För tio år sedan satt jag som klistrad framför TV-apparaten i det alldeles nyinredda konferensrummet på PR-byrån Kind & Partners, där jag då var vice VD. Det började med att någon ropade att ett plan kraschat in i det ena tvillingtornet. Snabbt samlades vi alla vid TV:n och när vi stod där såg vi, i realtid, hur det andra planet kraschade in i tornen. Vi stod tysta, tätt tillsammans. Och insåg att bara ett halvår tidigare hade just vi som då befann oss i det rummet tillsammans passerat det som sedan blev Ground Zero, på vår väg till färjan som skulle ta oss ut till Ellis Island.

Många med mig har idag återkallat minnet av var de befann sig, och vad de gjorde, just den 11:e september för tio år sedan. Och visst är det viktigt att minnas. Att komma ihåg vad som hände och försöka förstå vad som gjorde det möjligt. Och att alltid, alltid när det öppna samhället sätts under press och utsätts för attack svara med ännu mer av öppenhet, ännu mer av tolerans och ännu mer av demokrati.

Lika viktigt är det att inte låta mörkret segra. Inte ens när den värsta terrorattacken slår till mot New York. Mot Utöya. Eller mot Bryggargatan i Stockholm. Att aldrig låta mörkret tränga så nära att det släcker ut ljuset. Utan att också, och kanske allra mest då, ta vara på ljuset när andra försöker tränga på oss mörker. Att ta vara på livets både små och stora lyckor. Och att minnas att anledningarna att fira livet aldrig är så stora som när mörkret som starkast försöker tränga sig på.