Jag växte upp på en liten stenig gård i den lilla byn Mosshult på gränsen mellan Småland och Halland tillsammans med min mamma och mina två äldre bröder. Kommer man dit möter man en bullerbyliknande natur, med vackra hagar och steniga ängar. Granarna står tätt och tryggt bakom husen, för att då och då öppna sig i varma, vackra gläntor som ger utrymme för både djur och människor.

Min mamma var och är en modig, slitsam sort. Det förklarar varför hon var fast besluten om att hon som nybliven ensamstående mamma till tre barn faktiskt kunde ta över och driva föräldragården vidare. Fastän många nog tänkte att det inte gick. Driver man en liten stenig gård får man ingenting gratis, vilket också innebar att vi barn tidigt fick ta ansvar, hjälpa till och göra det vi kunde, efter bästa förmåga. Att måna om varandra, att hålla ihop och att göra det bästa möjliga också av svåra situationer var självklart och en livsstrategi när jag växte upp.

Den drivkraften, att gräva där man står och att se möjligheterna i den situation man befinner sig i, fick jag med mig redan från barnsben. Och att aldrig, aldrig någonsin ge upp.