Anna-Karin Hatt bloggar |

Stärk informationssäkerheten

It- och energiminister Anna-Karin Hatt och regeringens utredare Erik Wennerström, GD för BRÅ.

It- och energiminister Anna-Karin Hatt och regeringens utredare Erik Wennerström, generaldirektör för Brottsförebyggande rådet på dagens pressträff på Rosenbad i Stockholm.

Allt mer i vårt samhälle blir nu snabbt allt mer digitalt, vilket leder till att allt fler av oss litar allt mer på de digitala system vi har. I dagsläget använder allt fler, till och med våra allra yngsta, digitala tjänster. Faktum är att hälften av alla våra tvååringar använder internet idag, och det digitala innanförskapet fortsätter öka.

Den digitala utveckling vi nu står mitt uppe i har gått rekordsnabbt. När vi i Alliansregeringen tillträdde 2006 fanns inte ens mobilt bredband. Sju år senare använder nästan 7 av 10 svenskar en smart mobil, som man inte bara kan ringa med utan också har snabb internetuppkoppling och större datorkapacitet än vad de stora stationära datorer som fanns i regeringskansliet hade, när vi flyttade in i Rosenbad 2006.

Det betyder att en klar majoritet av oss svenskar idag går omkring med en kraftfull dator i fickan, som innehåller all tänkbar känslig information, som bankkoder, affärshemligheter, privata uppgifter och så vidare. Men inte särskilt många har nog tänkt på att skaffa sig ett virusskydd eller en brandvägg på sin smarta telefon.

Det mål regeringen och riksdagen slagit fast är att Sverige ska vara bäst i världen på att dra nytta av digitaliseringens möjligheter. Det framgår av den digitala agendan för Sverige som regeringen antog för ungefär två år sedan. Det är ett ambitiöst mål, och för att lyckas nå det måste både medborgare och företagare ha förtroende för och vilja använda våra it-system. Att kunna garantera en säker, motståndskraftig och tillförlitlig elektronisk kommunikationsmiljö är en framtidsfråga, för Sverige och alla andra länder.

De hot som idag finns mot våra elektroniska kommunikationsnät och it-system är olika. Det kan vara allt ifrån hot som kommer ur rent tekniska fel till hot som handlar om den mänskliga faktorn eller om att människor medvetet försökt sätta viktiga it-system ur spel. Till det kommer att exempelvis väderfenomen, naturkatastrofer och olyckor kan påverka vår it-infrastruktur, och på det området har vi effekterna från stormarna Gudrun, Per och nu senast Hilde i Västerbotten i färskt minne.

Idag genomförs medvetna it-attacker på en rad olika sätt, med många olika syften och väldigt olika omfattning. Varje dag, året om, förmodligen just nu, bedrivs det avancerade operationer mot svenska intressen. Och det rör sig om hela skalan: från it-intresserade ungdomar, som sysslar med rackartyg, till högt kvalificerade aktörer med betydande resurser.

Dräför behöver vi ha en bra, och allt bättre, helhetssyn på vad i vårt samhälle som behöver skyddas, vilka hoten är och hur vi ska förstärka vårt skydd. Och det är precis därför som vi i regeringen nu har fattat beslut om att tillsätta en utredning som ska ta fram förslag till en ny bred, nationell strategi för säkerhet i elektroniska kommunikationsnät och it-system.

Den nya nationella strategin ska lägga grunden för en samlad politik och omfatta informationssäkerhetsarbete på alla nivåer och områden i samhället och vara ett övergripande sammanhållet ramverk för hur arbetet med informationssäkerhet ska bedrivas i Sverige. Tanken är att vi, när strategin finns på plats, ska kunna utforma mer detaljerade riktlinjer och handlingsplaner för olika områden och sektorer.

Det uppdrag som utredaren har fått är att:

Föreslå övergripande mål för samhällets informationssäkerhetsarbete, och hur Sverige ska upprätthålla säkerhet och integritet i samhällsviktig it-infrastruktur,
Klargöra begrepp som används inom informationssäkerhetsområdet och vid behov föreslå förtydligande eller alternativa benämningar och definitioner, särskilt av sådana som används i förslaget till nationell strategi,
Redovisa statliga myndigheters ansvar och roller utifrån de uppgifter och uppdrag på informationssäkerhetsområdet som de har i dag, och
Föreslå en nationell strategi för hantering och överföring av information i elektroniska kommunikationsnät och it-system,

Samtidigt som vi fattade beslut om direktiven bad vi också Erik Wennerström, till vardags Generaldirektör för Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, att genomföra utredningen. Erik har disputerat i juridik och har tidigare arbetat med frågor som rör rättsväsendet på Justitiedepartementet, Folke Bernadotte-akademin, och på Utrikesdepartementet. Senast den 1 december 2014 ska Erik presentera sina förslag.

Läs mer på Riksdag & Departement, Computer Sweden och på SvD. Om du i efterhand vill se presskonferensen i sin helhet kan du se den här

Centerpartiets EU-valplattform antagen

Anna-Karin Hatt och Centerpartiets EU-parlamentariker Kent Johansson på Centerpartiets förtroenderåd.

