Anna-Karin Hatt bloggar |

En hemläxa – till elbolagen

Som Energimarknadsinspektionen visat i den rapport [PDF] som de lämnade över till mig och regeringen i november så betalar idag var sjätte svensk elkund onödigt mycket för sin el, tack vare att de ännu inte gjort något aktivt val av elleverantör och därmed hamnat på så kallade anvisningsavtal, som i genomsnitt är mellan 20 och 30 procent dyrare än andra elavtalsformer. Tillsammans betalade de 780 000 elkunder som idag ligger på dessa oskäligt dyra anvisningspriser 1,3 miljarder kronor för mycket för sin el det senaste året (från 31 oktober 2012 till 1 november 2013). En väldigt viktig förklaring till att så många ligger på så dyra elavtal är otydlig information från elbranschen, som gör det svårt för kunderna att göra medvetna och aktiva val. Och nu visar många elkunder, med rätta, att de är frustrerade över den här situationen, vilket den senaste tiden också uppmärksammats i media, av bland annat SVT.

Min och regeringens utgångspunkt är att elkonsumenterna har rätt att förvänta sig bättre information, och att elbolagen som brottas med lågt förtroende har starka intressen att få nöjdare kunder. Och när det nu än en gång visar sig att så många ligger kvar på så dyra anvisningsavtal, många gånger alldeles för längre, så utgår jag från att elbolagen nu kommer vidta åtgärder för att få ner antalet anvisade kunder, för att få bort de omotiverade prisskillnaderna mellan anvisningsavtal och andra avtal och för att se till att så att deras kunder får bättre och återkommande information om vilka avtal de har och vilken elkostnaden med de avtalen blir.

Just därför hade jag idag kallat företrädare för elbranschen, elföretagen och kundsidan till ett möte med mig på Näringsdepartementet för att få höra hur de ser på det faktum att hela var sjätte elkonsument betalar för mycket för sin el, för länge, på grund av bristfällig information, och vad de tänker göra för att komma bort från den situationen. Till mötet kom alla de företrädare jag hade kallat. Från elhandelsbolagen kom Ale el, Eon, Fortum, Skellefteå Kraft, Telge Energi och Vattenfall. Från elbranschen som helhet deltog Oberoende elhandlare och Svensk Energi. Och självklart var också företrädare för elkonsumenterna där, via Sveriges konsumenter, Villaägarnas riksförbund och Energimarknadsbyrån.

Mina slutsatser efter det mötet, och efter att ha lyssnat på företrädare för branschen, företag och konsumenter, är tre:

För det första – det fanns en bred uppslutning bland företrädarna för konsumenterna och elbranschen om att det ligger i allas intresse att problemen med de många och omotiverat dyra anvisningsavtalen rättas till. Och merparten av alla som tog till orda höll med om att elhandelsföretagen och elbranschen har ett stort ansvar i att förbättra den här situationen.

För det andra – det fanns runt bordet flera goda exempel på elbolag som självmant redan nu valt att avveckla de oskäliga prisskillnaderna mellan anvisningsavtalen och andra avtal, och som medvetet börjat arbeta med att ge sina kunder bättre och mer återkommande information om de avtal, priser och kostnader man har för sin el . De goda exemplen förväntar jag mig att de andra nu kommer inspireras av.

Och för det tredje drog jag slutsatsen att det är viktigt att jag och regeringen följer upp vilka åtgärder elhandelsbolagen, inte minst på basis av de goda exempel de hört om idag och den diskussion vi haft, nu kommer att vidta. Därför gav jag alla elbolagen en hemläxa över julhelgerna och den närmaste tiden därefter där jag förväntar mig att de går hem och sätter sig ned och bestämmer vad de tänker göra framöver för att minska antalet anvisade kunder, för att få bort de oskäliga prisskillnaderna mellan anvisat pris och andra avtal, och hur de tänker förbättra informationen till sina kunder. Och när de gjort det kommer de kallas till ett nytt möte med mig, för att i mitten av februari nästa år få redogöra för vilka åtgärder de vidtagit efter mötet idag.

Det snabbaste sättet att komma till rätta med problemen med de många och oskäligt dyra anvisningsavtalen är nämligen att branschen själva väljer att ändra sitt beteende. Just därför ökar jag och regeringen nu trycket och förväntningarna på elbolagen att göra just det. Samtidgt jobbar jag, tillsammans med mina energiministerkollegor i våra nordiska grannländer, med att skapa en gemensam hantering av olika elavtalsformer och ytterligare stärka konsumentens rättigheter gentemot elbolagen.

Om man som konsument är, eller tror sig vara, en av dem som idag har ett anvisningsavtal gör man klokt i att se om sitt hus. Faktum är att en av de bästa julklapparna man i så fall kan ge sig själv är att redan idag ringa sin elhandlare och begära att få byta från anvisningsavtal till ett billigare avtal. Den som bor i villa kan faktiskt spara flera tusenlappar varje år bara på det samtalet, men även den som bor i lägenhet och bara betalar sin hushållsel kan, som Energimarknadsinspektionen visat, spara kring tusenlappen varje år på det. Och frågar ni mig, så är det pengar som gör långt större nytta och som i grund och botten hör bättre hemma i din plånbok än i elbolagens fickor.

Här nedan kan ni se ett nyhetsinslag om dagens möte från SVT.

En budgetdebatt som borde handlat om it

Anna-Karin Hatt i riksdagens budgetdebatt om it idag.

Efter att regeringen har lagt sitt förslag till budget debatteras varje del – utgiftsområde för utgiftsområde – i riksdagen, innan klubbslaget om budgeten faller. Idag var det dags för utgiftsområde 22 – Kommunikationer, där it ingår. Men fastän jag hade hoppats på motsatsen så måste jag konstatera att it inte nämndes med ett enda ord, inte ett enda, av oppositionspartiernas gruppledare eller motsvarande när de höll sina anföranden i debatten.

Själv använde jag min talartid till att poängtera hur viktig it och den digitala utvecklingen är för Sveriges framtid, och för att alla delar av vårt land ska kunna utvecklas. Sverige har väldigt bra förutsättningar och nästan alla svenskar använder idag internet och har tillgång till bredband. Jämfört med många andra länder har vi en arbetskraft som är välutbildad, vi kommer högt upp i de internationella rankningarna när det gäller innovation och kreativitet och många framgångsrika it-företag har sitt ursprung i vårt land.

