Stor medial uppmärksamhet har de senaste dagarna riktats mot socialdemokraternas nytillträdda partiledare Stefan Löfven. I ett par längre intervjuer har han nu börjat prata sakpolitik – däribland energi.

I morse öppnade Löfven för överläggningar med regeringen om energipolitiken, men kräver att dessa skall vara förutsättningslösa och ske utifrån ”ett vitt papper”.

Tar man Löfven strikt på orden skulle Alliansens klimat- och energiöverenskommelse – den som nu varje dag leder till stora investeringar i ny energiproduktion, inte minst genom ett välkommet och rekordstort tillskott av förnybar el – alltså kastas över bord för att nya förutsättningslösa samtal skulle kunna föras mellan blocken. Har man den ingången finns det all anledning att påminna om att den energiöverenskommelse som slöts av Alliansen i februari 2009 faktiskt inte bara är en av de bredaste och mest långsiktiga som står att finna, utan att den också är en av de mest genomförhandlade i modern svensk politisk historia. Klimat- och energiöverenskommelsen innehåller en mycket väl avvägd och övervägd politisk färdriktning, som också prövats och vunnit stöd i valet 2010.

Klimat- och energiöverenskommelsen innebär stabila spelregler, möjliggör nyinvesteringar och stärker Sveriges konkurrenskraft. Den sätter upp det som efterfrågas, nämligen förutsägbara villkor för den förnybara energin, för kärnkraften, liksom för energiforskning och energieffektivisering och övriga delar av energipolitiken.

Värdet av denna stabilitet och förutsägbarhet kan inte överskattas. Om S och MP är beredda att ansluta sig till det, och till innehållet i energiöverenskommelsen, är de varmt välkomna att göra det. De var välkomna att göra det redan då överenskommelsen slöts för två år sedan. Det gäller fortsatt och det har jag sagt åtskilliga gånger sedan jag tillträdde som energiminister.

Frågan för dagen, och den som Stefan Löfven hittills lämnat obesvarad, är hur han ser på innehållet i klimat- och energipolitiken. Stefan Löfven säger att han vill sätta sig ned vid ett ”rent bord” och förhandla. Men innan man kan bedöma om det finns förutsättningar för sådana samtal måste socialdemokraterna och Stefan Löfven precisera vad de vill i sak med energipolitiken. Inte minst finns ett antal viktiga frågor som de lämnat obesvarade.

Det är mot de frågorna fokus nu ska riktas och det är där vi måste få svar: Hur vill socialdemokraterna att framtidens behov av elenergi skall fyllas? Ställer de upp på dagens mål för förnybar energi och den snabba utveckling vi nu ser med regeringens energipolitik? Vill socialdemokraterna avveckla eller bygga ut kärnkraften och håller de med regeringen om att det inte ska bli några statliga subventioner till ny kärnkraft? Och hur ställer sig socialdemokraterna till regeringens vision om en fossiloberoende fordonsflotta som också ingår i regeringens energiöverenskommelse?

Kort och gott: hur ser innehållet i Socialdemokraternas energipolitik och deras tänkta överrenskommelse i sak ut?