Nu på morgonen inledde Centerpartiet sitt förtroenderåd, där vi bland annat ska besluta om vilken lista och vilka kandidater vi ska gå till val på i EU-valet den 25 maj nästa år. När jag inledde debatten om valplattformen och föredrog partistyrelsens förslag till EU-valplattform gjorde jag det såhär:

Centervänner,

För mindre än 25 år sedan revs Berlinmuren. Fram tills dess styrdes halva Europa av kommunistiska diktaturer och den hårt militariserade gränsen delade vår kontinent i två – en där människor fick tycka och utrycka sig som de ville, och en annan där människor kastades i fängelse, för sina åsikter.

Sedan dess har mycket hänt. Idag finns bara en enda diktatur kvar i Europa. Och även om det absolut är en för mycket så har vi sett en fantastisk utveckling som till viss del beror på EU:s dragningskraft.

Idag kan vi utan problem ta bilen från Tyskland rakt in i Polen. Vi kan välja att studera i Paris eller Rom. Och vi kan sälja våra varor i Prag eller London. Våra barn som växer upp idag tar det för givet, men sanningen är att det har krävts många år av hårt arbete, mycket politisk vilja och många långa förhandlingar för att vi skulle komma dit.

I detta kan det inte råda något tvivel om att Sveriges deltagande i EU-samarbetet gör oss starkare. Men om vi inte ska tappa bort allt det goda som vi har byggt upp och som EU har fört med sig måste vi se till att vårda det europeiska samarbetet.

Centerpartiet är EU-vänner, men samtidigt, i våra Centerpartistiska hjärtan, så känner vi att det är en hel del som skaver med hur EU ser ut idag.

Vi ser hur främlingsfientlighet och intolerans är på frammarsch runt om på vår kontinent.

Vi ser hur byråkratiska regelverk och klåfingrighet ersätter sunt förnuft på punkt efter punkt.

Vi ser hur det Eurosamarbete som syftade till att föra ekonomier närmare varandra istället skapar sprickor mellan länder och regioner.

Och vi ser hur alltför många länder är beredda att låta klimatagendan falla i betydelse, i skuggan av den ekonomiska krisen.

För oss i partistyrelsen är det tydligt: EU måste bli smalare genom att fokusera på rätt saker, och vassare genom att kraftsamla på våra stora gemensamma ödesfrågor.

Det är därför som vi vill se ett EU med en ambitiös energi- och miljöpolitik och att EU ska vara världsledande på klimatområdet.

Det är därför som vi tänker kämpa för ett EU med ett sunt näringslivsklimat och har mer gemensam marknad som leder till jobb och tillväxt i hela Europa.

Det är därför som vi vill att EU ska arbeta för grundläggande rättssäkerhet och öppenhet, men ha ett starkt skydd för våra medborgares integritet.

Och det är därför som vi säger nej till Euro, nej till klåfingrighet, och nej till onödiga pekpinnar från Bryssel om vargar, lakritspipor eller det svenska snuset.

För Centerpartiet är EU-vänner, men precis som en god vän gör, så måste man ibland ta på sig ansvaret att säga nej när ens vän går över gränsen.

Och dessutom, sanningen är att Centerpartiets Europapolitik ligger i tiden. Det är inte bara vi som känner att EU gör fel saker. Och Centerpartiet har extremt hög trovärdighet i det. Vi är det enda Alliansparti som ända sedan folkomröstningen har sagt nej till Euron, och vi är det enda parti som med verklig trovärdighet kan stå för underifrånperspektivet och stå upp mot brysselbyråkratin.

Just det ska vi vara extremt tydliga med i valrörelsen, och det är just den politiken som partistyrelsen föreslår i valplattformen. Om vi lyckas förmedla det budskapet och göra det tydligt i valrörelsen är våra chanser i EU-valet i maj väldigt goda.

Vår uppgift här idag, er uppgift för idag, är att ta det här förslaget, förfina det och fatta beslut om en stark plattform, en plattform som tydligt beskriver Centerpartiets vision om ett smalare, men vassare EU.

Unikt klimatuttalande från IEA:s medlemsländer

Jag huvudtalar vid IEA:s ministermöte.

Samtidigt som klimatmötet i Warszawa pågår för fullt har den Internationella energiorganisationens (IEA) energiministrar de senaste två dagarna träffats för ministermöte i Paris. IEA bildades 1974, efter oljekrisen och verkar som fristående organ inom OECD för att minska oljeberoendet.

När jag idag hade äran att vara huvudtalare och fick inleda diskussionen om ”Climate and Energy: Working both ways” betonade jag att ökad hållbarhet och starka insatser för att klara klimatet inte står i motsats till god och varaktig tillväxt. Tvärtom visar vår svenska resa att man, om man väljer smarta sätt och kostnadseffektiva styrmedel, faktiskt kan skapa mycket hållbarhet och stark ekonomisk tillväxt på en och samma gång. Och självklart passade jag här i Paris på att berätta om den hållbara resa som Sverige gjort sedan 1970, när vi var ett av de mest kol- och oljeberoende länderna i hela OECD, och fram till idag, när vi har nästan 50 procent förnybart i vårt energisystem och pressat tillbaka vårt oljeberoende till 32 procent. Hur det gått till har jag berättat om flera gånger tidigare här på bloggen.

