Hattresan: dag 1

Så var det äntligen dags för Hattresan, och att få ge mig ut i center-Sverige och möta intresserade medlemmar och diskutera mina tankar om hur en varm, grön socialliberalism kan göra Centerpartiet till ett brett allmänborgerligt och tongivande parti igen. Det här blir första veckan av tre, som avslutas i samband med den första nationella kandidatutfrågningen i Göteborg söndagen den 21:a augusti.

Du som följer bloggen kommer  kunna läsa om vad som händer under Hattresan och vart jag är på väg härnäst.

Den här första veckan börjar jag med att träffa medlemmar i Ramvik i Ångermanland (onsdagen den 3:e augusti) för att sedan fortsätta till Hudiksvall (torsdagen den 4:e), Gävle (fredagen den 5:e), Uppsala (fredagen den 5:e) och Sala (lördagen den 6:e). Och söndagen blir, som sig bör, en vilodag!

Jag hoppas att vi ses utmed Hattresans väg genom sommar-Sverige!

En kommande svensk statsminister

Det är med glädje och tillfredställelse som jag märker hur allt fler noterat hur jag vill utveckla Centerpartiet. Att jag vill att Centerpartiet utvecklar sin varma gröna socialliberalism så att vi på nytt kan bli ett brett allmänborgerligt parti som långsiktigt kan bli tongivande i den politiska debatten.

Det är ingen oviktig markering. Det innebär att Centerpartiet måste bli långt bredare i vårt politiska uppdrag än vi är idag och sluta begränsa oss själva till att vara ett parti som i första hand förknippas med de frågor vi har departementsansvar för. Vi ska självklart stå upp för våra företagsamma värderingar, för miljöhänsyn och vi ska ta vara på positionen som den främsta försvararen för att det ska gå att bo och leva och växa upp i hela Sverige. Men vi ska inte stanna där. Vi ska också ta debatten om hur en skola som ger vartenda barn godkända kunskaper ser ut, liksom om hur vi kan få en välfärd där vi verkligen premierar goda resultat. Och vi ska alltid alltid stå upp mest för de som behöver samhällets stöd bäst – mest i sänkt skatt för den som tjänar minst, mest i höjd pension till den som har lägst pension.

Fortsätt läs här

En sann nordisk gemenskap

Den senaste veckan har jag många, många gånger tänkt på alla de gånger jag mött och lärt mig av kollegor i de andra nordiska länderna. På många sätt var mina fyra år som President i Nordiska Centerungdomens Förbund (NCF) några av de mest fantastiska under min ungdomstid.

I en tid när tidningarna fylls av människor som delar med sig av sina minnesbilder från politiska ungdomsförbundsläger är det omöjligt att inte påminnas om sina egna. För mig var CUF den första platsen där jag kände att jag blev sedd helt och hållet, och där andra såg mina kvaliteter. Det var tack vare CUF som jag själv förstod vilka ledaregenskaper jag har, och som jag upptäckte min förmåga att entusiasmera andra. Det ledde till att jag snabbt blev vald till en av ledarna i distriktet hemma i Halland, snart blev invald i förbundsstyrelsen för CUF i Sverige och dessutom fick bli President i NCF.

Den politiska spännvidden i NCF är, och har nog alltid varit, ganska stor. Från Framsoknarflokurinn på Island via Senterungdomen i Norge till Keskustas ungdomsförbund och Svensk Ungdom i Finland är åsiktsregistret brett. Men det var också det som berikade samarbetet, och som gjorde det möjligt att lära sig så mycket som jag lärde mig under den tiden.

För det fina var, att mitt i en tid när så mycket annat präglades av polarisering så var principen i NCF att alla beslut, verkligen alla, skulle fattas med enhällighet. Och det var först då, när vi hittat en position som alla kunde fördra, som vi kunde gå till beslut. Det krävde sina förhandlingstimmar, det krävde stora öron liksom en förmåga att uttrycka sina innersta behov. Men det var värt varenda en av dem. Det var, i ordets bästa bemärkelse, en skola i sann demokrati.

