Idag debuterar Maria Borelius som ny krönikör i Dagens Industri, och hon gör det med en krönika som helt och hållet tillägnats Maud Olofssons politiska gärning, under rubriken ”Tystare än vi anar efter Maud Olofsson”.

Sällan har en krönika rymt så mycket som är så på pricken.

Det var helt avgörande att Maud och Fredrik Reinfeldt personligen fann varandra och bestämde sig för att göra gemensam sak, redan vid den där generalförsamlingen i FN 2003.

Och det var helt avgörande att Maud, som nyvald centerledare, med trovärdighet kunde förnya Centerpartiet och föra oss i en trygg borgerlig riktning för att Alliansen alls skulle kunna komma till stånd. Det var ingen enkel sak. Det krävdes mod och ett tufft och målmedvetet arbete. Och det krävde stort ledarskap.

Men Maria lyfter också fram annat, sådant som vi som sett Maud på nära håll kunnat lägga märke till, men som inte alltid synts utåt.

Hur ensam hon många gånger varit i att lyfta den vardag och verklighet som många små företag befinner sig i.

Hur hon ofta ensam fått strida för förbättrade villkor för entreprenörskap och företagande.

Hur hon utan knot tagit sig an den ena krisen efter den andra, utan några utsikter till snabba politiska poänger.

Och hur hon mitt i allt också haft tid och rum för omtanke om de som funnits och finns runt omkring henne. Oavsett vilken partifärg personen i fråga råkat ha.

Sådant ger inte alltid särskilt stora kortsiktiga opinionspoänger. Men det är sådant som skiljer de som leder från de som blir ledda. De som är modiga från de som följer efter.

Och jag hoppas att Maud en vacker dag kommer ta sig tid att skriva ned allt detta, det som är hennes alldeles egna historia. För det är en historia som är väl värd att berätta.