Samtidigt pekade jag på att det just nu är viktigare än någonsin att vi beslutsfattare förmår tänka långsiktigt. Vi måste lägga det kortsiktiga tänkandet bakom oss, och låta våra energival vägledas av vilka de långsiktiga konsekvenserna av de valen blir.

Ett tydligt exempel på det är den skiffergas som just nu diskuteras flitigt på många håll i världen. Som ett sätt att öka sin försörjningstrygghet, minska sina koldioxidutsläpp och ersätta mer klimatskadliga energikällor med gas har flera länder satsat eller överväger att satsa på att utvinna skiffergas. Och förvisso är det sant att skiffergas, om den används för att ersätta kol som är ännu värre för klimatet, kan bidra till att sänka vissa länders koldioxidutsläpp. Men samtidigt pekar allt fler på att både de kortsiktiga och långsiktiga miljöeffekterna av den metod – ”fracking”, eller hydraulisk spräckning – som man vänder för att utvinna skiffergasen kan vara mycket stora, med risk för påverkan på grundvattnet samtidigt som det finns en stor risk att starkt klimatstörande metangas läcker vid själva utvinningen av skiffergasen.

Men skiffergasens påverkan på klimatet och miljön stannar inte där. För det vi ser just nu är hur de stora globala volymerna av skiffergas har lett till en dramatisk prissänkning på kol, helt enkelt därför att USA inte längre behöver så mycket kol för att möta sina energibehov. I kombination med att koldioxidpriset på den europeiska utsläppsmarknaden (EU ETS) nu är nere på mycket låga nivåer leder det till att allt mer kol importeras och används i Europa vilket innebär att kolanvändningen i EU nu är den högsta på 40 år, vilket i sin tur innebär högre risk för ökade och inte minskade koldioxidutsläpp från Europas energisektor.

Om detta pratade jag i flera olika inlägg på ministermötet idag, och endel av det passade jag också på att beskriva i eftermiddags när jag var med i Torehammar och Lindberg i P1. Med tanke på de låga priserna på koldioxid i EU är det tydligt att EU:s utsläppshandel måste reformeras för att få uppjust priset på koldioxid, ett behov som – glädjande nog! – väldigt många av de som deltog på mötet i Paris – både ministrar och företagsledare – poängterade väldigt tydligt.

Men samtidigt som EU behöver reformera sitt system för att få ett korrekt pris på koldioxid, så behöver också OECD-länderna bli mer aktiva och ännu tydligare agera utifrån insikten om att ny energiinfrastruktur som byggs idag kommer finnas kvar under många år framöver. Just därför var det väldigt viktigt att vi som är medlemsländer i IEA idag för första gången någonsin kunde anta ett gemensamt klimatuttalande där vi pekar på att klimatfrågan och energifrågan hänger väldigt nära samman, att de energival vi gör, och den energiinfrastruktur vi bygger, måste bidra till de klimat- och energipolitiska mål vi satt upp och att vi måste vidta konkreta åtgärder för att vi ska kunna nå 2-gradersmålet. Den tydliga signalen enades vi om idag och den är också den som vi nu gemensamt skickar, inte minst till alla de länder och miljöministrar som just nu möts för klimatförhandlingar under COP19 i Warszawa.

Med den ekonomiska krisen i färskt minne, och med klimatfrågan högt på agendan, är en sak alldeles klar: vi kan inte, och får inte, låsa in oss i ett nytt långt, dyrt och klimatskadligt beroende av fossila bränslen.

Om du är intresserad av att läsa hela det tal jag höll på ministermötet hittar du det på regeringen.se.

I anslutning till ministermötet i Paris träffade jag också några franska journalister och beskrev vår svenska energipolitik, bl.a. nyhetsbyrån Reuters som skrev en artikelsom nu publicerats i bland annat The New York Times.

Samtliga energiministrar samlade för så kallat familjefoto utanför OECD:s högkvarter i Paris.

Samtliga energiministrar och företagsledare samlade för så kallat familjefoto utanför OECD:s högkvarter i Paris.

Tydligt intresse för Sveriges energiomställning på IEA:s ministermöte i Paris

USA:s nyvalda energiminister Ernest Moniz.

Under två dagar pågår nu den Internationella energiorganisationens (IEA) ministermöte i Paris. Fokus är energi, klimat och konkurrenskraft. Utgångspunkten är resultaten från IEA:s upplaga av World Energy Outlook, som lanserades i London den 12 november. Enligt den rapporten – som kan beskrivas som världens energibibel – håller världskartan för energi på att ritas om. Tidigare nettoimportörer blir exportörer, och tvärtom. Länder som Kina och Indien tar en allt större andel av den globala efterfrågan på energi vilket påverkar priser i andra delar av världen.

IEA:s chefsekonom Dr Faith Birol pekade i sin presentation på att fossila bränslen idag står för 82 procent av världens energitillförsel. Och den bistra sanningen är att den andelen är lika stor nu som den var för 25 år sedan. Och på grund av världens ökade energibehov så väntas fossila bränslen fortfarande stå för 75 procent 2035. Och på grund av de fossila bränslenas höga andel står energisektorn idag för hela två tredjedelar av världens klimatutsläpp. Och trots åtgärder för att minska utsläppen från energisektorn så väntas utsläppen, med nuvarande politik, öka med ytterligare 20 procent till 2035. Vilket enligt IEA innebär att världens medeltemperatur i så fall skulle öka med i genomsnitt 3,6 C till samma år. Och om det sker skulle den utvecklingen få förödande konsekvenser, i hela världen.