När jag träffade mina telekomministerkollegor i EU på vårt ministerrådsmöte i Bryssel för ett par veckor sedan diskuterade vi hur Europa ska kunna forma en konkurrenskraftig digital och innovativ ekonomi, och hur vi kan använda it så att det bidrar till att nya tjänster, jobb och företag skapas. Det jag tog med mig från det mötet är någonting som jag ofta möter i andra internationella sammanhang – nämligen att Norden i allmänhet, och Sverige i synnerhet, ses som ett stort föredöme när det gäller it och telekom.Och det ligger en hel del i det. För bland alla länder i världen, så är vi i Sverige de som använder it och internet allra mest. Vi är jämfört med andra ett land som har många avancerade offentliga e-tjänster. Och vi har den allra högsta andelen snabba och framtidssäkra fiberuppkopplingar av alla EU:s medlemsstater.

Att Sverige fortsätter ligga i framkant, och att vår it- och telekomutveckling verkligen går åt rätt håll, bekräftas ofta i olika internationella mätningar, där Sverige regelbundet hamnar i topp. Nu senast placerade organisationen Web index än en gång Sverige på förstaplats som det land i världen som är bäst på att dra nytta av digitaliseringens möjligheter.Det är en utveckling som vi gemensamt har all anledning att vara stolta över. Och som visar att regeringens it-politik fungerar bra.

För lite drygt två år sedan fattade regeringen beslut om den Digitala agendan för Sverige, och strax därefter fastslog Riksdagen det nya it-politiska målet: att Sverige ska vara bäst i världen på att dra nytta av digitaliseringens möjligheter. Och sedan ett år tillbaka har Sverige en ny, modern e-förvaltningsstrategi som ska hjälpa oss att forma en öppnare, enklare och mer effektiv offentlig förvaltning där man med moderna e-tjänster kan se till så att människor kan uträtta sina ärenden alldeles oavsett var man befinner sig eller oavsett vad klockan är. Men det är samtidigt en förvaltning där öppna offentliga data kan bidra till att nya användarvänliga tjänster kan utvecklas och till att fler företag kan bildas som i sin tur kan skapa nya jobb. Den här nya offentliga förvaltningen sätter medborgaren i högsätet, och gör att skattebetalarnas pengar kan användas mycket mer effektivt.

Men för att alla ska kunna dra nytta av de här smarta och användarvänliga e-tjänster måste vi fortsätta bygga ut it-infrastrukturen. Och just nu ökar antalet svenskar som har tillgång till väldigt snabbt fast bredband mycket snabbt. För lite mer än ett år sedan, i oktober 2012, hade 53 procent av alla svenska hushåll och företag tillgång till bredband med en hastighet om minst 100 megabit per sekund. Bara det sista året ökade den andelen med hela fyra procentenheter. Det innebär att bara det senaste året har 380 000 personer, lika många som i hela Malmö och hela Lund tillsammans, fått tillgång till riktigt snabbt fast bredband.

Att det nu investeras så mycket i att bygga ut bredband runtom i hela Sverige är väldigt bra. Faktum är att utbyggnaden nu går så snabbt att operatörerna säger sig ha svårt att hinna med att bygga ut bredbandsnäten lika snabbt som människor skulle önska. Ett av de viktiga skälen till att det sker är regeringens bredbandsstrategi, som pekar väldigt tydliga mål och ambitioner.

Den strategin bidrar nu till att operatörerna investerar mångmiljardbelopp i att bygga ut bredbandsnäten. Och samtidigt fortsätter regeringen satsa på att medfinansiera bredbandsutbyggnad på landsbygden. Bara de senaste åren har Alliansregeringen satsat hela 2,2 miljarder kronor på att bygga ut snabbt bredband i de delar av landet där operatörernas nät inte räcker till. Pengar som gör oerhört stor nytta och som gör det möjligt för entusiaster i byalag att själva gräva ned kanalisation och fiber.

Samtidigt är staten i sig själv en stor och viktig ägare av bredbandsinfrastruktur, via Svenska Kraftnät, Teracom, Trafikverket och Vattenfall. Faktum är att olika statliga aktörer tillsammans förfogar över ca 23 000 kilometer fiberinfrastruktur. Om vi skulle kunna använda det, statens egna bredbandsresurser, mer effektivt så skulle vi kunna öka tempot i vår bredbandsutbyggnad ännu mer, och få ännu bättre förutsättningar att nå våra bredbandsmål. Just därför kommer jag och regeringen nästa år tillsätta en utredning som ska få i uppdrag att se över hur vi kan samordna statens verksamheter på bredbandsområdet och statens eget innehav av bredbandsinfrastruktur så att den på ett bättre sätt används för att förverkliga målen i bredbandsstrategin.

Allt detta gör att vi i Sverige har väldigt goda förutsättningar att fortsätta ligga i topp bland de länder som även framöver kommer ha en väldigt välutvecklad it-infrastruktur.

Ovanpå allt detta bygger vi i Sverige nu också snabbt ut 4G, den senaste generationens mobiltelefoni. Den framtidssäkra mobilteknik som så många av våra smarta telefoner redan är beroende av, och som framöver kommer vara den helt dominerande mobiltekniken. Tack vare att vi Sverige var först på bollen, tack vare att regeringen tidigt öronmärkte mer utrymme för att bygga ut just 4G, så har redan idag mer än nio av tio svenskar tillgång till 4G när de är hemma. Och allra snabbast är nu utbyggnaden på landsbygden. 2011 hade bara 10 procent av de som bor på landsbygden tillgång till 4G. Ett år senare, 2012, hade nästan 4 av 5 landsbygdsbor 4G-täckning hemma.

Att det sker, här hos oss i Sverige, just nu, beror på att den här regeringen, som den allra första av alla regeringar i hela världen, redan 2007 frigjorde det så kallade 800-bandet för mobiltelefoni. Ett beslut som gav marknaden en tydlig signal och en skjuts åt utvecklingen av den framtida tekniken. Men inte bara det. För när PTS auktionerade ut tillstånden försåg vi just 800-bandet med ett väldigt viktigt täckningsvillkor, som leder till att hela den svenska landsbygden nu väldigt snabbt kommer få tillgång till 4G.

