Drivkraft 9: Att värna de mest utsatta

Min pappa hette Sven. Han föddes 1943 och dog alldeles för tidigt vintern 1997. Han var en tänkare, en smart man och han led av en svår psykisk sjukdom.

Det finns många människor i Sverige som lever på samhällets skuggsida. Som bär på en psykisk skörhet, eller som lever alldeles nära någon anhörig som gör just det. Under hela min uppväxt var jag ett av de barnen.

Att som liten förstå att något inte riktigt är som det ska, att se hur en av de personer man tycker allra mest om far illa, och inte få hjälp av sjukvården att förstå är väldigt, väldigt svårt. Och det är ett svek av det vi så gärna vill se som ett varmt och tryggt välfärdssamhälle.

Att som psykiskt sjuk inte få hjälp av vården med att berätta, så att de anhöriga kan förstå, få stöd och utbildning och bemöta den sjuke på rätt sätt är ett lika stort svek det, framför allt mot den som saknar sjukdomsinsikt.

Det finns hundratusentals människor i vårt samhälle som, liksom min pappa gjorde, lider av schizofreni eller andra psykiska sjukdomar. Och runt var och en av dem finns en man eller en fru, en före detta partner, ett barn eller flera och anhöriga som behöver få prata, få stöd och hjälp att förstå.

Den hjälpen fick jag och min pappa alldeles, alldeles för sent. Först när jag var över tjugo, bara några år innan han dog av en helt annan sjukdom, fick jag veta hans diagnos och kunde på riktigt förstå.

Om det finns någonting jag önskar, av hela mitt hjärta, så är det att vi en gång för alla ska se till så att samhället och välfärden är riktigt stark i att stötta och ge en hand till stöd till samhällets allra mest utsatta.

Också till alla våra psykiskt sköra.

Expressens Ingvar Hedlund har idag skrivit ett reportage i Expressen där jag beskriver mina tankar och känslor kring detta, och annat:

Ingvar Hedlund skriver i Expressen

Ingvar Hedlund skriver i dagens Expressen