I ett inlägg under öppningssessionen passade jag därför på att poängtera att vi har möjlighet att välja en annan väg och skicka budskapet att det faktiskt går att förena en stark politik för ökad hållbarhet med hög och varaktig ekonomisk tillväxt, om vi väljer att kombinera höga ambitioner med väldigt smarta och kostnadseffektiva styrmedel. Dit hör koldioxidskatten, som Sverige införde som ett av de första länderna i världen 1991, och det gröna elcertifikatsystemet, som nu varit på plats i 10 år och som ger oss mycket förnybart för pengarna. Och den turkiska energiministern, som är ordförande på årets IEA-möte, svarade snabbt att det vore bra om alla länder kunde införa regelverk som liknar de vi i Sverige har.

Förutom ministermötets oridinarie program så har jag idag också fått chansen att träffa den nytillträdde amerikanske energiministern, Ernest Moniz, i en bilateral överläggning. Fokus för det mötet var att följa upp president Barack Obamas besök i Sverige i början på september och att få diskutera hur vi tillsammans kan utveckla det redan välutvecklade svenska-amerikanska samarbetet på energiområdet – inte minst inom ramen för miljötekniksamarbetet SAGA (Sweden America Green Alliance). Och vi identifierade båda flera områden där vi vill fördjupa samarbetet mellan våra länder, inte minst när det gäller hållbara fordon och förnybara bränslen liksom när det gäller energieffektivisering. Vid sidan av det var det också en väldigt god nyhet när Moniz beskrev att han tänker prioritera initiativet Clean Energy Ministerial, ett samarbete mellan G20-länderna och de nordiska ländernas energiministrar om smart miljöteknik som hans företrädare Steven Chu initierade, och som i praktiken kan bidra till att minska världens koldioxidutsläpp och kanske också de närmaste åren bidra till att bana väg för en global klimatöverenskommelse här i Paris 2015.

Imorgon fortsätter IEA:s ministermöte, då jag bl.a. kommer hålla ett huvudtal om kopplingen mellan klimat och energi, hur det är möjligt att kombinera hög tillväxt med ökad hållbarhet och vad vi behöver göra för att se till så att världen – i de energival vi står inför -inte låser fast sig i ett nytt dyrt och klimatskadligt beroende av fossila bränslen.

”Vi värmer varandra med återvunnen energi”

Idag har jag inledningstalat på Svensk Fjärrvärmes årsmöte i Uppsala, en organisation som nyligen antog en ny, talande vision: ”Vi värmer varandra med återvunnen energi.” Och den visionen säger en hel del om vad fjärrvärmen idag handlar om. För en av de saker som bidragit mycket till den hållbara resa som vi i Sverige gjort de senaste 40 åren är bränslebytet hos fjärrvärmeföretagen, där kommuner och företag ersatt miljöskadliga fossila bränslen med förnybara. Dit hör kraftvärmeverket i Uppsala, som förser nästan 90 procent av alla hushåll i centrala Uppsala med värme, och som är ett tydligt exempel på hur fjärrvärmebranschen gått från olja och fossila bränslen till att utvinna energi ur avfall.

Liksom flera andra kraftvärmeverk runt om i landet tar Uppsala nu ytterligare steg och till 2018 kommer de ersätta det befintliga kraftvärmeverket med ett nytt, som eldas med biobränsle. En investering som kommer minska koldioxidutsläppen från Uppsala kommun med cirka en tredjedel, vilket är en så stor sänkning att Uppsala kommer att behöva höja sitt redan ambitiösa mål om att minska klimatutsläppen med 45 procent till år 2020.

Samtidigt finns det mer att göra, också när det gäller fjärrvärmen. Vi behöver se till så att konkurrensen på fjärrvärmemarknaden funkar bättre, vi behöver se till så att fjärrvärmekundernas ställning blir starkare och vi behöver se till att vi kan öka den svenska miljöteknikexporten.

För att stärka förtroendet för fjärrvärmen, och konsumentens ställning, gav jag och regeringen förra året Energimarknadsinspektionen i uppdrag att ta fram en modell för prisförändringsprövning och en likabehandlingsprincip. Syftet med de förändringarna är att fjärrvärmebranschen också framöver ska vara konkurrenskraftig jämfört med andra alternativ och uppvärmningsformer. Mitt mål är att kunna överlämna en proposition om dessa frågor till riksdagen i mars nästa år.

Sveriges viktiga uppgift är att fortsätta bygga vidare på den hållbara resa vi har gjort de senaste årtiondena. I det ingår fjärrvärmen. Det finns goda förutsättningar för att fjärrvärmebranschen också framöver kan vara en ledande aktör i energiomställningen – för klimatet, för nya jobb för ett hållbart samhälle.

Läs hela mitt tal eller min debattartikel i dagens UNT.