Sverige ligger i framkant, och många länder vill lära av oss. Men vi har också mycket att lära av andra. Och vi har också viktiga utmaningar kvar att ta itu med. Trots att vi, tillsammans med övriga Norden, har högst andel internetanvändare i världen är det fortfarande ca en miljon människor som ännu inte har tagit steget till att bli digitalt delaktiga. Trots att fiberutbyggnaden nu sker i rekordfart, finns det fortfarande vita fläckar runt om i landet där det inte går att få riktigt snabb och framtidssäker elektronisk kommunikation. Och trots att vi har bland den bästa mobiltäckningen i världen finns det alltför många vita fläckar eller överbelastade nät som försvårar den mobila kommunikationen.

En annan utmaning, som socialdemokraternas it-politiska talesperson Monica Green tog upp när det blev hennes tur i debatten, är företagens behov av att hitta kompetent arbetskraft. Green har rätt i att det är en utmaning för många it-företag, men hon glömmer att berätta att det är socialdemokraterna som omgående vill riva upp lagen om arbetskraftsinvandring.

Tack och lov är det inte de som har regeringsmakten, och det är tack vare Alliansens och Miljöpartiets reformer som it-företag idag kan rekrytera it-specialister på ett väldigt enkelt sätt från länder utanför EU. Enligt Stockholms handelskammares rapport, som släpptes idag, arbetar 38 % av alla de som har arbetskraftsinvandrat till Stockholms län med it. I absoluta tal har mer än 8 000 människor rekryterats till Stockholms it-företag vilket hjälper Sverige att vara en konkurrenskraftig it-nation. Och de siffrorna beskriver bara läget för Stockholm. Men runt om i landet vet vi att det finns många högutbildade personer som har rekryterats till svenska it-företag från utlandet, därför att företagen har problem att rekrytera kompetent inhemsk arbetskraft. När socialdemokraterna säger att de vill riva upp arbetskraftsinvandringsreformen innebär det med andra ord ett kraftigt hot mot Sveriges framtida ställning som framstående it-nation.

Sverige saknar alltså inte utmaningar, men med Alliansregeringens reformer tar vi stora steg framåt för att vi ska ha bredband i världsklass och för att Sverige ska vara bäst i världen på att dra nytta av digitaliseringens fördelar.

Mitt anförande i riksdagen kan du se här nedan i efterhand:

Vision blir verklighet

Professor Thomas B. Johansson överlämnar utredningen Fossilfrihet på väg till Anna-Karin Hatt

Idag har jag å regeringens vägnar tagit emot utredningen om en Fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Det utredningen lämnat över är en 1000 sidor lång och bred åtgärdskatalog som innehåller många förslag om vad vi kan och bör göra för att ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till 2030, som ett steg på vägen till ett klimatneutralt samhälle till 2050.

Den långsiktiga vision som Alliansregeringen slagit fast är att Sverige ska vara klimatneutralt 2050, och som ett steg på vägen till det ska vi ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till 2030.

Det är en tuff, men helt nödvändig prioritering. För omställningen till hållbara transporter handlar i grund och botten om att det är det vi nu måste göra för att vi ska klara klimatutmaningen. För medan vi i andra sektorer – uppvärmningen, industrin och elproduktionen – nästan helt och hållet lyckats fasa ut det fossila så återstår det mesta av det jobbet i transportsektorn. Fastän Sverige ligger allra längst fram och har högst andel förnybart i våra transporter – 11,8% enligt den senaste statistiken (vilket innebär att vi redan nu överträffar det mål vi gemensamt satt upp i EU) – så går fortfarande mer än 90 procent av våra vägtransporter på fossila bränslen. Det innebär att en tredjedel av Sveriges samlade koldioxidutsläpp kommer från våra transporter. Ska vi kunna ändra på det måste vi höja takten i omställningen till ett hållbart transportsystem.

Vi måste ställa om, men vi ska göra det på ett smart sätt. För omställningen till hållbara transporter ska inte handla om att begränsa våra möjligheter att röra oss fritt eller lägga hinder i vägen för vår ekonomiska utveckling. Tvärtom: den omställning vi ska göra måste bygga på insikten att transporter faktiskt ett nödvändigt blodomlopp för vår ekonomi och vårt samhälle.

Problemet är inte själva transporterna, utan de skadliga utsläppen och klimatpåverkan som de fossila bränslena för med sig. Vi ska jaga utsläppen, men vi ska inte jaga de som behöver bilen för att leva. Och vi ska se till så att det i framtiden går att köra bil med gott samvete.

Den som läst Alliansens energi- och klimatöverenskommelse [PDF] vet att den rymmer väldigt tydliga och långsiktiga mål för transportsektorn. Och sedan vi fick väljarnas förtroende att leda landet 2006 har vi i Alliansen gjort en lång rad insatser för att påskynda omställningen till ett hållbart transportsystem, som jag tidigare skrivit om här på bloggen.

Men mer behöver göras, och just därför tillsatte vi i regeringen förra sommaren utredningen om den fossiloberoende fordonsflottan, där vi bad några av de mest välrenommerade experterna på området att, tillsammans och i dialog med andra, ta fram förslag kring vad vi behöver göra mer av när det gäller sådant vi redan gör, men också vilka verktyg vi måste lägga till i verktygslådan för att vi ska nå de mål vi satt upp.

Resultaten av den utredningens arbete har jag tagit emot idag. Nu kommer vi gå igenom utredningens analys och förslag för att se vad vi vill gå vidare med och vad som kanske kan behöva utredas vidare. Men redan såhär inledningsvis är det förstås väldigt bra att utredaren, Tomas B Johansson, pekar på att det är möjligt för oss i Sverige att komma en bra bit på vägen till ett klimatneutralt samhälle, redan till 2030. Men precis som han pekar på så krävs det långsiktighet, förutsägbarhet och politisk vilja för att ta oss dit.

Omställningen till hållbara transporter och en fossiloberoende fordonsflotta är en stor och viktig utmaning, och i det arbetet kommer det behövas många krafter och mångas engagemang. Och att det finns mycket av den kraften och det engagemanget visade sig inte minst i eftermiddags på ett fullsatt och websänt seminarium med namnet ”2030 – Hatt-trick för Sverige” hos den gröna liberala tankesmedjan Fores, där både jag och utredaren deltog. Min tydliga vilja nu är, precis som jag sa på Fores, att så många som möjligt av alla de som vill och bör få chansen att komma med synpunkter på utredningens förslag också ska få göra det.

