landet.

Bland mycket annat.

Själv gladdes jag åt att allt detta på ett väldigt tydligt sätt kom fram i gårdagens regeringsförklaring, och att många av dessa viktiga framtidsfrågor fick en tydlig plats i den.

Det är med kraft ur den, och med ett fortsatt tålmodigt reformistiskt arbete, som vi steg för steg tillsammans ska se till att göra ett bra Sverige ännu bättre.