Det ska bli billigare att vara först på den förnybara bollen

Idag kommer det bra nyheter från Alliansregeringen. Jag tänker då inte bara på den rykande färska tunnelbane- och bostadssatsningen som Alliansens partiledare presenterade på DN debatt idag. Det är visserligen en riktigt bra – och grön! – nyhet, men det är inte den enda bra nyheten idag. För idag har vi i regeringen också lagt fram ett förslag som kommer ge ännu bättre förutsättningar och extra fart åt utbyggnaden av den förnybara elproduktionen.

Om man tillhör dem som bygger stora förnybara elproduktionsanläggningar så kan det idag nämligen vara rätt dyrt att vara först på bollen. Den som vill bygga en vindkraftspark, eller någon annan form av storskalig förnybar elproduktion, måste nämligen i dagsläget stå för hela kostnaden för den förstärkning av elnätet som krävs för att anläggningen ska kunna ansluta till och mata ut sin el på elnätet. De elproducenter som i ett senare skede etablerar sig och ansluter sin elproduktion till elnätet, på samma ställe, behöver däremot inte betala för den förstärkning av elnätet som redan gjorts.

Det leder ofta till att ingen aktör vill ansluta sig först, vilket skapar en så kallad tröskeleffekt, som hämmar utbyggnaden av den förnybara elproduktionen. Resultatet blir att exempelvis vindkraft inte alltid byggs där vindförhållandena är som allra bäst, utan där det redan finns tillräcklig kapacitet i elnätet.

Den tröskeleffekten vill vi i regeringen nu bygga bort. Genom att låta Svenska Kraftnät stå för den inledande kostnaden, och låta företagen betala för sin andel i den takt som de ansluter sig till elnätet, minskar vi kostnaden för att bygga vindkraft i bra vindlägen. Det innebär att vi kan få en mer effektiv utbyggnad av ny förnybar elproduktion och att det blir en rättvis fördelning av kostnader där elnätet behöver förstärkas. På sikt kommer der leda till att vi får mer förnybar el och lägre kostnader för elkonsumenterna.

Ambitionen är att denna lösning, där SvK blir huvudpart, lite längre fram ska kunna ersättas med en marknadslösning där staten inte behöver ta någon ekonomisk risk. Just därför får Elmarknadsinspektionen i uppdrag att utreda hur en sådan långsiktig marknadslösning kan se ut, med ambitionen att en sådan ska finnas på plats från 2016. Men fram tills en sådan finns på plats föreslår vi alltså idag att Svenska Kraftnät ska gå in och stå för den initiala kostnaden, så att de olyckliga tröskeleffekterna för ny förnybar el kan tas bort.

Stort turkiskt intresse för vår svenska energiresa

På besök i Värtaverket med Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

Idag har varit en dag fylld av turkisk-svenska relationer. I förmiddags deltog jag, tillsammans med fyra andra ministerkollegor, under statsministerns Fredrik Reinfeldts överläggningar med Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och hans delegation. Det var en innehållsrik överläggning som handlade om allt från Turkiets EU-förhandlingar, vikten av fortsatta reformer för att stärka demokratin och respektera mänskliga rättigheter men också om energi- och miljöteknikfrågor. När det gäller medborgerliga fri- och rättigheter, särskilt yttrandefriheten, finns det fortfarande inskränkningar i Turkiet som de behöver ta itu med, även om det senaste årtiondets författningsreformer i Turkiet har inneburit att respekten för demokratins spelregler ökat och stärkts.

Under eftermiddagen stod energi- och miljöteknikfrågorna i fokus. För precis som när USA:s president Obama var här i början av hösten ville premiärminister Erdogan och hans delegation höra mer om, och titta närmare på, den fantastiska hållbara energiresa som vi i Sverige gjort de senaste decennierna.

Att vi i Sverige har gått från ett energisystem som 1970 till 80 procent var beroende av fossila bränslen till ett där vi minskat fossilberoendet till under 35 procent, och där vi har nästan 50 procent förnybart, imponerar verkligen på omvärlden. Att vi dessutom lyckats kombinera hög ekonomisk tillväxt med tydliga hållbara ambitioner – vilket framför allt märks genom att vi sedan 1990 minskat våra växthusgasutsläpp med 20 procent samtidigt som vår ekonomi vuxit med närmare 60 procent – adderar ytterligare ett tydligt budskap till våra utländska besökare. Det är helt enkelt möjligt att kombinera god tillväxt med miljöhänsyn, om man väljer rätt styrmedel.

Efter överläggningar och pressträff tog jag därför med premiärminister Erdogan och fem av hans ministrar till Värtaverket i Frihamnen i Stockholm. Vid Värtaverket, som samägs av Fortum och Stockholms stad, fick han se konkreta exempel på fin förnybar energi, både beprövad som används i stor skala idag, och nydanande tekniker med stor potential för framtiden.

En spännande ny teknik som Erdogan visade ett stort intresse för var vågkraften. Den turkiska delegationen hade särskilt bett om att få se just vågkraft, eftersom de hört att vi i Sverige har vågkraftsteknik som verkligen ligger i utvecklingens framkant. Och med tanke på Bosporen – sundet som delar Istanbul i en asiatisk och en europeisk del – ser de en stor potential för vågkraft också hos sig.