I det perspektivet kan många bidra, inte minst Fores själva som dagen till ära valde att lansera sitt 2030-sekretariat som kommer samla olika aktörer som har intresse av att vara med och driva omställningen av transportsystemet framåt. Och för egen del ser jag oerhört mycket fram emot att som energiminister vara med och leda den fortsatta processen och den fortsatta gröna omställningen av transporterna vidare!

Dagens presskonferens kan ses i efterhand nedan:

Bättre skydd mot oskäliga elnätsavgifter

Igår fastställde Förvaltningsrätten i Linköping domarna i de ärenden där ett antal elnätsbolag överklagat de beslut Energimarknadsinspektionen fattat om just dessa elnätföretags intäktsramar för tillsynsperioden 2012-2015. För den som följt den nyheten har man kunnat se att Energimarknadsinspektionen gör bedömningen att Förvaltningsrättens dom, om den skulle stå sig, skulle innebära att elbolagen mycket snabbt skulle kunna göra stora höjningar av sina elnätsavgifter, vilket skulle kunna leda till betydligt högre elnätskostnader för både enskilda konsumenter och företag.

Samtidigt har Energimarknadsinspektionen meddelat att de kommer överklaga Förvaltningsrättens dom och eftersom det därmed blir en fortsatt rättsprocess om vilka elnätsavgifter elnätsbolagen får ta ut under perioden 2012-2015 bör jag som minister inte föregripa den, men självklart kommer jag följa den fortsatta processen med mycket stort intresse.

Men vid sidan av domstolsprocessen pågår just nu ett viktigt arbete i regeringen som kan komma att spela stor roll för framtiden, och som tar sikte på hur regelverket ska se ut kring de elnätsavgifter som elnätsbolagen kan ta ut från och med den nya perioden, som börjar 2016. Min och regeringens inriktning är sedan länge, och fortsätter vara, att se till att skydda konsumenterna mot oskäliga och snabba elnätsavgiftshöjningar. Just därför kommer vi under våren lägga fram en proposition till Riksdagen, och även om förslaget ännu inte är helt färdigt i alla sina detaljer, så kan jag redan nu berätta att syftet med den nya lagstiftningen kommer vara att se till så att det finns tydligare och bättre möjligheter att säkerställa att de avgifter som elnätsbolagen kan ta ut av sina kunder verkligen är rimliga.

Om det, och om gårdagens dom från Förvaltningsrätten, har jag idag intervjuats av Sveriges Television (cirka 2 minuter och 30 sekunder in i sändningen), TT och Expressen.

Rätt och fel om skiffergas

När jag igår, tillsammans med IEA:s chefsekonom Dr. Faith Birol, talade på Dagens Industri:s energikonferens, och senare på Näringsdepartementets seminarium i Riksdagen om World Energy Outlook 2013, så lyfte jag fram problematiken kring den så kallade skiffergasrevolutionen, där vissa länder nu utvinner gas ur skiffer för att ersätta sin kolanvändning. När Dagens Industri idag, i papperstidningen, ska rapportera om vad jag sa har de dessvärre beskrivit det jag sa helt tokigt. Bland annat framstår det i en bildtext som om jag skulle vara positiv till skiffergas. Ingenting kunde vara mer felaktigt.

Den stora risken med den pågående skiffergasrevolutionen är att de energival och de energikällor som kan verka billigare och tillgängliga idag, i själva verket kommer att bli mycket kostsamma, knappa och skapa nya miljöproblem imorgon. Förvisso kan kanske okonventionell gas som skiffergas minska koldioxidutsläppen, om den används för att ersätta kol och om man bara tar hänsyn till hur stora utsläppen är vid själva elproduktionen (och utesluter de utsläpp som kan uppkomma vid själva utvinningen). Men skiffergas är fortfarande ett fossilt bränsle som i jämförelse med rena förnybara energikällor som sol, vind, vatten och biomassa släpper ut väldigt mycket koldioxid. Och till det kommer en omfattande miljöpåverkan av själva utvinningen av skiffergasen. De dynamiska kortsiktiga effekterna, och de långsiktiga miljöeffekterna, av skiffergas är helt enkelt väldigt problematiska, vilket var min huvudpoäng kring skiffergasen när jag talade på Di Energi igår.

För det vi ser hända just nu i Europa är hur ökade globala volymer av skiffergas har lett till en dramatisk minskning av de globala kolpriserna, och att mer kol importeras till den europeiska marknaden. Det, i kombination med låga koldioxidpriser i EU:s utsläppshandel, har lett till att kolförbrukningen i EU idag är den högsta på 40 år, vilket innebär en påtaglig risk för att utsläppen från EU:s energisektor kommer att öka istället för att minska. Den ökade volymen kol i Europa är en av de, förvisso oavsiktliga, men väldigt oväntade konsekvenserna av den massivt ökade användningen av skiffergas i andra delar av världen. Och risken är stor att vi än så länge bara har sett en liten del av de oönskade effekter som skiffergasen kommer ha på våra energisystem och vår miljö.

Precis som Dr. Fatih Birol är jag mycket oroad över att världen just nu kan vara på väg in i nya långa fossilberoenden, när vissa länder, i sin jakt på lägre elpriser, vill använda skiffergasfyndigheter för att minska sitt importberoende. Det vi hittills sett är att den utvecklingen lett till att mer kol kommit ut på världsmarknaden och att priset på kol sjunkit, så att importberoende länder väljer att använda mer kol, när priset på kol gått ner. Skiffergasen kan, med andra ord, eventuellt leda till något minskade koldioxidutsläpp i vissa länder, men leder just nu också till omfattande lokal miljöpåverkan och till en ökad användning av kol i andra delar av världen.

För att kunna vända den utvecklingen behöver världen mer än någonsin goda exempel på hur man med kostnadseffektiva styrmedel kan bygga ut den förnybara energin. Och vi behöver se till så att världen får ett globalt klimatavtal, och ett korrekt pris på koldioxid.

Ett nytt globalt energilandskap

Anna-Karin Hatt överlämnar Nordstjärneorden till Dr Faith Birol, chefsekonom för den internationella energiorganisationen IEA.

Idag hade jag äran att ägna en stor del av dagen åt att, tillsammans med den Internationella energiorganisationen IEAs chefsekonoom Dr. Fatih Birol lansera årets upplaga av World Energy Outlook i Sverige. Det gjorde vi dels på Dagens Industris energikonferens i förmiddags, och dels på ett välbesökt seminarium på Riksdagen under eftermiddagen.

