Anna-Karin Hatt bloggar |

Alliansen föreslår högre klimatmål och nytt förnybartmål för EU

Solpaneler som bidrar till ett energieffektivare samhälle. Foto: USFWS/Rachel Molenda

Idag presenterar jag och miljöminister Lena Ek, på SvD Brännpunkt, Alliansregeringens samlade syn på det nya klimat- och energiramverk för 2030 som EU-kommissionen lagt fram, och som nu ska förhandlas mellan EU:S medlemsstater.

Både jag och Lena, och många andra från den svenska regeringen, har varit pådrivande för att EU så snart som möjligt ska enas om hur EU:s gemensamma energi- och klimatpolitik efter 2020 ska se ut. Ett sådant beslut behövs som en förberedelse inför FN:s klimatmöte i Paris 2015, när världens länder ska enas om en ny global klimatöverenskommelse. Men det behövs också för att klargöra spelreglerna för Europas industrier och för de aktörer som ska investera i olika typer av energiproduktion i Europa framöver.

Vi kan se att de klimat- och energimål vi har i EU idag – där vi tillsammans i EU till 2020 ska minska koldioxidutsläppen med 20 procent, öka energieffektiviteten med 20 procent och se till så att 20 procent av all energi i EU är förnybar – har spelat en avgörande roll för den klimat- och energiomställning vi hittills gjort. Och när EU-kommissionen gör sin analys av vad som krävs framöver så pekar de på att nya mål krävs och på att en fortsatt utbyggnad av den förnybara energin är en ”no-regret option”, och en nödvändighet för att vi ska kunna nå våra klimatmål. Samtidigt som de gör det lyfter EU-kommissionen fram Sverige som ett av de bästa exemplen på hur man kan bygga ut den förnybara energin på ett väldigt kostnadseffektivt sätt. Tack vare det, och inte minst tack vare våra kostnadseffektiva gröna elcertifikat, är idag mer än hälften av Sveriges samlade energiförsörjning förnybar. Och som det allra första medlemslandet av alla i EU har vi nu uppnått det förnybartmål vi åtagit oss och satt upp till 2020.

Nu närmar sig 2020 snabbt, samtidigt som EU behöver förbereda sig inför de kommande klimatförhandlingarna i Paris, 2015. Därför var det välkommet att EU-kommissionen den 22 januari presenterade sitt förslag till nya klimat- och energimål för 2030. De föreslår att utsläppen av växthusgaser inom EU ska minska med 40 procent till 2030, jämfört med 1990. Samtidigt föreslår de ett nytt mål för förnybar energi om minst 27 procent till 2030. När det gäller energieffektivisering flaggar de för att de kommer återkomma med eventuella förslag efter översynen av det nyligen beslutade energieffektiviseringsdirektivet, samtidigt som de föreslår en förstärkning av EU:s utsläppshandel (ETS-systemet) för att undvika stora över- eller underskott av utsläppsrätter.

Den senaste månaden har EU-kommissonens förslag analyserats i alla EU:s medlemsländer, och nu börjar medlemsländernas ståndpunkter klarna. Såhär långt har t.ex. Tyskland och Frankrike ställt sig bakom paketet, och stöder kommissionens förslag, både när det gäller nivån på klimat och nivån när det gäller förnybart. Samtidigt vet vi att Storbritannien vill se ett högre klimatmål med 50 procent utsläppsminskning, och att ett antal medlemsstater från främst forna öst-Europa är kritiska mot nya klimatambitioner för EU.