Att kunna ta med en delegation som den turkiska ut till ett av de få kraftvärmeverk som, tyvärr, fortfarande till viss del eldar kol i sina pannor, men som är på väg att konvertera till helt förnybara biobränslen, har ett särskilt stort symbolvärde. För en av Turkiets stora energiutmaningar är just att bryta sig loss från ett stort beroende av fossila och ändliga bränslen, och bygga ut hållbara och förnybara. Om den, och flera andra, utmaningar och potentiella samarbetsområden diskuterade jag vidare senare i eftermiddag med Turkiets energiminister Taner Yildiz som jag tog emot för enskilda överläggningar på Näringsdepartementet. Redan om ett par veckor träffas vi igen när både han och jag ska delta på Internationella energibyråns ministermöte i Paris, där jag för övrigt kommer vara huvudtalare om kopplingen mellan klimatfrågan och energiområdet.

Sverige – Kina, tur och retur

För en stund sedan lämnade jag kinesisk mark med Finnairs morgonflyg från Peking mot Stockholm, med byte i Helsingfors. Och även om en sådan här intensiv vecka – med många intryck, tal, möten med nya människor och överläggningar – ofta mår bra av att få landa och mogna innan man helt och fullt summerar vad man varit med om, så tänkte jag ändå försöka mig på att börja göra just det, nu när jag för ovanlighetens skull har hela 8,5 timmar helt ”fri” tid, utan tillgång till vare sig sms, Twitter, Facebook, internet eller någon annan typ av digital kommunikation.

Att försöka förstå sin omvärld och sina motparter lite bättre är grundläggande för att vi som människor, företag, organisationer och länder med olika utgångspunkter och olika syn på olika saker, ska kunna förstå varandra och varandras behov, och kunna komma överens och utvecklas, sida vid sida eller i samverkan med varandra. Och just det, att få en inblick i hur man i en helt annan kultur, i en helt annan samhällsstruktur och i ett helt annat politiskt system än i det som är vårt, tänker och resonerar är ett av skälen till att det är viktigt att som minister då och då ta sig tid att resa till andra länder. Visst kan vi, i dagens moderna medievärld där nästan all information vi behöver och vill ha finns tillgänglig bara en knapptryckning bort dygnet runt, läsa in och följa med i vad som händer också i andra länder bara genom att hänga med i aktuell litteratur och vad som rapporteras online. Men helt och fullt kan det aldrig ersätta den dimension som tillkommer när man får möta människor öga mot öga, när man får höra dem med egna ord beskriva sina viktigaste utmaningar och vilka prioriteringar man gjort.

Det gäller inte minst ett land som Kina, som på så många sätt – mänskligt, kulturellt, politiskt – skiljer sig så oerhört mycket från oss västerlänningar och från våra välutvecklade öppna och demokratiska samhällen.

Fortsätt läs här

En fjäder i hatten

På den kinesiska muren

När chefsekonomen för International Energy Agency (IEA), Dr. Fatih Birol kom till Stockholm för att delta på ett seminarium med mig i juni i år berättade jag för honom om att jag skulle göra en främjanderesa till Kina nu i höst. När han hörde det sa han genast att jag, om jag kom till Peking, absolut måste träffa Beijing Energy Club (BEC), som är en lite okänd men väldigt spännande think-tank med fokus på energi- och klimatfrågor. Klubbens ”affärsidé” är att bjuda in olika experter och talare, från hela världen, för att belysa och diskutera olika angelägna frågor. Efter vart och ett av mötena författar klubben en rapport som, enligt deras egen utsago, ”går upp igenom hela det kinesiska politiska systemet”. Bland deras tidigare gäster finns bland andra Storbritanniens förre utrikesminister David Miliband, IEA:s generalsekreterare Maria van der Hoeven och förstås Dr. Fatih Birol.

Och idag fick också jag möjlighet att besöka klubben, både för att höra dem beskriva Kinas energiutmaningar för mig och för att de bett mig komma och beskriva den hållbara resa som vi i Sverige gjort de senaste 40 åren, och hur vi lyckats och lyckas med den. Och det visade sig bli ett riktigt intressant möte och en spännande diskussion.

Kina står helt uppenbart inför gigantiska energiutmaningar. Av den samlade ökningen av världens energibehov stod Kina, mellan 2002 och 2012, för hela 60 procent. Och hela 68 procent av landets energibehov mättas med kol, vilket i sin tur leder till att så mycket som 26 procent av världens samlade koldioxidutsläpp kommer från Kina. Det gör att Kina redan idag ligger på samma utsläppsnivå per capita som vi i EU. Skulle utvecklingen fortsätta så, med samma energikällor och samma energiintensitet som 2008, skulle Kina ensamt år 2030 släppa ut lika mycket växthusgaser som hela världen gör idag.

Det var mot den bakgrunden som Beijing Energy Club tecknade ett mycket tydligt budskap: Kina står för de största koldioxidutsläppen i världen, men samtidigt riskerar Kina att bli det största offret för klimatförändringarna och för andra miljöproblem. Bland klubbens medlemmar fanns definitivt en tydlig insikt om att klimatförändringarna är på riktigt och att de måste mötas nu.