Varje gång jag får chansen att lyssna på Fatih Birol är det lika intressant och givande. För Fatih Birol och IEA har imponerande och djupa insikter i hur den globala energivärlden ser ut och fungerar. Och Fatih har dessutom en enastående förmåga att förklara dessa, ofta komplexa skeden och samband, på ett väldigt begripligt sätt. Och ganska ofta sticker han ut hakan och för fram tydliga, men väl underbyggda, åsikter och beskriver tankeväckande scenarier för framtiden.

Tack vare Fatih har IEA de senaste åren tagit en tydlig ledarroll när det gäller att driva frågor som handlar om att kombinera stärkt konkurrenskraft med ett tydligt klimatarbete. I centrum för det ledarskapet finns den insikt som Fatih underströk flera gånger idag, nämligen att vi alla skulle bli förlorare om världen inte skulle klara av att ta sig samman och göra det som behöver göras för att hejda den globala uppvärmningen.

Vi svenskar är inte särskilt mycket för att skryta eller berömma oss själva, och det kan många gånger vara ganska bra. Men just därför är det ibland också bra när omvärlden tittar på Sverige och kommer med sina omdömen om det vi gjort och gör. Och på det temat är det förstås väldigt glädjande att Fatih Birol idag flera gånger återkom till att vi i Sverige har kommit långt i vår omställning till ett hållbart energisystem, och att det enligt hans mening spelar stor roll att vi de senaste åren tagit en så tydlig roll i att, i internationella diskussioner som de som vi energiministrar hade alldeles nyss vid energiministermötet i IEA, driva på konsekvent driva klimatfrågan och tydligt stå upp för idén att starka klimat- och hållbarhetsambitioner faktiskt kan gå hand i hand med hög och varaktig tillväxt.

Mitt på dagen idag hade jag dessutom äran att, å kungens vägnar, få överlämna Nordstjärneorden till Dr. Fatih Birol, en utmärkelse som han får för sitt enträgna arbete med att belysa såväl globala som regionala utmaningar på energiområdet. Och när jag överlämnade orden till honom på Turkiets ambassad i Stockholm fick jag chansen att tacka Birol för allt det viktiga arbete han gjort så långt, och all kunskap och inspiration som han delat med oss i Sverige, och uppmuntra honom att fortsätta i samma anda.

En av de saker som verkligen slagit mig det sista året – som när jag deltog på IEA:s energiministermöte i Paris för tre veckor sedan och vid många tillfällen innan dess – är att det finns ett enormt stort behov av goda förebilder och goda exempel är just nu. För när alltför många länder och alltför många politiska ledare runtom i världen, som ett resultat av den ekonomiska krisen, ställer sig frågan om det verkligen går att skapa hållbarhet och tillväxt på en och samman gång, så behövs det de som kan beskriva hur det kan göras. Det behövs goda exempel, som de vi i Sverige kan visa upp, på hur man kan kombinera hög tillväxt med omställning till ett hållbart samhälle och minskade koldioxidutsläpp. Det behövs goda exempel på hur vi kan öka andelen förnybart på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt. Och det behövs goda exempel på hur vi kan använda energin mycker mer effektivt än vi gör idag.

Om vi är med och visar upp de goda exemplen, och om vi tillsammans med andra lyckas hålla i så att klimatfrågan återkommer på det sätt den behöver göra på den internationella politiska agendan, så kan vi tillsammans med andra få saker att gå åt rätt håll. För med proaktiv planering, med tydliga politiska ramar och med smarta kostnandseffektiva styrmedel, så kan vi se till så att varje öre som investeras i energisektorn blir ett viktigt steg i utvecklingen till en hållbar energiframtid. Men då krävs kloka beslut och kloka beslutsfattare. Och ska vi kunna fatta dessa kloka beslut så behövs det bra kunskap, bra prognoser och kloka rekommendationer. Och när det gäller att förse oss med det kommer Dr. Fatih Birol och hans medarbetare på IEA ha en fortsatt väldigt viktig roll att spela.

[Show as slideshow]

En dag i vetenskapens tecken

Anna-Karin Hatt medverkar på The Nobel Week Dialogue

Morgondagens Nobelprisutdelning i Stockholms konserthus och den efterföljande Nobelfesten i Blå hallen är kulmen på Nobelveckan – en vecka full av aktiviteter i vetenskapens tecken. Sedan ett år tillbaka arrangeras under den veckan ”The Nobel Week Dialogue”, dagen innan själva Nobeldagen, den 9 december. Nobel Week Dialogue samlar tidigare nobelpristagare (bland många andra den tidigare amerikanske energiministern tillika Nobelpristagaren, Steven Chu), politiker, näringslivsföreträdare, organisationer och studenter för en hel dag av intressanta tal, spännande föreläsningar och minst lika spännande paneldiskussioner.

I år arrangerades Nobel Week Dialogue i Göteborg (och om jag förstått saken rätt ska arrangemanget kommande år arrangeras ömsom i Stockholm och ömsom i Göteborg) på temat ” Exploring the Future of Energy”.

Själv hade jag äran att få inledningtala för hela Nobel Week Dialogue tidigare idag, och dessutom delta i en av paneldiskussionerna. I mitt tal – som hade titeln ”The Challenge of our Energy Future – Our Window of Opportunity” – tog jag avstamp i ett mycket bekymmersamt faktum; nämligen att kol, fortfarande 2013, är världens allra största energikälla och att hela 80 procent av världens energikonsumtion fortfarande är fossil. Och fastän klimatforskarna världen över är tydligare än någonsin om sambandet mellan den globala uppvärmningen och världens törst efter fossila bränslen, så subventioneras de fossila bränslena globalt sett med ofattbara 500 miljarder dollar varje år, hela sex gånger mer än världens samlade stöd till förnybar energi. Det är inte långsiktigt hållbart.

Men den goda nyheten är att problem som skapats av oss människor också kan lösas av oss människor. Men för att det ska hända, och för att världen ska ställa om till hållbara energisystem som håller sig inom tvågradersmålets gränser, så krävs det ett starkt politiskt åtagande, det krävs tydliga och långsiktiga mål och spelregler (både regionalt som t.ex. inom EU och globalt), och det krävs goda exempel och beprövad erfarenhet som visar på hur det faktiskt är möjligt att kombinera höga klimat- och hållbarhetsambitioner med en hög och varaktig ekonomisk tillväxt. Inte minst i det senare kan Sverige spela en väldigt viktig roll, genom att berätta om hur vi gjort vår hållbara resa.

