I Dagens Nyheter reagerar utbildningsminister Jan Björklund över att skolor i Sollentuna Kommun har övergått från mer traditionell undervisning till att använda digitala lärverktyg, så kallade surfplattor. Självklart kommer det behövas fysiska böcker och pennor även i en framtida skola, och självklart är det viktigt att svenska barn lär sig att skriva för hand också i framtiden. Men rent generellt är det inte min uppfattning att det finns för mycket digitala lärverktyg på skolorna runt om i landet. Snarare tvärtom.

”Min son kan inte prata ännu, men han kan navigera min Android telefon… hur förbereder sig skolan på hans kommande närvaro?”

Förra våren, när jag höll ett webbsänt rundabordssamtal om it i skolan inför framtagandet av den Digitala Agendan twittrade Mattias73, denna mening. I all sin enkelhet – på mindre än 140 tecken – satte han fingret på en av de viktigaste frågeställningarna vi måste fundera över. 

Sverige är ett av världens mest avancerade it-länder. Gång på gång placerar vi oss i den absoluta toppen av internationella jämförelser – när det gäller innovationsförmåga, konkurrenskraft, uppkoppling och it-mognad. Vi vet att de allra flesta av våra elever – mer än 97 procent – har tillgång till en dator hemma. De spelar, surfar, spelar World of Warcraft, bloggar, messar, chattar, facebookar och twittrar så det står härliga till.

Men frågan är: är skolan förberedd på den tvååriga android-användaren och hans behov? Jag tror inte det, och jag tillhör en av dem som vill hävda att det på skolområdet finns ett stort utrymme för förbättring. För om man ser till statistiken så är vi i Sverige, jämfört med andra länder, kanske inte direkt dåliga på att erbjuda datorer i skolan. Men den faktiska användningen av datorer i skolan är det sämre med i Sverige än i många andra länder. Tittar man på användningen på mellan- respektive högstadiet så hamnar Sverige först på sjunde respektive nionde plats i hela EU. Den svenska skolan är bara fläckvis digital.

Det är i grunden anmärkningsvärt, eftersom Sverige i de allra flesta andra sammanhang brukar toppa rankinglistorna. Och det måste stämma till eftertanke. Andra mätningar visar att svenska barn är bättre än genomsnittet på att söka information på webben, chatta och skicka e-post. Men de visar också att våra svenska barn är sämre än OECD-genomsnittet när det gäller att hantera datorer för att göra vanliga textdokument, installera en skrivare eller bearbeta bilder.

Utvecklingen på it-området och den digitalisering som sker i samhället spelar stor roll för skolornas möjligheter att fullfölja sitt uppdrag.Självklart måste skolorna vara en del av informationssamhället. Självklart måste vi ha en skola som följer med i sin tid. Inte minst när vi vet att it kan göra oändlig skillnad i att effektivisera skolans arbete.

It är ett verktyg, bland många, och precis som alla andra verktyg är det oslagbart i många situationer men hopplöst fel i andra. En del skolor – ganska många som det verkar – använder datorer, interaktiva skrivtavlor och andra it-baserade hjälpmedel i undervisningen – med mycket goda resultat. Andra gör det inte.

Förmodligen handlar det om prioriteringar i våra kommuner och på våra skolor. Det kan handla om kompetensen och förmågan hos lärare, skolledare och de som är ansvariga på kommunen. Det kan alldeles säkert handla om intresse, motivation och ork. Men oavsett vilka orsakerna är så måste vi förstå dem bättre, så att vi kan överbrygga de svårigheter som finns och hjälpas åt att undanröja de hinder som kan tänkas stå i vägen.

Lösningen är inte att slänga ut alla skolböcker och pennor från skolorna runt om i landet. För de kommer fortsätta behövas även i morgondagens it-anpassade skola. Men grundproblemet är inte att dagens skolor satsar för mycket på it och digitala lärverktyg. Snarare tvärtom.