När E.ON:s vd nyligen fick frågan hur han ansåg energifrågorna hanteras i media, pekade han på ett intressant mönster i den offentliga debatten. När det är kallt så hamnar allt fokus på elpriset, när värmen kommer försvinner prisdiskussionerna och klimatfokus tar plats istället. Efter en höst som energiminister är jag benägen att hålla med honom om det.

Även den här vintern har vi haft en intensiv debatt om elpriserna, inte minst till följd av den nya indelningen i elområden.

När oroliga människor ringer till mina medarbetare på Näringsdepartementet för att de inte vågar slå på julbelysningen tror jag det beror mer på att tonläget i debatten är högt, än att själva elpriset är det. För faktum är att samtalen kommer  samtidigt som de svenska elpriserna varit och är ungefär hälften av vad de var vid samma tidpunkt förra året. Och när det sker, då kan man bli både orolig och undrande över brösttonerna i debatten.

Elområdena infördes av Svenska Kraftnät den första november förra året till följd av ett krav från EU. Genom att dela in Sverige i fyra områden ska elpriset sättas mer utifrån faktisk tillgång och efterfrågan, liksom vad själva nätet klarar att överföra. Detta kan skapa skillnader i priset vid vissa tidpunkter på året, vilket då kommer innebära  att Sverige tidvis kan ha olika elpris i olika delar av landet.

Självklart har jag som energiminister noga följt utvecklingen av elområdena sedan reformen sattes i sjön. Och jag kan konstatera att under november månad var elpriserna högre i framför allt södra Sverige. En av huvudorsakerna till det var driftsproblemen vid kärnkraftsverket Ringhals som försämrade både tillgången på el och överföringskapaciteten till södra Sverige i elnätet.

Debatten från dag ett var hård och kritiken intensiv.Det sas att företag skulle flytta utomlands på grund av de höga elpriserna och att husägare skulle bli ruinerade. De exempel som fördes fram utgick ofta från de högsta noterade tim- eller dagspriserna och kostnaden för villor uppvärmda med direktverkande el. Trots att variationerna de flesta av timmarna inte var så stora som skräckexemplen påstod, och trots att det numera tack och lov är mindre än en tredjedel av det svenska villabeståndet så är beroende av direktverkande el. 

Sedan dess har kärnkraften kommit igång och producerar nu till cirka 80 procent. Genast sjönk prisskillnaderna och under december förra året var prisskillnaderna mellan olika delar av landet så gott som obefintlig. Då började några av dem som i november upprördes över elområdena istället lägga fokus på elnätsavgiften, dvs den avgift du betalar till det nätbolag som levererar din el, och som utgör ungefär 20 procent av elkostnaden. Ett särskilt bekymmer i sammanhanget är att elnätet ju är ett naturligt monopol där man inte kan välja leverantör.

De senaste åren har kraftiga höjningar av elnätsavgifterna orsakat mycket kritik. Den argaste kritiken har de senaste veckorna kommit från intresseorganisationen Villaägarna som skyndade fram en rapport om skillnaderna i elpris mellan olika kommuner, en rapport som också fick mycket stor uppmärksamhet. Men efter några dagar visade rapporten sig innehålla både räknefel och inaktuella siffror. Tyvärr tummade en rad journalister på källkritiken och rapporterade ändå vidare felaktigheterna.

Det anmärkningsvärda, och det som få uppmärksammat, är att rapporten och den kampanj som dragits igång kommer kort efter det att regeringen från årsskiftet infört en reglering av elnätsavgiften, som begränsar hur mycket nätbolagen får höja sina priser och som därmed framöver skyddar konsumenterna mot den typen av snabba avgiftshöjningar vi sett de senaste åren.

Summa sumarum: det har i vinter varit både högt och lågt i energidebatten. Men det som inte varierar är att det för mig som energiminister är självklart att som en av mina viktigaste huvudprioriteringar arbeta för att stärka den enskilda konsumentens ställning på energimarknaderna, så att var och en som så önskar lättare kan få kontroll på sina energikostnader.