Vid sidan av det måste vi också se till att sätta ett korrekt pris på koldioxid. I dagsläget är det bara 8 procent av de fossila bränslen som används i världen som omfattas av någon form av koldioxidskatt. Ska vi kunna bryta beroendet av fossila bränslen och minska våra koldioxidutsläpp behöver alla fossila bränslen omfattas av ett korrekt pris på koldioxid.

För ett par veckor sedan – när jag deltog vid International Energy Agencys Ministermöte i Paris, sida vid sida med andra energiministrar i OECD och sida vid sida med tunga företrädare för energisektorn i OECD-området – så var det energibranschen som, oavsett vilken form av energi de för närvarande producerade, med mer eller mindre samstämmig röst pekade på vikten av att få ett korrekt pris på koldioxid. Och idag, på Nobel Week Dialogue i Göteborg, var det forskarna och nobelpristagarna som, tillsammans med mig, pekade på behovet av detsamma.

Min förhoppning är att alla som har möjlighet att påverka klimat- och energiarbetet, i EU och globalt, hör och tar till sig dessa tydliga uppmaningar. För vi har stora uppgifter framför oss. Ska världen kunna enas om det globala klimatavtal vi behöver i Paris 2015, så behöver vi i EU nästa år enas om ett ambitiöst klimat- och energiramverk med sikte på 2030. Den pusselbiten, och ett starkt europeiskt ledarskap inför klimatförhandlingarna är inte det enda som krävs, men det är en viktig pusselbit för att förhandlingarna i Paris ska kunna lyckas.

I avvaktan på ett globalt klimatavtal finns det dock, precis som både jag och flera andra (däribland ordföranden i FN:s klimatpanel som deltog i samma paneldiskussion som jag) påpekade idag, en hel del vi kan göra. För avsaknaden av ett globalt avtal får inte bli en ursäkt för att under tiden göra vad vi kan. Därför är det bra att vi i Sverige har höga klimat- och energimål (ni vet, vi ska minska våra koldioxidutsläpp med 40 procent till 2020, öka vår energieffektivitet med 20 procent till samma år, se till att ha minst 10 procent förnybart – vilket vi för övrigt redan nått – och ha minst 50 procent förnybart i vår energiproduktion. Och till 2030 ska vi ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta, som ett steg på vägen till att Sverige ska vara klimatneutralt till 2050), att vi gjort en rekordstor höjning av de permanenta energiforskningssatsningarna och att vi har lärt oss hur vi använder teknikneutrala, kostnadseffektiva styrmedel (som koldioxidskatten och de gröna elcertifikaten) för att styra bort från det fossila och in till det hållbara. Bara för att nämna något. Och på samma sätt behöver varje land i världen ställa sig frågan: vad kan vi göra, här och nu, för att hejda klimatförändringarna och ställa om till hållbara energisystem? För alternativet till det är så mycket sämre – för ju längre man väntar med att göra det man ändå kommer behöva göra, desto dyrare kommer det att bli.

Ännu mer på det här temat blir det på onsdag, när Dr. Fatih Birol, som är chefsekonom för International Energy Agency, kommer till Stockholm för att presentera årets upplaga av ”energibibeln” World Energy Outlook. Det gör vi först på konferensen DI Energi, och sedan vid ett – som jag hoppas – spännande seminarium i Riksdagen.

Men innan dess blir det ännu lite mer Nobel, med morgondagens Nobelprisutdelning och Nobelbankett. För det saknas sannerligen inte framstående upptäckter och duktiga vetenskapsmän och vetenskapskvinnor att fira! Deras kunskap, och deras raka besked till oss beslutsfattare, behövs för att vi ska kunna fatta de beslut vi behöver fatta, och för att vi ska kunna få det underlag som krävs för att vi på bästa sätt ska kunna ställa om till en hållbar framtid!

Här nedan kan ni se mitt anförande:

Störst av allt

Sommaren 1994 valdes jag in som ledamot i förbundsstyrelsen för Centerpartiets Ungdomsförbund. Strax därefter fick jag frågan och förtroendet att, som arvoderad internationell sekreterare för CUF, vara den som från Sverige ledde arbetet med att bygga den ekologiska jordbruksskola – Okahao Green Training Center – som CUF byggde i norra Namibia.

Det var ett av de bästa beslut jag fattat i mitt liv, som kom att ge mig djupa och viktiga erfarenheter, som präglat mig sedan dess. Idén var att, i Okahao i Owamboland alldeles på gränsen till Angola, bygga en ekologisk jordbruksskola som skulle ge framför allt fattiga namibiska flickor en bättre framtid, samtidigt som de namibiska ungdomarna fick chansen att lära sig odla under skuggnät och på så sätt både bli mindre beroende av att föda upp de getter som är så vanliga i Namibia och bidra till att endel av Kalahariöknen blir bevuxen igen, istället för att fortsätta växa.

Under de år som jag var spindeln i nätet för det projektet ordnade jag och Anna Strand från Partille flera studieresor till södra Afrika. Tanken med dem var att vi skulle ta med oss ett tiotal unga CUF:are till Sydafrika och Namibia, så att de med egna ögon kunde få se de enorma skillnaderna mellan rika och fattiga, de stora utmaningarna som både länderna stod inför men också själva få uppleva all den kraft som finns hos människor, även när utmaningarna kan te sig övermäktiga. Så att de när de kom hem kunde berätta för andra och också vara med och samla in de pengar som vi behövde för att bygga vidare på skolan.

Jag vågar lova att varenda en av de unga CUF:are som följde med kom hem med en helt annan syn på världen. Vi reste till skolan, och vi bodde där tillsammans med eleverna. Vi tog oss på egen hand på milslånga saltvägar från huvudstaden Windhoek till det fattiga Owamboland. Och vi åkte till Sydafrika, och hälsade på och bodde hos vänliga sydafrikaner i en av Sydafrikas många kåkstäder, Mamelodi, utanför huvudstaden Pretoria. I Mamelodi, som grundades av apartheidregimen bodde det då mer än 200.000 människor, i plåtskjul eller enkla hus. Idag bor där mer än 300.000.