Många av dem som då var aktiva i NCF har senare fått framstående positioner i sina respektive partier och länder idag, som statssekreterare, riksdagsledamöter, ministrar eller partisekreterare. NCF var en skola i samarbete, på ett mellanmänskligt plan men också internationellt. Och det gav oss alla värdefulla erfarenheter för framtiden.

Alltjämt lever samarbetet mellan ungdomsförbunden i NCF, men sämre är det med samarbetet mellan moderpartierna. Det är, tycker jag, väldigt väldigt synd. Om jag får chansen att leda Centerpartiet framöver kommer ett återupplivat samarbete med våra systerpartier i de nordiska länderna vara något som jag mer än gärna skulle ta initiativ till!

Hedrande stöd!

Idag skriver Kristina Jonäng (gruppledare för Centerpartiet i Västra Götalandsregionen och f.d. CUF-ordförande), Åsa Torstensson (riksdagsledamot och f.d. infrastrukturminister), Annika Qarlsson (riksdagsledamot och f.d. förbundsordförande i Centerkvinnorna) och Elving Andersson (gruppledare för Centerpartiet i Uddevalla) i Göteborgs-Posten att de gärna ser mig som ny partiledare. Det är ett hedrande stöd, från fyra personer som sett mig i olika roller genom åren, och som därför har en bra bild både av vad jag står för politiskt och hur jag är som ledare och kommunikatör.

Bland mycket annat klokt skriver de såhär:

”Centerpartiets socialliberala profil innebär en stark tilltro till individer i samverkan. Detta har genom historien uttryckts i både politiska beslut, i praktiskt folkrörelsearbete och i samhällsarbetet i stort. Utgångspunkten är att alla människor har rätt att känna att de behövs. Det står i skarp kontrast till vänsterns anonyma socialistiska kollektivism.”

Bättre än så kan knappast en av de viktigaste huvudkonflikterna i svensk politik beskrivas.

Tydliga val poängen med öppen process

Idag skriver statsvetarna Mikael Sundström och Malena Rosén Sundström på DN Debatt om de politiska skillnaderna mellan oss som kandiderar som partiordförande i Centerpartiet (du hittar hela deras debattartikel här). Jag välkomnar analyser som deras, som bemödar sig om att förstå och lyfta fram de politiska skillnaderna mellan oss kandidater, och jag hoppas att fler sådana analyser kommer framöver.

För poängen med den öppna process som Centerpartiet nu har är ju att alla medlemmar och alla sympatisörer ska få chansen att göra ett riktigt informerat val. Att man innan man bestämmer sig för vilken kandidat man stödjer faktiskt ska kunna få veta riktigt mycket om vad de olika personerna står för, vilken vår respektive inriktning är och vad vi drivs av. Det förutsätter att vi som kandidater är väldigt öppna med våra politiska agendor och vad vi vill uträtta, och jag är därför väldigt glad att både Annie och Anders, vid sidan av jag själv, också varit tydliga med att de vill se en öppen diskussion om hur vi som kandidater anser att Centerpartiet bör utvecklas framöver.

För egen del skrev jag redan dagen efter valberedningens presskonferens en längre debattartikel i Dagens Nyheter (du hittar den här) där jag beskrev det politiska mandat jag söker som partiledarkandidat. På samma tema skrev jag i våras på samma debattsida en annan debattartikel, i samband med att jag berättade att jag kandiderar till partistyrelsen (den kan du läsa här). Och i februari frågades jag ut i Ekots Lördagsintervju om allt från Allianssamverkan, till regerandets möjligheter och utmaningar (den intervjun kan du höra här). Och jag kommer successivt de kommande veckorna att fortsätta förtydliga hur jag anser att ett varmt, grönt och socialliberalt Sverige bör se ut.

