I april 1995 satte jag för första gången foten på den afrikanska kontinenten. Tillsammans med min därefter goda vän Anna Strand ledde jag en studieresa bestående av ett tiotal unga medlemmar från Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) som skulle åka och besöka den skola som CUF byggt med hjälp av insamlade pengar och stöd från SIDA.

Det finns tillfällen i livet som för alltid förändrar ens perspektiv, och mitt arbete med jordbruksskolan i Okahao, i Owamboland i norra Namibia, just på gränsen till Angola, var ett sådant. Under några år fick jag förmånen att från Sverige leda jobbet med att bygga upp och utveckla skolan, hålla kontakten med de svenska volontärer som vi skickade dit och föra dialog med de namibiska myndigheterna om olika saker som behövde lösas. Det var stort och danande för karaktären, i sig.

Men störst av allt var det att komma dit. Att få möta de elever, som oftast var tjejer, som tack vare CUF:s skola hade fått chansen att få en vettig utbildning. Som tack vare att vi drev en skola som lärde ut ekologisk jordbruksproduktion fick lära sig att skapa skugga på savannen så att man kunde odla grönsaker och hejda både risken för felnäring och risken för ökad ökenspridning. Att se stoltheten i deras ögon, att ana den begynnande framtidstron i deras kroppshållning, var större än det mesta andra jag sett.

Vid ett tillfälle skulle vi åka ut och besöka en av elevernas familjer. De bodde, som alla andra på skolan, i traditionella ”home steads”, en slags hyddor byggda av gräs och tunna vidjor, omgärdade med ett stängsel för att hålla djuren utanför det ätbara. Det var främmande, ovanligt och väldigt annorlunda.

Och samtidigt inte annorlunda mot här hemma. Mamman i familjen tog emot, med elevens småsyskon nyfiket tittande upp på oss runt benen, och bjöd oss att sitta ner i den hydda som verkade användas som mat- och vardagsrum. Det var en fattig familj, utan några stora tillgångar, som ägde en tanig ko och kanske en och annan get. Men hon bjöd av det hon hade. Av den hirsgröt hon ställde fram. Av de grönsaker de kunnat odla. Av den hemjästa öl som är så vanlig där. Och hon bjöd oss att äta av familjens sista höna, som hon lagat till enkom för vår skull. Av stolthet och med oändlig värdighet.

Vi höll tillbaka tårarna. Tackade och tog emot. Och med det visade vi att vi hade sett henne. I jämnhöjd. Och att vi bara genom att komma dit och möta henne hade fått henne och alla i hennes omgivning att känna att världen faktiskt angår oss.