Men en tydlig reflektion, både från mötet med Beijing Energy Club och från andra möten här i Kina under den här veckan, är att det miljöproblem som får absolut mest uppmärksamhet i Kina just nu inte är klimatfrågan utan den dåliga luftkvalité och alla de luftföroreningar som inte minst koleldningen för med sig (ett fenomen som jag upplever just nu, när jag skriver de här raderna i bilen på väg tillbaka till Peking efter ett kort besök på Kinesiska muren, och smogen sänker sig mellan husen och bilarna på vägen).

Och den bild människor jag mött här målar upp är tydlig: om inte de styrande lyckas hantera luftkvalitetsproblemen så kommer de att få ett stort legitimitetsproblem på halsen. För idag nöjer sig inte kineserna i gemen med att de styrande bara levererar en bättre levnadsstandard. Nu kräver allt fler kineser allt mer att man också ska få en god närmiljö. Och allra tydligast gäller det luftkvaliteten.

Att försöka förbättra luften verkar vara den ingång Kina har, och kanske den man också behöver, för att kunna hantera också andra viktiga och stora miljöproblem som man har – som surt regn, förorenat dricksvatten och klimatförändringarna. Bland de policybeslut som fattats, som vi sällan hör talas om hemma i Sverige, finns bland annat att centralmakten i Peking har satt absoluta tak för hur mycket energi som ska få användas i varje enskild provins, och tydliggjort att det är guvernörerna i provinserna som personligen har ansvar för att se till så att de taken hålls.

Att tydliggöra beslutsfattares ansvar för att politiska mål nås är, om man gör det rätt, en rätt god idé. Men att sätta just tak för hur mycket energi en provins ska få använda sätter åtminstone jag ett ganska stort frågetecken kring. För om den modellen ska fungera, på ett bra sätt, så måste guvernörerna ha den kompetens som krävs för att de ska kunna utforma en smart politik och smarta åtgärder som verkligen leder till att hushåll och industrier lär sig att använda energin mer effektivt, och att man satsar på ren teknik och ren energi. Har man inte den som kompetens som krävs för att leda utvecklingen rätt riskerar ett sådant tak leda till både oförutsedda och oönskade konsekvenser, inte minst om man istället för att satsa på energisnålare teknik och ren energi väljer att hålla sig under taket genom att stänga en eller annan industri.

När jag frågade om just det – om det finns tillräckligt med kunskap runt om i provinserna för att designa de åtgärder som krävs för att nå målen på ett bra sätt – så fick vi igång en riktigt bra diskussion. En diskussion som visade att man i Kina verkligen tror på att modellen med att hålla guvernörerna personligt ansvariga för de mål som satts upp, och att det får konsekvenser om de målen inte nås, verkligen kan fungera. Men de höll också väldigt tydligt med om att det i viktiga delar av samhället behövs mer och bättre kompetens för att utvecklingen ska kunna gå åt rätt håll.

När man får chansen att lyssna på hur några av Kinas främsta energiexperter beskriver deras utmaningar, och hur de designat de mål och de styrmedel de än så länge satt upp, så breddar man förstås sin kunskap i sak om Kinas energisituation. Men vis sidan av det blev jag också positivt överraskad av att vi, under de två timmar jag var där, kunde ha en så öppen och spännande diskussion. Att så många kunniga personer, som tycks ha stort inflytande och vara sådana som etablissemanget lyssnar på, sätter klimatet så högt upp på agendan ger mig ett lite större hopp om framtiden. Helt klart är att om medlemmarna i Beijing Energy Club framöver får vara med och påverka mer så kan Kina komma att ta endel nödvändiga ochviktiga steg mot en grönare och mer hållbar framtid, även om Kinas väg från dagens massiva kolberoende till den koldioxidsnåla ekonomi som BEC vill komma till kommer vara lång, snårig och full av enorma utmaningar.

Efter mötet med BEC avslutade jag mitt officiella program här i Kina med att delta på en lunch hos den svenske ambassadören, Lars Fredén, för att föra det svenska solenergiföretaget Cleanergy och det kinesiska energibolaget Huadian Group lite närmare varandra och lite närmare ett konkret affärsavtal. Cleanergy är ett relativt ungt miljöteknikföretag som utvecklat en ny typ av solelsteknik, och just nu jobbar de på att få klart ett konkret försäljningsavtal med Huadian. Lika roligt som det var att få börja min vecka här i Kina tillsammans med att få visa upp Ericsson och en fin svensk miljöteknikdelegation med företag som Scania, ABB, EME Energi, Envac, Green Fortune, och IVL för den kinesiska marknaden, lika roligt var det att få avsluta och kröna veckan med Cleanergy och Huadian Group. Om de lyckas sluta sitt avtal som tänkt kommer det bli ännu en fjäder i hatten för svensk miljöteknikexport, som dessutom kan komma att öppna också andra dörrar in på den kinesiska miljöteknikmarknaden.

Om frihet – på nätet

Anna-Karin Hatt håller föreläsning om öppna nät på Tsinghua-universitet i Peking.