Just därför är jag väldigt glad att jag och Lena Ek idag kan presentera Alliansregeringens samlade syn på förslaget till nytt klimat- och energiramverk för EU. Vår hållning vilar på fyra viktiga delar:

Alliansregeringen välkomnar EU-kommissionens förslag till klimat- och energipaket, men vi tycker att ambitionsnivån för paketet behöver höjas. Vi vill att EU ska enas om ett högre klimatmål, och att utsläppen ska minska med sammantaget 50 procent till år 2030. Av det målet bör 40 procentenheter nås internt inom EU, efter en kostnadseffektiv bördefördelning mellan EU:s medlemsländer, och resterande 10 procentenheter via internationella mekanismer, i samband med att andra utvecklade länder tar sin andel av utsläppsminskningarna. EU står bara för ca 10 procent av de globala utsläppen och kan därför inte lösa den globala uppvärmningen ensamt. Därför behöver alla de stora utsläppsländerna tar sitt ansvar. Samtidigt ska EU inte bara genomföra utsläppsminskningar i Europa, utan också fortsätta ta ansvar för att minska utsläppen också i andra länder. På så sätt bidrar vi i EU till hållbar utveckling och teknikspridning globalt, samtidigt som vi säkrar att de åtgärder som genomförs är kostnadseffektiva. Klimatfrågan är för stor för att ägna sig åt klimatnationalism.
Samtidigt välkomnar vi från Alliansregeringens sida att EU-kommissionen föreslår ett nytt mål för förnybar energi och att det målet ska vara minst 27 procents andel förnybar energi till 2030, vilket skall uppnås på ett kostnadseffektivt sätt. Målet för utsläppsminskning är överordnat, men genom att fortsätta bygga ut den förnybara energin i Europa kan vi både minska vårt beroende och importbehov av fossila bränslen, och öka vår försörjningstrygghet. Samtidigt skapar ett nytt förnybartmål värdefull sysselsättning och ger långsiktiga villkor för investerare samtidigt som priset på ny teknik drivs ner.
Från Alliansregeringens sida välkomnar vi också att EU-kommissionen ska återkomma när det gäller eventuella nya mål för energieffektivisering. Att använda energin mer effektivt bidrar både till stärkt konkurrenskraft och minskade utsläpp, samtidigt som det kan hjälpa både industri och konsumenter att minska sina energikostnader. Därför är det naturligt att vi återkommer till frågan om nya målsättningar för energieffektivisering senare i år, när översynen av det nyligen beslutade energieffektiviseringsdirektivet är klar.
Dessutom välkomnar vi en översyn av EU:s utsläppshandel, som EU-kommissionen föreslår. Utsläppshandeln är ett av de viktigaste styrmedlen vi har för att kostnadseffektivt minska utsläppen, men för att det ska ske behöver utsläppshandelssystemet återfå sin styrkraft.

Det är med denna tydliga och ambitiösa linje som jag och Lena Ek, å Sveriges vägnar, nu kommer möta våra miljö- respektive energiministerkollegor i Bryssel den 3 och 4:e mars, för att påbörja diskussionerna och förhandlingarna om EU:s kommande 2030-mål för klimat och förnybar energi. De förhandlingarna kommer sedan gå vidare till stats- och regeringschefernas toppmöte i Europeiska Rådet i slutet av mars.

Inför dessa förhandlingar är Alliansregeringens linje tydlig: vi vill att EU ska enas om en ambitiös klimat- och energipolitik, som både ger klarhet för investerare och som gör det möjligt för EU att fortsätta vara en ledande part i de globala klimatsamtalen. Det finns ännu, inför FN:s klimatförhandlingar i Paris, stora möjligheter att påverka och göra skillnad, men det förutsätter att parterna runt förhandlingsbordet är beredda att bidra. Därför är det viktigt att vi i EU kan vara pådrivande och ha en tydlig egen inriktning, så att världen kan nå resultat och enas om en ny ambitiös klimatöverenskommelse och hålla den globala uppvärmningen under två grader.

Fossiloberoende, i hela landet

FFF samtal 21 feb Foto: Sandra Viaderny, Näringsdepartementet

Hur skall vi ställa om våra transporter, och hur skall vi göra det i hela landet? Vad kräver det av våra städer, och hur tar vi vara på det gröna guldet på landsbygden?