Fortsätt läs här

En Hattresa, i Bernhard Glans anda

Min gammelmormor hette Edit. Hon föddes och växte upp i den lilla byn Äskeryd, som ligger precis utmed landsvägen mellan Hyltebruk och Kinnared. Det är en idyllisk liten by med gott om björkar och andra friska lövträd, med anrika gamla små gårdar och ett levande, öppet landskap.

Gården bredvid gammelmormors ägdes av en man som hette Glans, och han hade en son som hette Bernhard. Bernhard var en driftig sort, som kom att betyda mycket för många av landsbygdens unga.

Bernhard Glans blev en av de första förbundssekreterarna i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU), det som idag heter Centerpartiets Ungdomsförbund,dessutom den mest långvariga (1927-1942). Han mer än någon annan organiserade SLU. Han samlade alla de unga på landsbygden som inte riktigt såg någon framtid framför sig och tog dem med i ett gemensamt arbete. Han bokstavligt talat cyklade Sverige runt för att söka upp unga där de befann sig, och ge dem chansen att med hjälp av SLU skapa sig en bättre framtid.

Fortsätt läs här

Drivkraft 8: Att känna sig hemma, vem man än är

De allra flesta av oss bär i vår identitet flera delar av Sverige, och många av oss samlar genom livet på sig flera olika hembygder.

Så är det för mig. Jag växte upp med min mamma Sonja och mina två äldre bröder, Per-Ola och Anders, på en liten stenig gård i byn Mosshult i Hylte kommun. Just på gränsen där de halländska slätterna möter den småländska granskogen. Jag pluggade i Jönköping, i Halmstad och i Göteborg. Och senare har jag bott och jobbat i Halmstad, Falkenberg och Uppsala. Numera bor arbetar jag, och har min man och mina barn, i Stockholm.

Men även om jag bott i Stockholm de senaste femton åren så har jag fortfarande kvar en del av min själ och mitt hjärta i betesvallarna, vid sjöarna och i skogarna hemma i Halland. Innerst inne kommer en del av mig alltid att identifiera sig som smålänning och hallänning, samtidigt som en annan del hör hemma precis söder om Stockholm. Och jag vet att det är många med mig som känner just så. Att vi är många som har just en fot i staden och en på landet. Och som inte vill välja, utan som vill ha både och. Att det finns många som inser att det som är bra för hembygden, det är också bra för Sverige. Oavsett hur den hembygden ser ut.

Jag tror att ett av våra allra mest grundläggande behov som människor är att känna oss hemma. Att det finns någon plats på jorden som vi känner en särskild trygghet i, och har en särskild känsla för. För endel kan den platsen vara en myllrande storstadsaveny. För någon annan en glänta vid en tjärn. För några finns den platsen kanske fysiskt, och väldigt nära. För några andra finns den platsen kanske i en mer diffus värld.

I grund och botten är vi människor sociala varelser. Som, oavsett hur stort vårt personliga behov av egen tid är, på riktigt blir till först i mötet med vår omvärld. När vi kan spegla oss mot andra. Bryta våra åsikter mot varandra. Och få finnas i ett sammanhang.

När vi kan känna oss hemma, vem vi än är.


Konstlad konflikt mellan stad och land

En av de vanligaste myterna jag stöter på som regionminister är påståendet att det inte skulle gå att ha tillväxt i städerna och på landsbygden samtidigt. Att vi skulle behöva välja och att det skulle finnas en motsättning mellan utveckling i staden och utveckling på landsbygden.

Ingenting kan vara mer felaktigt.

Utgångspunkten för Centerpartiets förnyelsearbete är att alla människor och alla delar av landet kan och ska växa. Att det är möjligt för alla regioner att växa, sida vid sida, på en och samma gång. Att det finns utvecklingsmöjligheter för varje människa, utan undantag, och att det finns utvecklingsmöjligheter var än i landet vi väljer att bo.

