I lördags hade jag återigen förmånen att få vara med när årets Nobelpristagare fick ta emot sina pris, och höra priskommittéernas motiveringar. Det är en särskild högtidsstund, där vi gemensamt hyllar kloka människor som med sitt hårda arbete gjort så mycket gott för så många andra.

Störst i år var det att se fantastiske Tomas Tranströmer ta emot litteraturpriset. Innan hans tur kom föreföll han lite inne i sin egen bubbla, men när han väl fick ta emot sitt pris och när han efteråt intog sin plats bredvid de andra pristagarna var det helt fantastiskt att se glädjen i hans ögon och hur han, likt en nyfiken pojke, bad pristagarna på hans vänstra och högra sida om hjälp med att smygtitta på priset och på motiveringen.

Det var en stor dag och en mottagare som gjort sig väl förtjänt av ett av världens finaste priser.

Många av Tranströmers dikter återstår för mig att upptäcka, men en och annan har jag redan fastnat för. Och en av de vackraste jag läst är denna:

Romanska bågar [För levande och döda]

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.