Det var bland annat kring de frågorna som samtalet kretsade i det rundabordssamtal jag hade tidigare idag, apropå de förslag som utredningen om en fossiloberoende fordonsflotta lämnat till mig och regeringen. Utredningen – ”Fossilfrihet på väg” (som är ute på remiss till och med den 12 maj) beskriver en hel del utmaningar, men de pekar också på en rad möjligheter och lägger en hel del förslag om hur vi kan ställa om till en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen till 2030, som ett steg på vägen till Alliansregeringens vision om att Sverige ska vara klimatneutralt 2050.

Dagens rundabordssantal var det tredje i ordningen, om FFF-utredningen. Det första, som jag höll på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, handlade om biodrivmedel. Det andra, som hölls förra fredagen på Chalmers i Göteborg, handlade en hel del om elektrifiering. Och idag knöt vi ihop säcken genom att prata en hel del om helheten.

Just helheten var också det som jag talade en hel del om, när jag inledde rundabordssamtalet idag. Och jag pekade bland annat på att vi inför den omställningen vi ska göra ser några ganska spännande trender:

Varje dag som går förändras vårt samhälle, som ett resultat av olika trender. En sådan är den trend som en del kallar för ”Peak Oil”, dvs att vi närmar oss den tidpunkt där vi inte längre kan få tag på billig och lättutvunnen olja, som vi kunnat göra fram tills nu.

Samtidigt finns det de som börjar tala om att vi kanske också närmar oss ”Peak Car”, en punkt där bilanvändningen toppar, och där bilanvändningen inte längre ökar på samma sätt som den gjorde förr.

Om det stämmer, så öppnar det möjligheter för oss att ställa om en del av vårt transportarbete. Det öppnar möjligheter för oss att använda ny teknik mer och mer medvetet, för att göra det enklare att distansarbeta och hålla resfria möten.

Det öppnar möjligheter att satsa mer på att de som bor i våra städer kanske kan klara sig utan bil i den vanliga vardagen. Med mer av kollektivtrafik, med en en stadsplanering som öppnar upp för och satsar mer på cykel- och gångtrafikanter och genom att se till att effektivisera våra godstransporter så att det kan funka så smidigt och effektivt som möjligt. Och det är ju när man tänker så som idéer om att undanta elbilar från trängselskatt, eller underlätta för fler bilpooler genom att ge dem bättre parkeringsmöjligheter, kan växa fram. Den sortens idéer som också utredningen pekar på.

I allt det har det offentliga en viktig roll att spela – från oss i regeringen till våra myndigheter och till den kommunala och regionala nivån, där man kan ställa krav och sätta egna mål som hjälper till att driva fram hållbara transporter och hållbara transportlösningar.

Men om det finns möjligheter att se till så att fler i städerna kan bli mindre beroende av bilen, så är bilen för många andra en helt nödvändig förutsättning för att man ska kunna jobba och resa och få ihop sitt vardagsliv. För väldigt många, inte minst de av oss som bor eller ofta rör sig utanför våra städer, så kommer bilen också framöver vara det bästa och mest rationella sättet att transportera sig. Och det är precis därför som vi måste hålla rätt synsätt i sikte: problemet är inte bilarna utan de utsläpp de orsakar. Vi ska jaga utsläppen, inte de som behöver bilen för att kunna leva sina liv!

För hållbara transporter kommer också framöver vara en förutsättning och ett livsviktigt blodomlopp för vårt samhälle och vår ekonomi. För Sverige är ett stort och transportberoende land, med en väldigt transportberoende ekonomi. Det måste vi se, och ta hänsyn till.