Mitt perspektiv på världen förändrades då, och där, inte minst på de rödbruna jordvägarna i Mamelodi. Medan människor varnade oss från att ens sätta vår fot på marken i kåkstäderna, eftersom de trodde att vi skulle råka illa ut, och medan turister från rika länder i väst åkte runt på gatorna och tog kort på barnen och människorna genom bussfönstret, så åkte vi dit och satt sida vid sida och pratade med varma och oerhört starka sydafrikanska kvinnor och män. Sällan har jag mött så mycket värme, så mycket kärlek och så mycket omtanke som hos de människor som levde just där. Mitt i fattigdomen tycks stoltheten och givmildheten i människan ibland bli som allra tydligast.

Störst av dem alla, ledare för dem alla, var Nelson Mandela. Om det finns en enda människa jag gärna hade fått chansen att träffa och sitta ned med och prata en stund, så är det han. Inte främst för att få chansen att prata om alla hans år i fängelse. Inte främst för att få prata om hur kampen såg ut och om tiden för apartheidregimens fall (en av de viktigaste händelserna i vår tid och något som för alltid förändrade världen, till en bättre plats för oss alla att leva i). Utan allra mest för att få ställa den mycket enkla, men så oerhört svåra, frågan: hur gör man för att kunna förlåta också den som behandlat en allra värst? Hur lyckas man med det, den största av försoningar?

Mandela var en stor ledare, men mest av allt en stor människa. För ingenting kan vara större än att ha ett hjärta stort nog att förlåta till och med ens värsta plågoandar. Det hade Mandela. Må han nu få vila i frid.

Ömsom vin, ömsom vatten

Intervju med media på plats i Bryssel.

När standarden för den andra generationens mobiltelefoni (GSM) spikades 1987, ledde det till en stor framgång för Europa där duktiga svenska ingenjörer spelade stor roll. Tack vare GSM-standarden kunde företag som Ericsson, Nokia och Siemens ta fram mobiltelefoner som kunde och kom att användas i stora delar av världen. Fortfarande är Ericsson en av de ledande tillverkarna av infrastruktur för telekomsektorn i världen, men numera har de sålt sin telefontillverkning till Sony. Och att tillverkare som Nokia och Siemens har haft stora bekymmer de senaste åren är väl känt.

Det är mot den bakgrunden man ska se EU-kommissionär Neelie Kroes förslag ”A Connected Continent”, ett förslag som EU-kommissionen presenterade i september i år och som syftar till att skapa en enda gemensam telekommarknad i EU. För även om vi idag har en enda gemensam inre marknad i EU, så är vi fortfarande i stor utsträckning 28 olika telekommarknader, vilket förmodligen är en av förklaringarna till att Europa inte längre är centrum för världens telekomutveckling.

När EU:s telekomministrar möttes för ministerrådsmöte i Bryssel idag klargjorde jag att vi i Sverige ställer oss bakom målsättningarna och syftet med EU-kommissionens förslag. Om EU ska vara en konkurrenskraftig ekonomi, där nya jobb och företag kan växa fram, måste vi ha en konkurrenskraftig telekomsektor. Och en hel del i EU-kommissionens förslag är bra idéer som kan stärka den utvecklingen, som förslagen om att införa gemensamma EU-bestämmelser om nätneutralitet, om stärkt konsumentskydd och en mer harmoniserad spektrumtilldelning.

Men samtidigt finns det tyvärr andra delar av förslaget som är ganska bekymmersamma, eller till och med helt missar målet. För oss i Sverige, som redan ligger långt fram när det gäller IT och telekom, är det viktigt att vi kan behålla en hög utvecklingstakt både när det gäller konkurrens, affärsmodeller, utbyggnad av fiber, trådlösa nät och användningen av avancerade tjänster, inte minst på internet. Men just det skulle kunna bli svårt, om EU-kommissionen skulle få för stor makt och kontroll över spektrumfrågorna, och kanske till och med komma att fungera som en europeisk spektrum-myndighet.

Inte minst med tanke på att våra speciella geografiska förutsättningar med ett stort land och stora glesbefolkade områden, behöver vi också framöver kunna ställa nationella täckningskrav när vi ska fördela spektrum och tilldela licenser för mobiltelefoni och mobilt bredband. Vi har genom åren använt täckningskrav för att garantera god mobiltäckning i hela landet, inte minst när vi auktionerade ut licenserna på det så kallade 800-bandet där vi tack vare det såg till så att Net4mobility förband sig att investera 300 miljoner kronor i att förse de hushåll och företag som idag saknar det tillgång till grundläggande bredband. Tack vare det kommer 100% av alla svenska hushåll och företag att kunna få tillgång till grundläggande bredband.

En annan bekymmersam del av EU-kommissionens förslag handlar om roaming, dvs. det man får betala när man som mobilkund använder sin mobil (för att ringa, sms:a eller surfa) utomlands. Roamingkostnaderna är idag alldeles för höga, om det är alla helt överens. Och därför har Sverige tillsammans med många andra medlemsländer sedan länge arbetat för att sänka roamingkostnaderna. Så sent som förra året var jag med och drev fram en ny EU-förordning om roaming, som sedan dess kraftigt sänkt kostnaderna för roaming. På t.ex. dataroaming har det regelverket lett till att kostnaderna minskat med upp till 90 %. Den modell vi beslutade om förra sommaren har varit framgångsrik väg, och jag är fast besluten om att fortsätta jobba för att kostnaderna för roaming ska sjunka ännu mer.

På det temat att EU-kommissionen i sitt paket nu lagt fram ett nytt roamingförslag, som syftar till att ytterligare sänka roamingkostnaderna, designat efter det man kallar principen ”roam like at home”. Problemet med kommissionens förslag är bara att det, tvärtemot avsikten, riskerar att leda till högre, inte lägre, kostnader, t.ex. för svenska konsumenter. Vilket beror på att inte tar itu med huvudorsaken till att roamingpriserna är så höga, som handlar om att de grossistpriser som operatörerna tar ut av varandra när deras kunder använder den andres nät fortfarande är väldigt höga. Om EU i det läget kräver att man som mobilkonsument ska betala samma pris för att använda sin telefon oberoende av om man är hemma eller utomlands riskerar det driva upp priserna i länder (som Sverige och de andra nordiska länderna) som redan ligger långt framme och har låga mobilpriser. Vill man på riktigt komma åt de höga roamingpriserna är det helt enkelt de höga grossistpriserna (termineringsavgifterna) mellan operatörerna som man ska ge sig på.

