Min pappa hette Sven. Han föddes 1943 och dog alldeles för tidigt vintern 1997. Han var en tänkare, en smart man och han led av en svår psykisk sjukdom.
Det finns många människor i Sverige som lever på samhällets skuggsida. Som bär på en psykisk skörhet, eller som lever alldeles nära någon anhörig som gör just det. Under hela min uppväxt var jag ett av de barnen.
Att som liten förstå att något inte riktigt är som det ska, att se hur en av de personer man tycker allra mest om far illa, och inte få hjälp av sjukvården att förstå är väldigt, väldigt svårt. Och det är ett svek av det vi så gärna vill se som ett varmt och tryggt välfärdssamhälle.
Att som psykiskt sjuk inte få hjälp av vården med att berätta, så att de anhöriga kan förstå, få stöd och utbildning och bemöta den sjuke på rätt sätt är ett lika stort svek det, framför allt mot den som saknar sjukdomsinsikt.
Det finns hundratusentals människor i vårt samhälle som, liksom min pappa gjorde, lider av schizofreni eller andra psykiska sjukdomar. Och runt var och en av dem finns en man eller en fru, en före detta partner, ett barn eller flera och anhöriga som behöver få prata, få stöd och hjälp att förstå.
Den hjälpen fick jag och min pappa alldeles, alldeles för sent. Först när jag var över tjugo, bara några år innan han dog av en helt annan sjukdom, fick jag veta hans diagnos och kunde på riktigt förstå.
Om det finns någonting jag önskar, av hela mitt hjärta, så är det att vi en gång för alla ska se till så att samhället och välfärden är riktigt stark i att stötta och ge en hand till stöd till samhällets allra mest utsatta.
Också till alla våra psykiskt sköra.
Expressens Ingvar Hedlund har idag skrivit ett reportage i Expressen där jag beskriver mina tankar och känslor kring detta, och annat:
Den allra första veckan med Hattresan har överträffat alla mina förväntningar. Trots kort varsel, trots att det är mitt i sommaren, så har många centerpartister mött upp, sugna på att höra på mina visioner för Centerpartiet och ivriga att dela med sig av sina tankar och idéer om hur Sverige och Centerpartiet bör förnyas.
Det började i Ramvik i onsdags. I den bygd som närt både Gunnar Hedlund, han som ledde omvandlingen av Bondeförbundet till ett modernt socialliberalt Centerparti, och Thorbjörn Fälldin. Att få sitta ned en stund vid Thorbjörns köksbord på gården hemma i Ramvik och lyssna på hans tankar om Centerpartiets historia, liksom hans hustru Solveigs skarpsynta analyser, är ett minne som jag för alltid kommer bära nära mitt hjärta.
Många andra var också där. Gamla medlemmar och nya. Sittande riksdagsledamoten, kloke och driftige Emil Källström, liksom före detta ministern Görel Thurdin. Och kanske summerade distriktsordföranden känslan efter kvällen bäst av alla: ”Du Anna-Karin, förut var det lite låg stämning här i partiet, men ikväll var stämningen absolut på topp.”
Dagen efter träffade jag centerpartister i Hudiksvall, och det blev många engagerade frågor om tillväxt i hela landet, om hur vi kan få en fungerande samhällsservice på landsbygden och om Sveriges nytta av att ha stått utanför euro-samarbetet.
I fredags började jag dagen i Gävle, med ännu en dag av full medial täckning och kloka centerpartister som vill se mer av värme och hjärta i Centerpartiet. Mer av ett parti som bryr sig om de mest utsatta, som har en tydlig vision för skolan och för en välfärd där den enskilde får mer makt och inflytande över sitt eget liv.
På kvällen träffade jag medlemmar i Börjes idrottsgård utanför Uppsala. Det är en plats som i sig tronar som en symbol över civilsamhället när det är som allra bäst. För när kommunen hotade att dra in bygdens skola, då tog byborna saken i egna händer, tog över skolan och investerade. Idag har den långt fler elever än tidigare. Och man har dessutom anlagt fotbollsplaner, startat förskola och fritidsverksamhet. I Börje har många andra talat framför mig. Däribland Per Albin Hansson. Jag hoppas att jag en dag kan få göra honom sällskap som statsminister, å Centerpartiets och centersympatisörernas vägnar.
Veckan avslutades idag på Sätrabrunn utanför Sala, i en härligt rofylld miljö där tiden tycks gå lite långsammare än på andra ställen. En plats där själen kan få chansen att komma ikapp efter intensiva dagar. Många av de västmanlänningar som var där kom med kloka, insiktfulla frågor och bjöd på berättelser ur sitt eget liv. Som den unga tjej som berättade att hon var en av dem som gymnasieskolan lämnat i sticket med ofullständiga betyg, men att hon tagit saken i egna händer och nu var på rätt väg.