Efter det följde en riktigt intressant diskussion, med många tänkvärda och spännande inlägg. Runt bordet fanns företrädare för kollektivtrafiken, för små och stora kommuner, för berörda myndigheter, för forskningen och för industrin. Och samtalet kretsade både kring de stora perspektiven och de riktigt handfasta och konkreta inspelen: Är det medfinansiering som krävs för att cykelbanor ska komma till? Vilken typ av stöd behöver Lidköpings kommun för att de ska kunna bygga fler (och rätt) laddmöjligheter för elbilar? Hur kan vi få fler broar som klara extra långa och extra tunga, och därmed mer energieffektiva, lastbilar? Hur bygger vi täta hållbara städer där vi både kan minska utsläppen, få bort buller och skapa livsmiljöer som är attraktiva, och som människor också vill leva i? Och hur får vi olika aktörer att samarbeta och samverka, så att den ena handen vet vad den andra gör, och så att vi alla går i ungefär samma riktning?

Läser man FFF-utredningen så ser man att de lägger förslag för att svara på det mesta av det. Och har man lyssnat på rundabordssamtalen – alla tre – så är det väldigt tydligt att det finns ett starkt stöd för en hel del av dem, samtidigt som många bidrar med ännu fler idéer och lösningar som också kan vara värda att pröva. Och det märks att det finns ett stort engagemang för de här frågorna, från väldigt många. Och det bådar riktigt gott inför framtiden. För om vi ska kunna ställa om till fossiloberoende transporter behöver vi vara många som är med och fattar många kloka beslut, som bestämmer sig för att dra sitt strå till stacken, och som verkligen vill vara med och bidra!

Nu fortsätter remissrundan för FFF-utredningen. Fram till den 12:e maj har var och en som vill chansen att svara på den, och vara med och ge mig och Alliansregeringen sina bästa råd om vilka styrmedel och vilka åtgärder som vi ska satsa på för att göra omställningen till en fossiloberoende fordonsflotta. Ta den chansen, du också!

Om du vill kan du i efterhand se hela dagens rundabordssamtal här:

Dags för elbolagen att redovisa hemläxan

Foto: Georg Wiora

Om du flyttar från en bostad eller annan, och glömmer bort att välja vilket elbolag som du vill ska leverera el till dig på den nya adressen, så kommer du att bli anvisad ett elbolag och få ett så kallat ”anvisningspris” på din el. Hur högt anvisningspriset är varierar mellan olika elbolag, men i genomsnitt är den el man köper till anvisningspris mellan 20 och 30 procent dyrare än elen är i andra elavtalsformer.

Att anvisningspriserna är så mycket dyrare, ofta rent av oskäligt höga, är förstås oacceptabelt och omöjligt att förklara. Och tyvärr sitter väldigt många med sådana anvisningsavtal. Uppemot var sjätte elkund har, ofta utan att själv vara medveten om det, ett anvisningsavtal vilket innebär att man betalar onödigt mycket för sin el. Att man hamnar där beror ofta på att man flyttat, och på att elbolagen varit väldigt dåliga på att informera sina kunder och se till så att de vet vad de har så att de kan välja bättre avtalsformer.

För att råda bot på det kallade jag i december till mig branschen, de största elbolagen, några av de elbolag som gått före och tagit itu med det här bekymret och företrädare för konsumenterna, för att få höra vad de tänker göra för att minska antalet anvisade kunder och få bort de oskäliga prisskillnaderna mellan anvisat pris och andra elavtal. Vid det mötet gav jag elbolagen i ”hemläxa” att fundera över vad de kan göra för att komma till rätta med detta.

Sedan tidigare har Energimarknadsinspektionen visat att 4 av 5 anvisningskunder har hamnat där i samband med att man flyttat. Och så sent som i förra veckan presenterade Energimarknadsinspektionen en ny granskning där de kunde peka på nya brister i den information som elnätsbolagen ska ge när man hamnar på ett anvisningspris.

Idag var det så dags för elbolagen att redovisa den hemläxan.

