Att leda, med mod och ödmjukhet

Efter en intensiv dag – som började med regeringssammanträde, fortsatte med intervju och omslagsfotografering för en tidning, interna överläggningar om olika aktuella frågor med kloka medarbetare och tal för många av de utländska ambassadörer som är stationerade i Sverige – så avslutade jag för en stund sedan dagen med att prata om min syn på ledarskap på ett möte ordnat av Stockholms Centerkvinnor. Vid min sida hade jag Arbetsförmedlingens energirika och inspirerande generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist.

Jag var inbjuden för att prata om min syn på ledarskap och jag valde att berätta om min resa från byn Mosshult där jag är född, till posten som minister i regeringen.

När jag tänker tillbaka på hur jag hamnat här är det självklart hårt och målmedvetet arbete som ligger bakom, men också en del tillfälligheter. Och ibland får jag nästan nypa mig i armen. ”Sveriges It- och energiminister.” Jag? En liten bonntös från Mosshult som växt upp och blev en av ministrarna i Sveriges regering. Hur gick det egentligen till?

När jag växte upp drömde jag om att bli författare. Jag gick ut nian med bra betyg och framtiden låg för mina fötter. Samtidigt var jag extremt skoltrött och valet föll på frisörlinjen – främst för att jag då fick flytta hemifrån. Jag visste redan då att det inte var frisör jag skulle bli men det var en spännande väg genom gymnasiet där jag fick utlopp för min kreativa, skapande ådra.

I samband med valet 1991 drog den politiska genen tag i mig. Det resulterade i ett nämndsuppdrag i Hylte kommun. I samma veva blev jag invald i CUF:s distriktsstyrelse och jag var fast i politikens förunderliga värld och i drivkraften av det ideella engagemanget.

1994 blev jag invald i CUFs förbundsstyrelse och under de år som följde jobbade jag som ledarskribent på Hallands Nyheter och Södermanlands Nyheter, som kanslichef på Centerpartiets Internationella Stiftelse och satt i CUF:s Verkställande utskott. Det var otroligt spännande år där den ena utmaningen ledde till den andra. De åren kröntes av att jag fick jobb som talskrivare åt Centerpartiets dåvarande partiledning – och helt plötsligt var jag mitt inne i den politiska hetluften.

CUF blev för mig en skola där jag upptäckte min förmåga att leda, och där den talangen fick komma till sin rätt.

Om man ska sätta ord på den röda tråden genom mitt professionella liv så har det mer än något annat inneburit att jag fått förtroendet att leda andra: som vice VD för en PR-byrå, som VD för en friskolekoncern som utbildade hundratals unga och vuxna för viktiga yrken i vården och omsorgen, som stabschef för partiledarstaben, som statssekreterare och chefsförhandlare på Statsrådsberedningen och nu som statsråd med ansvar för it-och energifrågor. Att leda är en stark drivkraft för mig, men framför allt att leda med mod och ödmjukhet.

Om det är något mina ledaruppdrag lärt mig genom åren så är det att ett gott ledarskap kräver både mod och ödmjukhet. Mod att ha is i magen när så krävs, och mod att ensam fatta beslut de gånger man inte kan dela dem med någon annan. Men också modet att delegera, att få andra i omgivningen att växa, och att ta vara på varenda talang som är beredd att bidra. Att använda sitt ledarskap för att lyfta fram andra.

För att lyckas med det är det avgörande med tillit. Jag ger mina medarbetare 100 procent förtroende. Jag litar på att de kan lösa de uppgifter de blir tilldelade och jag vet att de kommer att göra sitt bästa i processen för att komma i mål. Det som händer, när man ger det förtroendet är att en insikt växer fram hos dem om att de faktiskt klarar mer än vad de själva trott. För mig är det betalning i sig. Att se människor runt om kring mig växa och utvecklas.

På sätt och vis handlar den ledarskapsstilen för mig om att leva Centerpartiets socialliberala ideologi. Att förverkliga våra idéer om tilltro till varje människas egen förmåga att skapa, välja och fatta egna beslut.

Men gott ledarskap förutsätter också ödmjukhet. Att se gränsen för sin egen förmåga, och att inse att t.o.m en svuren motståndare ibland kan ha viktiga saker att bidra med. Att inse att världen sällan är svart eller vit, och att den ”enda vägen” sällan existerar.

För mig kommer ledarskapet naturligt. Men det var först när jag engagerade mig i CUF som mina ledaregenskaper blev tydliga och fick blomma ut. Tidigare ville varken jag eller de jag hade runt mig kännas vid dem. Jag ansågs vara blyg och tystlåten. Numera är motsatsen bevisad. Jag har valt att bejaka mitt inre ledarskap och jag är övertygad om att det är en av anledningarna att jag är där jag är idag.

Det är allt för vanligt – inte minst bland kvinnor – att man inte bejakar sin förmåga att leda. Att man underskattar sig själv och att man inte vill sticka ut. Jag vill uppmana er, och alla kvinnor, att våga visa ledarskap och tro på den egna förmågan. Många har den inom sig – det handlar bara om att tro på sig själv och att våga ta steget.

Det är sällan jag möter män som inte tror på sig själva, eller som inte tror på sin ledarskapsförmåga.

Ledarskapet är något man ständigt måste jobba på för att förbättra och förfina. Ett av de bästa tipsen jag har är att medvetet studera de ledare du har i din närhet. Hur agerar de och hur hade du agerat om du befann dig i deras skor?

En annan mycket framgångsrik ledarskapsskola är att vara förälder. Jag upphör aldrig att förvånas över den skillnad man ofta upplever hos personer som kommer tillbaka från sin föräldraledighet. De har ökat sin effektivitet och förbättrat sin förmåga att prioritera och att leda markant. Och med tre barn har jag själv lärt mig en hel del i den skolan.

Jag har en spännande resa bakom mig – och förhoppningsvis en lika spännande resa framför mig. Det är hårt arbete som tagit mig hit, men också förmågan att ta vara på de tillfällen som uppenbarat sig utmed vägen – att jag vågat ta mig an de utmaningar som dykt upp framför mig. Det tänker jag fortsätta med och jag vet att det kommer att ge mig många nya härliga erfarenheter också framöver.