Tillväxt i hela landet är inget nytt område för Centerpartiet. Det är välkänd, vältrampad, mark för oss. Kanske är det på många sätt Centerpartiets livsnerv, på samma sätt som det var redan när Carl Berglund lade grunden för Centerpartiet, för mer än 100 år sedan.

Fortsätt läs här

Drivkraft 7: Var och en duger, precis som man är

När jag närmade mig slutet av nian och skulle välja till gymnasiet våndades jag mer än de flesta. Jag gick ut nian med toppbetyg – ett resultat av att jag hade lätt för att lära, lätt för att snappa och tyckte om skolan. På många sätt var skolan en trygghet för mig när jag växte upp, och därför något jag tyckte mycket om. Men när nian närmade sig var jag, även om jag hade toppbetyg (4,5 med den tidens betygsskala), hjärtligt skoltrött.

Syo-konsulenten sa som han väl förväntades säga: ”Med dina betyg finns det bara två linjer att fundera på: Natur eller Teknisk.” Och jag lyssnade och valde Natur. Bara för att några månader senare, när den preliminära intagningen kom, känna att det inte var rätt. Så jag valde om. Först till Samhällsvetenskaplig. Sedan till Humanistisk. Och till slut till Frisörlinjen.

Så blev det. När hösten kom och jag började ettan på gymnasiet blev det på Frisörlinjen i Jönköping. Det var en härlig tid, på många sätt. Jag bodde tillsammans med två äldre tjejer i ett kollektiv på Floragatan, rådde mig själv och fick nya kompisar. Jag hade nära till det stadsmyller som aldrig funnits när jag växte upp – bokhandlar, parker, affärer och träning. Och som jag tränade. Aerobics. Cykling. Löpning.

Det började som en sund tid. Med träning, ganska sund mat och mycket cykling. Jag, som alltid fått höra att jag var lite rultig, började tycka om min kropp. Kunde till och med tycka att jag var lite snygg, inte minst när vi kom så långt i skolan att vi fick ägna oss åt ”egen hårvård” på varandra, i rent utbildningssyfte. Jag blev starkare, men också smalare och prövade mig fram i ett sökande efter min egen identitet.

Jag såg det inte själv. Men i efterhand har jag förstått att andra såg desto mer. Det som började som sund träning och en allt mer vegetarisk diet gick snabbt över i råkostfastor och regelrätta fastor och en allt mer sträng diet. På tre månader under vårterminen i ettan tappade jag 17 kilo i vikt, och vägde inte mycket mer än 50 kilo. Mensen försvann. Men jag förstod ingenting. Jag var ju äntligen lite snygg.

Det fanns de som försökte väcka mig, men jag vare sig kunde eller ville se. Vänner tog bilder på mig och försökte få mig att se hur jag såg ut, men jag kunde ändå inte se. Inte förrän en av mina lärare i skolan, den som var känd för att vara den hårdaste och tuffaste av dem alla, inte förrän hon tog mig med in på sitt rum och satte sig på en stol och grät. Inte förrän då förstod jag.

Jag är långt ifrån ensam om den upplevelsen. Så många unga flickor och pojkar har för en längre eller kortare tid fastnat i anorektiskt beteende. I ett sökande efter bekräftelse. I längtan efter att duga. I ett försök att leva upp till vad man upplever som rätta ideal. Och liksom jag har så många av dem så svårt att själva se.

Då behövs vi andra. Vi som är vuxna och som kan säga ifrån. Vi som är vänner och som kan fråga hur det är. De som är lärare i skolan och som kan ringa i alarmklockan. De som är skolsköterskor och kuratorer som kan finnas till hands när ungdomsårens sökande blir för förvirrande.

Alla vi som kan påminna om att var och en faktiskt duger, precis som man är.

Med mina egna ord

Här kan du se och höra mig berätta om varför jag kandiderar som partiledare för Centerpartiet (klippet är från den presskonferens då partiledarkandidaterna presenterades):