Idag är det på dagen sex år sedan Centerpartiet, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna första gången fick väljarnas förtroende att leda landet. Den dagen, söndagen den 17:e september 2006, minns jag som om den var igår.

Då var jag stabschef för Centerpartiets partiledarstab, och vi befann oss i opposition. Bakom oss hade vi två år av förberedelser, från det att Alliansen bildades hemma hos Centerpartiets dåvarande partiledare Maud Olofsson i Högfors i slutet av augusti 2004. Tillsammans med Leijonborgs dåvarande stabschef Helena Dyrssen (fp), Hägglunds dåvarande stabschef Jakob Forssmed (kd) och Reinfeldts kanslichef och chefsekonom Anders Borg (m) hade jag vid det laget ägnat otaliga timmar åt att förhandla fram alla de överenskommelser som Alliansens partiledare hade ingått mellan augusti 2004 och valdagen 2006. Såhär i efterhand är jag inte säker på att någon, när Alliansen bildades, kunde föreställa sig att vi skulle komma att lösa ut så många gamla stötestenar före valet, och dessutom på ett sätt som alla fyra partier kunde känna glädje och stolthet över.

Men det gjorde vi. Med början i en överenskommelse om säkerhetspolitiken skapade vi bl.a. en gemensam syn på den ekonomiska politiken, på rättspolitiken och utrikespolitiken och vi löste ut gamla klassiska meningsskiljaktigheter kring familjepolitiken, energipolitiken och på många andra områden. Allt det arbetet – som fick ta den tid det behövde – gjorde att vi i Alliansen kunde möta väljarna på valdagen den 17:e september 2006 bättre förberedda än vad något samlat regeringsalternativ i Sverige tidigare varit.

Och det gav resultat. Den 17:e september 2006 gav en majoritet av svenska folket oss sitt förtroende att leda landet, och fyra år senare fick vi förnyat förtroende att bära regeringsansvar.

Historia kan skrivas på många sätt, och var och en skriver sin egen. För egen del minns jag att det var först några dagar efter valnatten 2006 som jag på riktigt fattade att vi verkligen skulle gå från opposition till regeringen. Att vi skulle börja skriva propositioner istället för oppositionsmotioner. Då, liksom så många andra gånger, hade jag fokuserat så oerhört mycket på det som var min och många andras uppgift: att hinna med att beskriva vad vi i Alliansen ville få förtroende att göra för så många väljare som möjligt innan valdagen kom. Och det arbetet var så roligt, och så intensivt, att jag faktiskt inte hade hunnit med att fundera så mycket på vad som skulle komma efter valdagen.

Men valdagen kom. Och gick. Och vi fick förtroendet. Och i mitten av veckan efter valet, när jag och stabschefskollegorna första gången satte oss ned med Finansdepartementets tjänstemän för att börja förbereda Alliansens allra första budget, först då fattade jag på riktigt att vi i Alliansen faktiskt fått förtroendet att leda landet.

Det var något jag fick nypa mig i armen för. Och det är något jag fortfarande då och då nyper mig i armen för.

Resten är, numera och fortfarande i skrivande stund, verklig politisk samtidshistoria.