Branschorganisationen Svensk Energi beskrev att de enats kring att rekommendera sina medlemsföretag att förtydliga och förbättra den information de ger till sina anvisade kunder. Samtidigt beskrev vissa elbolag att de redan nu bestämt sig för att gå längre än Svensk Energis rekommendationer. Dit hör till exempel Vattenfall, som berättade att deras kunder nu kommer kunna ta med sig sitt elavtal när de flyttar, och därmed helt och hållet undvika att hamna på anvisningspris. Och sedan tidigare vet vi att några elbolag agerat ännu tidigare som riktig föregångare, däribland Ale el, som har redan gått hela vägen och helt tagit bort anvisningspriserna för sina kunder.

Det branschen och elbolagen redovisade att de tänker göra är en bra början, men det är viktigt att komma ihåg att det bara är konkreta resultat som räknas. Därför kommer jag personligen, och mina tjänstemän på Näringsdepartementet, följa detta väldigt noga för att se att bolagen också håller de löften de nu givit.

Samtidigt som vi gör det kommer vi gå vidare och skärpa lagen. Å ena sidan kommer jag och regeringen låta Energimarknadsinspektionen gå vidare och ställa ännu högre krav på vilken information elnätsföretagen måste ge de kunder som hamnar på anvisningsavtal. Å andra sidan kommer jag och regeringen nu ta fram ett förslag till hur vi kan ändra lagen så att alla elkunder ska kunna ta med sig sitt befintliga elavtal när man flyttar, och helt undvika anvisningsavtalen. Senare i vår, när vi har har ett konkret förslag på hur den flyttprocessen ska kunna gå till, kommer jag kalla till mig elbolagen, branschen och kundrepresentanterna igen, både för att beskriva hur vi vill förändra lagen, men också för att följa upp så att elbolagen nu verkligen genomför det de sagt att de ska göra framöver.

”It’s payback time” – för internets skull

It- och energiminister Anna-Karin Hatt talar på konferens om Fiber to the Home i Stockholm. Foto: Sandra Wiaderny / Regeringskansliet

Just nu pågår världens största fiber-kongress på Stockholmsmässan, när mer än 3000 delegater samlas i Sverige för att diskutera på temat ”Showcasing for a better future”. Att organisationen FTTH (Fiber to the home) Council Europe har valt att lägga sin konferens hos oss i Sverige, och dessutom pekar ut oss som ett föredöme när det gäller fiberutbyggnad, är förstås väldigt glädjande.

De rykande färska siffror som FTTH presenterade på konferensen idag visar att över en halv miljon svenska hushåll har fått fiberuppkoppling, bara det senaste året. Samtidigt passade Göran Marby, Generaldirektör på Post och Telestyrelsen (PTS), på att avslöja att andelen svenska hushåll som kan få tillgång till 100 Mbit/s fortsätter öka i samma fina takt som tidigare, vilket innebär att 57 % av alla svenska hushåll idag har möjlighet att teckna bredbandsabonnemang med riktigt snabba hastigheter.

Att vi fortsätter rulla ut fiber i god hastighet i Sverige, och att så många svenskar idag kan teckna ett fiberabonnemang är väldigt bra och ett bevis på att Alliansregeringens politik på det här området verkligen fungerar. Men det innebär inte att vi inte har utmaningar. För utmaningar finns, och de ska vi fortsätta ta tag i.

Två utmaningar vi har, som jag pekade på i mitt inledningsanförande på fiber-kongressen idag, är att vi behöver få upp anslutningsgraden. Av allla de som idag skulle kunna teckna ett fiberanonnemang så är det nämligen mindre än hälften som har gjort det. Om vi som enskilda, och Sverige som land, ska kunna dra full nytta av all den fiber vi redan dragit och av det som digitaliseringen och snabb internetuppkoppling kan ge, så behöver fler teckna ett höghastighetsabonnemang.

Tittar man på FTTH:s siffror så visar det att 2,7 miljoner svenska hushåll skulle kunna göra just det, här och nu. De bor i bostäder och hus där det finns fiber indraget och där det enda som saknas för att de ska kunna dra nytta av det är att de tecknar ett fiberabonnemang. Det är ett väldigt viktigt budskap. För det innebär att så snart fler av oss får upp ögonen för vilka nytta man kan ha av riktigt snabbt bredband, och ju fler företag som börjar tillhandahålla tjänster som kräver just det, så kommer många svenskar snabbt kunna teckna sig för just det.

Men FTTH:s nya statistik säger också något annat. För när de visar att vi lyckats förse 2,7 miljoner – av sammanlagt cirka 5 miljoner – svenska hushåll med fiber, så innebär det att de vi har plockat nästan alla lågt hängande frukter. Den utmaning vi nu står inför – när vi ska koppla upp de kvarvarande 2 miljoner hushållen – kommer kräva minst lika mycket fokus, och lika mycket målmedvetenhet som vi redan visat. Och det är just därför, för att bygga ut fiber i de delar av landet där operatörerna kanske inte ensamma ser någon tillräckligt tydlig poäng med att göra det, som vi i Alliansregeringen sedan 2007 har satsat ca 2,2 miljarder kronor på att medfinansiera bredbandsutbyggnad på landsbygden. De satsningarna har varit och är väldigt viktiga, och vi kommer behöva satsa ännu mer på det.

När jag hade chansen att tala till den välrenommerade och månghövdade skara som är samlad på Stockholmsmässan dessa dagar, så tog jag också chansen att sända en väldigt tydlig signal om hur vi i Sverige ser på en av årets kanske allra viktigaste internationella diskussioner på det här området, nämligen den om internets styrning. För under 2014 kommer det att hållas flera viktiga internationella möten, där internets framtid ska diskuteras.

Högt upp på agendan det här året kommer också frågan om internets förvaltning att vara, och jag tog chansen att utveckla min och Sveriges syn idag:

Det finns länder runt om i världen som gärna skulle vilja se att internets förvaltning överfördes till FN. Sverige är inte ett av dem.

Ni här inne, ni representerar alla viktiga delar av internet-världen. Det bidrag som ni alla ger till att bygga vårt gemensamma internet är erkänt viktigt. Det finns andra delar som gör precis lika värdefulla insatser, som internets tekniska grupperingar, det civila samhället och olika akademiska institutioner. Och stater och regeringar runt om i världen gör sina bidrag. Vi bidrar alla, och vi drar alla stor nytta av internets utveckling.

Vi är alla parter, med legitimita intressen och åsikter som vi vi vill föra fram och bevaka. För mig och för Sverige är den enda logiska och kloka vägen framåt att fortsätta försvara och utveckla den multi-stakeholdermodell som internet idag styrs genom. Det är en modell som prövats och som visar att den fungerar. Den har hjälpt oss att förändra och utveckla vår ekonomi, globalt, regionalt och lokalt. Den har visat sig vara en fungerande plattform för alla människor som vill uttrycka sina åsikter och demokratiska rättigheter.

Vårt svenska stöd för multi-stakeholdermodellen är grundat i vår övertygelse om att den är den enda modellen som även framöver kommer kunna generera både utveckling och tekniska lösningar för framtiden, samtidigt som vi kan bevara vårt öppenheten på internet.

Om vi vill bevara den framgångsrika modellen så finns det vissa saker som vi måste förstå och acceptera. Den senaste tidens avslöjanden kring NSA:s förmågor och aktiviter är inte ett argument för att överge multi-stakeholdermodellen.

Det är ganska uppenbart att det finns många parter som har intresse av att blanda ihop frågorna kring övervakning med internets förvaltning. Men låt mig vara lika uppenbart tydlig: det här är två helt olika saker, vi ska inte blanda ihop hur stater bör agera mot varandra med internets förvaltning, och frågor kring adressrymd och toppleveldomäner.

Det här är frågor som kommer att diskuteras på det kommande toppmötet i Sao Paulo i april och jag hoppas att vi kommer kunna hålla isär de två frågorna där. Och jag hoppas att vi alla är villiga att försvara ett globalt tillgängligt, transparent och robust internet som kännetcknas av frihet och respekt för de mänskliga rättigheterna och enskildas integritet.