Men allra, allra starkast kändes det när en medelålders kvinna bad om ordet och ställde sig upp och berättade att hon varit medlem länge men de sista åren inte känt för att engagera sig, därför att hon inte känt igen sitt parti. ”Men idag är jag väldigt glad för det jag hört dig berätta. Det var precis för det här som jag valde att bli just centerpartist!”
Många har delat med sig, tackat, kommit med råd och tänjt på frågeställningarna under veckan. Till alla er som kommit och till alla er som bidragit: stort tack!
Till er som undrar och undrat över husbilen, de små filmerna här på bloggen och Hattresan kan jag säga att Hattresan är frukten av en härlig kombination av min makes kärlek till teknik och bildmässig kommunikation och min kärlek till att möta medlemmar, öga mot öga och i jämnhöjd, och diskutera centerpolitik.
Nu tar jag och Hattresan helg för att tvätta, packa om och hämta kraft bland tomaterna och pelargonerna hemma i växthuset.
Vi ses på måndag i Eskilstuna, när Hattresans andra vecka börjar!
Här under kan du se mig summera intrycken efter Hattresans första vecka.
Det var stort intresse för Hattresans besök i Gävle på förmiddagen. Under ett par timmar diskuterades framtida centerpolitik med partimedlemmar. Näst intill samtliga av stadens medier var också närvarande på Berggrenska gården. Nu fortsätter färden mot Uppsala!
Här under finns bilder från gårdagens medlemsträff i Ramvik. Foto: Jonas Johansson. Högupplöst foto på Anna-Karin och Thorbjörn finns här att ladda ner.
Igår kväll ägde Hattresans första medlemsmöte rum i Ramviks Folkets Hus, på klassisk centermark. Att jag valt att börja Hattresan just här är ingen slump. Om man, som jag, vill förnya ett parti och ge det ny kraft för framtiden då behöver man känna sin historia, och då och då också hämta kraft från de rötterna och den historien. Och Ångermanland är ett landskap som rymt flera viktiga centerprofiler, som spelat stor roll för Centerpartiets utveckling.
Här i Ångermanland levde och verkade Gunnar Hedlund, som var partiledare i hela 22 år mellan 1949 och 1971. Han ledde, tillsammans med sin vice ordförande Lars Eliasson och partisekreteraren Gustaf Jonnergård omvandlingen från Bondeförbundet till ett modernt socialliberalt centerparti med namnbytet till 1957 och ett nytt partiprogram 1958. Därmed lades grunden för ett brett parti som kunde famna hela den politiska dagordningen
Ångermanland är också hembygd för Thorbjörn Fälldin, som tog vid där Hedlund lämnade över och som blev historisk när han 1976 blev den första borgerliga statsministern sedan 1936 och bröt ett 40-årigt socialdemokratiskt maktinnehav.
Både Hedlund och Fälldin lade grunden för Centerpartiets förra storhetstid på 1970-talet och det är skälet till att jag valt att inleda Hattresan just här.
Och starten blev just så bra som jag hade hoppats på. Ett 50-tal engagerade medlemmar dök, trots väldigt kort varsel, upp igår kväll och delade med sig av sina tankar om hur Centerpartiet bör utvecklas framöver. Hållbar tillväxt i hela landet, milöfrågor, välfärden, huruvida vi ska vara ett nischparti eller ett brett parti var bara några av de frågor som vi hann diskutera efter det att jag berättat om mina visioner för Centerpartiet och om mina tankar om en tydlig varm, grön socialliberalism.
Det i sig hade varit gott nog, men kvällen kröntes av att också Thorbjörn Fälldin och hans hustru Solveig kom och lyssnade aktivt på mig och på mötet. Jag har ju fått förmånen att arbeta tillsammans med två statsministrar i regeringen: både sittande statsminister Fredrik Reinfeldt och före detta statsminister Carl Bildt. Och nu har jag fått chansen att resonera om Centerpartiet och vår historia med Thorbjörn Fälldin. Det är ingen svår sak att konstatera att av de statsministrar jag mött så är Thorbjörn Fälldin den största personligheten och den mest färgstarka politikern av dem alla. En stor ledare med en tydlig och genuin inre drivkraft, som kan tjäna som en god förebild för många!
Inför medlemsmötet i Ramvik laddade jag upp ute på Hemsön. Ett klipp från det besöket hittar du här:
Ledare i Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda, Vägen går via Ramvik
När It- och regionminister Anna-Karin Hatt igår inledde sin kampanj för att få förtroendet att leda Centerpartiet var det varken på Sergels torg eller bland Hatts egna rötter i Småland, utan i Ramvik, tidigare partiordförande och statsminister Thorbjörn Fälldins hembygd i Ångermanland.
Den här bloggen användes av Anna-Karin Hatt under hennes tid som andre vice partiledare för Centerpartiet och som it- och energiminister i Alliansregeringen 2010-2014.