I augusti 2004 samlades Centerpartiets partistyrelse på ett hotell i Stockholm. Jag var där och lyssnade, i min dåvarande roll som stabschef för partiledarstaben. Jag hade, tillsammans med den dåvarande partisekreteraren och några andra, dragit mig längst ned i lokalen för att lägga sista handen vid det dokument som de borgerliga partiledarna skulle diskutera några veckor senare. Nu återstod bara en sak: att kläcka ett bra namn. Vi som fanns där längst bak i rummet enades om att föreslå (m), (fp) och (kd) namnet ”Allians för Sverige.” Sagt och gjort. Så blev det. Det dokumentet blev den första överenskommelsen, Högforsdokumentet, under det gemensamma samarbetsnamnet ”Allians för Sverige” som antogs när partiledarna möttes hemma hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004.

Från den stunden och från det att Alliansen bildades ingick jag, tillsammans med Anders Borg (m), Helena Dyrssen (fp) och Jakob Forssmed (kd) i den grupp som informellt gick under namnet ”preparandgruppen”. Vårt uppdrag var att förförhandla alla de överenskommelser som partiledarna senare skulle komma överens om, så långt att det till slut endast återstod en handfull principiella knäckfrågor för dem att hantera. Vi förhandlade framtidsdokument, familjepolitik, politik för statligt ägande, skattepolitik, valmanifest, energipolitik, och försvars- och säkerhetspolitik. Alla områden man kan tänka sig. Och när vi vann valet 2006 och fick väljarnas förtroende att bilda regering fortsatte vi (men med Anders Borg ersatt av Mikael Sandström (m)) på samma sätt i kretsen av statssekreterare på Samordningskansliet i Rosenbad.

Jag tror jag har varit med vid varje viktig överenskommelse som slutits i Alliansen. Att jag har sett och tagit del i alla de avgörande skeenden som ägt rum tills nu. Jag har sett kompromisser födas, hjälpt fram dem själv, och jag har lärt mig förstå att en överenskommelse – som ska hålla – kräver lika mycket att man lyssnar på den andres behov som att man är duktig på att förhandla kring sina egna.

Men mest av allt har jag lärt mig att den som på allvar sökt komma överens om en fråga, det samarbete som löser också de svåraste meningsmotsättningarna, det måste bygga på den enkla och solklara principen om att ett handslag gäller. Inte ibland. Inte bara när man vunnit mest. Utan alltid, och över tid.

En riktigt god samarbetspartner är den som man kan lita på och som står vid sitt ord också när vinden viner.