Den andra dagen här i Peking idag började jag med ett par överläggningar med kinesiska ministrar, dels för Departementet för industri- och informationspolitiska frågor (MIIT) och dels för Transportdepartementet (MOT). På MOT förde jag bland annat fram goda exempel på svenska företag där ett av dem idag, E-builder, fick chansen att underteckna ett samarbetsavtal med Kinas vägforskningsmyndighet RIOH, något som förhoppningsvis kommer bana vägen för effektivare logistiklösningar i Kina med mindre belastning på miljön, samtidigt som logistikkostnaderna blir billigare.

När jag träffade ministern på MIIT tog jag självklart också vara på möjligheten att tydligt föra fram hur vi i Sverige ser på öppenhet och respekt för människors rätt att fritt få uttrycka sina åsikter på nätet och hur vi ser på frågorna om internets globala förvaltning.

Idag är Kina är ett av de länder som, i internationella fora, driver på för att förändra ordningen för hur dagens internet förvaltas till en där statsmakter får större inflytande – på bekostnad av de organisationer som, med dagens flerpartsmodell, är med och försvarar det öppna nätet: organisationer som t.ex. Amnesty, Human Rights Watch och Internet Society. Tack vare att ideella organisationer som de här, och viktiga entusiaster, har lagt ned så mycket arbete på att vara Med och forma det öppna internet som vi känner idag så har internet blivit den fantastiska skapelse det är idag. Den modellen måste vi stå upp för och försvara.

På eftermiddagen idag var jag inbjuden att hålla en föreläsning med titeln ICT policies for a Brighter Future – the Swedish Way på ett av Kinas mest ansedda universitet, Tsinghua University. Den föreläsningen var den 138:e föreläsningen i deras föreläsarprogram ”Global Vision Lectures” där prominenta internationella personer som nobelpristagare, Bill Clinton, Tony Blair och Henry Kissinger talat före mig.

Också där, för studenterna, la jag tydligt tyngdpunkten på hur vi i Sverige ser på vikten av att respektera människors åsikts- och yttrandefrihet och öppenhet på nätet. Och jag pekade på att det fria ordet och det fria flödet av information just nu är under attack på många håll runtom i världen.

För det är ju precis som det klassiska kinesiska talesättet säger: ”När förändringens vindar blåser, bygger en del vindskydd medan andra bygger väderkvarnar”. Och just nu är det många stater som försöka värja sig mot den digitala utvecklingen och som försöker bygga vindskydd att gömma sig i.

En av Sveriges viktiga uppgifter internationellt är att få fler att inse att det är väderkvarnar vi måste bygga för att ta vara på kraften i det som nu sker:

But to be able to do this, we need to embrace the free flow of information. In peoples’ struggle for freedom, democracy and development, access to an open internet and freedom of expression is a necessary and effective tool. It contributes to freedom from oppression as well as the exchange of ideas, opinions and knowledge. It stimulates new business models and economic growth. Without a free flow of information, long term economic growth will not be possible.

This is why Sweden promotes all individuals’ rights and opportunities to open and secure communication on the Internet. A work that has been intensified by Sweden in recent years, and has resulted in a number of initiatives in our foreign policy as well as in our trade and development cooperation policy.

A global discussion on the future needs of the Internet needs to be based on the basic premise that human rights must apply offline as well as online. Of course, there can be legitimate limits to the exercise of human rights, online as well as offline. But all such limitations must be in accordance with international human rights law. They must be established by law, they must be necessary and they must be proportionate. Therefore, Sweden is concerned when bloggers and journalists are prosecuted and jailed for using their freedom of expression online.

Att det budskapet gick fram till studenterna märktes när frågestunden kom och jag bland annat fick en fråga från en ung kinesiska om hur jag tycker att vi borde se på förhållandet mellan frihet på nätet och de avslöjanden som kom efter att den förra NSA-konsulten Edward Snowden försåg media med en lång rad dokument. Mitt svar var att Snowden inte på något sätt kan ursäkta att det finns stater som försöker eller redan ägnar sig åt att censurera nätet. Vi vet att det finns många regimer som hävdar att de måste använda censur för att bekämpa t.ex. terrorism. Men frihet och mänskliga rättigheter är universella värden som måste respekteras, online och offline.

Hela min föreläsning på Tsinghua-universitetet direktsändes på Expressens hemsida men också i papperstidningen skriver Expressen om det, och samma föreläsning skriver också Computer Sweden om idag.

Jag hoppas verkligen att vi framöver kommer få se ett Kina som öppnar upp sig allt mer. Signalerna är förvisso blandade, men ett positivt tecken är att Twitter verkar tillåtas i Shanghais ekonomiska frizon.

Så är det inte i Peking. För att kunna kommnicera med er därhemma via Twitter och Facebook medan jag är här har jag fått koppla upp mig med en så kallad VPN-tunnel. Jag är förvissad om att vi, om alla vi som har chansen att åka till Kina och prata med människor här tar chansen att beskriva alla de möjligheter som ett fritt informationsflöde ger – i form av ökad demokrati, i form av starkare ekonomisk utveckling, och i form av ett modernare samhälle – då är det inte säkert att det kommer dröja så länge innan också fastlandskineserna kommer kunna börja använda t.ex. Facebook, Twitter och Youtube igen.