Ska vi kunna få en konkurrenskraftig telekommarknad i EU behöver vi ett genomarbetat regelverk som har förutsättningar att nå just det. Även om ambitionerna varit de bästa så har EU-kommissionens förslag tyvärr inte lyckats nå ända fram. Därför måste Sverige och alla andra konstruktiva medlemsländer nu göra vad vi kan för att de nya regler vi framöver kan komma att besluta om verkligen blir bra och kan leda till det mål vi satt upp.

På väg in till ministerrådets möte gjorde jag en så kallad ”door-step” (kort intervju) med svenska och europeiska media. Vill du kan du se den här nedan. Och här hittar du vad TT, IDG och Der Standard skrivit om mötet idag:

En enig Allians mot en splittrad opposition

Under budgetdebatten om energi i Riksdagen igår lämnade Vänsterpartiet ett mycket intressant besked, när de påstod att det skulle finnas en energiöverenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Den uppgiften bekräftades senare i debatten av en av de socialdemokrater som deltog. Och det är inte en överdrift att säga att jag förstås blev väldigt intresserad av den nyheten, och av att kunna ta del av och på papper få läsa denna överenskommelse.

För om det nu stämmer att det skulle finnas en gemensam energiöverenskommelse inom oppositionen så är vi många som skulle vilja läsa den noga och jämföra den med Alliansens, punkt för punkt. Och jag antar att varenda journalist vore intresserad av att få läsa den överenskommelsen, om den nu finns.

Men när jag pressade oppositionen på det faktiska innehållet i den påstådda överenskommelsen blev de svaret skyldiga. Vare sig jag eller någon annan som lyssnade på debatten fick några som helst besked om vad den skulle innehålla. Men om den finns utgår jag från att oppositionen snarast presenterar den, för media och för väljarna, så att människor får möjlighet att ta ställning till energipolitikens olika alternativ.

Men jag misstänker att vi får vänta på den dagen. För även om oppositionen påstår att de är eniga om energin så framstår de som ännu mer splittrade än tidigare. Faktum är att oppositionen numera inte verkar kunna komma överens om energin vare sig mellan partierna, eller inom sina egna partier.

Det innebär att det idag bara finns ett enda reellt och brett energipolitiskt alternativ, i form av Alliansens energiöverenskommelse. Mot en allt mer splittrad opposition står en samlad Alliansregering, med en samlad energipolitik som ger långsiktighet och tydliga spelregler för de svenska energimarknaderna. Vi har en energiöverenskommelse och en energipolitik som är unik i sin bredd, som täcker alla energislag, som pekar ut tydliga mål och som med sina styrmedel ger en väldigt tydlig riktning. Och för varje dag som går leder den till att Alliansen fortsätter ställa om till ett långsiktigt hållbart energisystem.

Om det pratade jag när jag höll mitt anförande i gårdagens budgetdebatt i Riksdagen. Med Alliansens långsiktiga energipolitik förbättrar vi Sveriges konkurrenskraft, stärker vår försörjningstrygghet och minskar vårt lands utsläpp av koldioxid. Det syns inte minst i de rekordinvesteringar som nu görs i ny energiproduktion och bättre elnät i Sverige. Nästa år räknar energibranschen med att energiinvesteringarna kommer öka till den nya rekordnivån 40 miljarder kronor, vilket betyder att energiinvesteringarna nu står för hela 40 procent av alla industriinvesteringar i Sverige.

Samtidigt har vi i Alliansregeringen, sedan vi tillträdde 2006, kraftfullt ökat Svenska kraftnäts investeringsnivå. 2012 investerade vi mer än tre miljarder i att bygga ut stamnätet, och de kommande fem åren kommer vi satsa omkring fem miljarder kronor per år på det. Det är hela tio gånger mer än den investeringsnivå som den tidigare socialdemokratiska regeringen valde.

Samtidigt växer produktionen av förnybar energi i vårt land. Tack vare Sveriges smarta och kostnadseffektiva gröna elcertifikat får vi nu mycket ny förnybar el för pengarna. Sedan Alliansregeringen tillträdde 2006 har elen från vindkraften sjufaldigats och elen från biobränslen ökat med hela 50 procent. Det är ett tecken på att den förnybara elproduktionen, precis som andra investeringar, mår bra av de långsiktiga och goda villkor vi har försett dem med.

I årets budget lägger Alliansregeringen fram flera viktiga förslag, som bygger vidare på energiöverenskommelsen och hjälper oss ta ytterligare några steg framåt mot ett mer hållbart energisystem:

Vi föreslår sänkt skatt på den el som värmeföretag använder för att producerats värme till industrin
Vi föreslår sänkt skatt på egenproducerad förnybar el från och med sommaren 2014
Vi föreslår en ny grön investeringsfond om 700 miljoner, med inriktning på att stötta små och växande energi- och miljöteknikföretag
Och vi föreslår att vi fram till och med 2017 ska satsa totalt 560 miljoner på den kommunala energi- och klimatrådgivningen

Dessutom lägger vi i budgeten fram ett miljöbilspaket som består av tre viktiga delar:

Det ska löna sig att välja miljöbil. Därför förlänger vi det nedsatta förmånsvärdet för de bästa miljöbilarna: elbilar, laddhybrider och gasbilar,
Det ska löna sig att tanka förnybart. Därför föreslår vi att de höginblandade och rena biodrivmedlen som E85 och biogas även framöver ska vars skattebefriade, och
Man ska kunna köra sin gamla bil med grönare samvete. Därför ökar vi inblandningen av förnybart i all bensin och diesel genom ett nytt kvotpliktssystem.

Allt detta bygger vidare på Alliansens energiöverenskommelse och adderar till våra redan goda och stabila spelregler för energimarknaderna. För varje dag som går leder Alliansens samlade energipolitik till tydliga och konkreta resultat, som den splittrade oppositionen saknar. Och för varje dag som går innebär det att vi fortsätter bygga ett samhälle med lägre koldioxidutsläpp, mer förnybart, ökad konkurrenskraft, en tryggare energiförsörjning och ett allt mer hållbart energisystem.

Om du vill se mitt anförande från budgetdebatten i efterhand kan du se det här: