Min ”handlingskraft” ökar med 600 procent i vår…

Svenska Dagbladet gör idag ett försök att mäta hur ”handlingskraftiga” vi statsråd är. För tidningen är handlingskraft detsamma som hur många utredningar och lagförslag – propositioner – som vi var för sig lagt fram till riksdagen. Med statsministern undantagen går man igenom perioden från det att den andra regeringen Reinfeldt tillträdde den 6 oktober 2010 fram till den 6 oktober 2011. För min del kommer tidningen då fram till att jag ska ha en pinne i den utrednings- och propositionsstatistiken. Så ser Svenska Dagbladets verklighet ut.

Att det journalistiska uppdraget innebär ett uppdrag att förenkla och renodla säger ju sig självt. I annat fall skulle inte mycket bli varken skrivet eller begripligt. Samtidigt är det viktigt att de berättelser man berättar är både relevanta, riktiga och rättvisande. Det är en svår balansakt och  tyvärr trampar Svenska Dagbladet snett denna gång.

Trubbigt mått

Det är inte nytt att räkna antalet propositioner för att mäta hur aktiva vi ministrar är. Den sortens räkningar görs med jämna mellanrum. Förra genomgången gjordes av DN i höstas. Det förtjänar att påpekas att det är ett trubbigt mått att bara räkna de propositioner och utredningar man som minister tagit initiativ till, eftersom det begränsar beskrivningen och undersökningen till att handla om vissa delar av ministeruppdraget – det formella regerandet och att lägga lagförslag. Samtidigt utesluter det andra viktiga delar i en ministers uppdrag.

Man kan inte heller komma ifrån att den här sortens räkningar också är ett ryckigt mått, som kan förändras snabbt. Lagförslag kommer inte sällan i sjok. Vanligtvis lägger regeringar just därför flest förslag i mitten och mot slutet av sin mandatperiod, eftersom utredningar och annat beredningsarbete som man initierat när man tillträdde då har hunnit leda fram till konkreta lagförslag, som man kan gå till riksdagen med. Det finns med andra ord en naturlig tidsmässig cykel i lagstiftningsarbetet.

Mycket borträknat

Mars månad är det propositionstid i regeringskansliet. Få tidsperioder kan, vid sidan om budgetperioden på hösten, mäta sig med den när det gäller intensiteten i arbetet. Ett tecken på det är att jag vid regeringssammanträdet för bara två veckor sedan lade fram tre stycken propositioner till riksdagen på samma gång. Dels propositionen om timvis elmätning, dels en proposition om energideklarationer och dels en med förändringar i elberedskapslagen. Men de tre propositionerna kom inte med i Svenskans sammanställning utan finns istället med i deras uppräkning över de sex propositioner som planeras att läggas under våren.

Med Svenska Dagbladets sätt att räkna och beskriva verkligheten skulle man alltså kunna säga att min ”handlingskraft” ökar med 600 procent under våren… Men det finns goda skäl att inte acceptera Svenskans världsbild. Det finns med andra ord ett annat sätt att beskriva verkligheten. Och skillnaden är stor. Fram till idag har jag som statsråd tillsatt en utredning och lagt sex propositioner.  Låt mig snart återkomma till varför det är en riktigare verklighetsbeskrivning.

Att det ser ut så hänger nära samman med det faktum att jag nu lägger en rad propositioner till riksdagen i min nya roll som energiminister, ett uppdrag som jag fick i oktober och därmed haft i sex månader. Det – att ”handlingskraften” ökat så snabbt – är en förändring som det hade varit intressant att få en analys av i artikeln. Men de två statsvetare som citeras används istället för att belysa annat. Den ene hävdar att it – och energiministerportföljen skulle vara för ”smal”, och den andra att den skulle vara svår att profilera. Hur de kommer fram till den slutsatsen vet vi inte men det hade varit intressant att få ta del av de argument eller underlag som leder fram till dessa uttalanden. Själv har jag svårt att tänka mig att någon skulle beskriva tidigare svenska energiministerportföljer, eller andra länders energiministerportföljer, som ”smala”.

EU-medlemskapet syns inte

Det Svenskan gör är också att räkna bort alla propositioner som följer av att vi tillsammans med övriga medlemsländer beslutat om gemensamma direktiv som sedan ska omvandlas till nationell lagstiftning i respektive land. Det är ett ganska märkligt sätt att se på hur lagstiftningsprocessen i ett EU-medlemsland på en rad centrala områden fungerar. Att göra så blir missvisande.

Sedan Sverige blev medlem i EU 1995 så har allt fler ministrar fått lära sig att vara aktiva på den europeiska nivån och påverka direktiven innan de beslutas där, eftersom de sedan ska omvandlas till svensk lagstiftning. Alla EU-direktiv som antas är förhandlade av medlemsländernas ministrar, och innehållet beror på vilka politiska prioriteringar ministrarna och medlemsländerna tillsammans gjort. Att inte räkna in lagarna som har sin upprinnelse i EU-direktiv är helt enkelt att utesluta en central dimension i förutsättningarna för det politiska arbetet i Sverige 2012. Att Svenska Dagbladet väljer att bortse från detta är uppseendeväckande. Den samhällsförändringen i sig vore väl värd en statsvetaranalys.

Låt mig ta ett konkret exempel. Förra våren presenterade jag propositionen Bättre regler för elektroniska kommunikationer, som sedan antogs av riksdagen. Den handlade om att implementera det så kallade Telekompaketet, som beslutats av telekomministrarna i Europa, i svensk rätt. I den EU-processen var Sverige väldigt pådrivande för att få till stånd bättre regler för konkurrens och därmed lägre pris och fler tjänster till oss konsumenter. Det direktivet spänner över många områden – från villkor för mobiloperatörerna till abonnenters rättigheter. Och i varenda en av dessa delar har den svenska regeringen påverkat direktivet, men också hur vi väljer att implementera direktivet i Sverige – i vissa fall genom att gå utöver direktivens miniminivåer, i andra genom att föreslå egna skärpningar utöver vad direktiven påbjuder.

Men den propositionen, som omfattade flera hundra förändringar i Lagen om elektroniska kommunikationer, finns över huvud taget inte med i Svenskans sammanställning. Trots att en stor del av medarbetarna på den it-politiska enheten hos mig  på näringsdepartementet jobbat länge och intensivt med denna enda  – men väldigt omfattande och tunga – proposition.

Digital Agenda för Sverige

It-politiken är som område annars ett område som i väldigt stor utsträckning handlar om att försöka leda och påskynda en samhällsutveckling, och ge förutsättningar för en god samverkan mellan att stort antal olika organisationer – allt från myndigheter till kommuner, företag och ideella föreningar.

När jag tillträdde som it-minister för ett och ett halvt år sedan tog jag mig an att ta fram en Digital Agenda för Sverige. Syftet med den är att säkerställa att Sverige kan fortsätta ligga i topp på it-området, och funderar man på vad det innebär så inser man snart att det kräver ansvar och handling inte bara från regeringen, utan ännu mer från företag och organisationer som verkar inom alla de samhällsområden där it skulle kunna betyda mer än det gör idag.

Den aktiviteten kan inte tvingas fram genom någon enskild lag eller ett enskilt beslut i riksdagen. Därför valde regeringen, mycket medvetet, att inte fokusera på att ta fram en smal proposition kring den Digitala Agendan – en som med nödvändighet hade blivit begränsad till den lilla del av samhällsutvecklingen på it-området som styrs av direkta politiska beslut – utan att använda regeringens möjligheter att med ett helt nytt, öppet och transparent arbetssätt arbeta fram en Digital Agenda tillsammans med alla de företag och organisationer som ville vara med.

Det ledde  fram till att ett 80-tal företag och organisationer nu står bakom det gemensamma målet att Sverige ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. Ett mål som förankrades i riksdagen genom budgetpropositionen, men där den Digitala Agendan inte fick formen av en enskild proposition. Och då syns den, trots att en stor del av mitt första år som it-minister handlade om att arbeta konkret med fysiska och virtuella rundabordssamtal, inte alls i Svenskans sammanställning. Men det förändrar inte att en viktig del av uppdraget som minister är att göra som jag gjorde med den Digitala Agendan, nämligen att använda regeringsmakten som en arena att föra samman aktörer och skapa verklig samhällsförändring.

En spade är en spade

Åter till den så kallade ”handlingskraften”. Väljer man att kalla en spade för en spade och en grep för en grep ser det alltså annorlunda ut. Hade Svenskan valt att redovisa verkligheten sådan den ser ut just nu och utan att exkludera arbetet inom EU hade de beskrivit att  jag till denna dag producerat en utredning och sex propositioner, för att senare i vår presentera ytterligare tre lagförslag. Det jag levererat är: Utredningen om åtgärder för att öka småföretagens it-användning samt propositionerna Bättre regler för elektroniska kommunikationer, Trygg naturgasförsörjning, Tredje inremarknadspaketet för el och naturgas, Timmätning för aktiva elkonsumenter, Vägen till mer effektiva energideklarationer samt Ändringar i elberedskapslagen.

Alldeles oavsett hur man räknar händer det alltså mycket i min portfölj. Arbetet med att Sverige ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter fortsätter. Det gör också arbetet för att stärka konsumenterna på energimarknaderna, vilket är en av mina viktigaste prioriteringar som energiminister. Det senare märks tydligt  i vårens propositionsskörd, även om inte heller det arbetet är begränsat enbart till att lägga fram lagförslag.

 

Ps. En mer generell reflektion när det gäller propositionsstatistik är att borgerliga regeringar, och dess handlingskraft, sällan brukar kännetecknas av någon stark strävan efter att förändra samhället genom att i första hand föreslå nya lagar och nya regleringar. Men det perspektivet rymdes inte i Svenska Dagbladet idag. Det kan nog fler än jag tycka är lite synd. Ds.