För vi vet att det internet som vi har vant oss vid, och ibland tagit för givet, inte uppskattas av alla. Det är till och med så vårt öppna internet har en del ganska mäktiga fiender.

Vi har inte längre råd att fortsätta ta internet för givet. Vi måste ta det här tillfället i akt att diskutera de här frågorna med våra likasinnade runt om i världen. Och vi måste nå ut till alla våra kollegor runt om i världen som inte är full så likasinnade.

Vårt öppna internet är ett fantastiskt verktyg, för demokrati, entreprenörskap och för att möta nya vänner. Under alla de här åren har internet givit oss så mycket. Nu är dags att vi alla tar oss en funderare på vad vi kan göra för att behålla det öppna internet vi har. Det är nämligen”payback time”.

Om du vill läsa mitt invigningstal i sin helhet hittar du det här. Du kan också läsa de här bloggposterna av Patrik Fältström och Marcin de Kaminski. Samt mer traditionell media, som Computer Sweden.

Här kan du se talet i efterhand:

[jwplayer mediaid=”4722″ width=”500″ height=”281″]

Välkommen tävling om mobiltäckning

Foto: aripeskoe

När jag och många med mig slog upp Dagens Nyheter i morse möttes jag av riktigt goda nyheter och en bra signal om att min och Alliansregeringens politik verkligen fungerar. För i dagens DN kan man läsa om att Tele2 och Telenor nu gör en gemensam miljardsatsning för att öka den geografiska yttäckningen i sina mobilnät så att de näten till år 2016 täcker 90 procent av Sveriges yta, både när det gäller GSM och den senaste tekniken, 4G.

Och sedan tidigare har Telia meddelat att de gör motsvarande rekordinvesteringar. I deras fall siktar de på att 99 procent av Sveriges befolkning, under 2014, ska få tillgång till 4G där de bor, och att 4G-nätet ska täcka mer än 90 procent av Sveriges yta 2015.

Det här är riktigt bra besked, och en bra tävlan om att erbjuda bra mobiltäckning. De här investeringarna beror ju på att såväl Tele2, som Telenor och Telia har samma slutsats som många av oss andra gjort: nämligen att svenska mobilkunder vill ha bra och bättre mobiltäckning. Och precis så är det. För vi svenskar har som få andra verkligen tagit till oss den nya tekniken och just därför ligger vi i Sverige i toppskiktet internationellt när det gäller användningen av mobila tjänster. Och när många av oss vill använda något, som inte alltid fungerar, så blir vi förstås frustrerade över det.Helt klart är att mobilkunderna är på tårna, och vill ha bättre mobiltäckning för sin mobiltelefni.

Och med dagens besked tycks tre av de stora operatörerna i Sverige också vara på tårna, när det gäller att bygga ut täckningen för mobiltelefonin. Men för att de ska lyckas, och vi mobilkonsumenter ska kunna få det vi vill, så måste också en tredje grupp av aktörer vara på tårna: nämligen kommunerna. Detta poängterade jag i den uppföljande artikel som DN publicerade nu på eftermiddagen. Där lyfter jag också fram att kommunerna på egen hand kan sätta upp så kallade samhällsmaster som operatörerna sedan kan placera sina basstationer på. För just mastbyggena har visat sig vara en akilleshäl i utbyggnadsarbetet.

En av nycklarna för att snabbt kunna bygga ut mobilnäten är att operatörerna kan få tillgång till mark och att man kan få bygglov för de master man behöver sätta upp. Men tyvärr finns det idag alldeles för många signaler som tyder på att operatörer i alltför många fall får vänta för länge för att få bygglov för just det. Och den frågan ligger i kommunens hand. Varje kommun som snabbt vill kunna erbjuda sina medborgare bättre täckning bör prioritera att hantera sina bygglovsärenden tillräckligt snabbt.

Men det stannar inte vid det. Under hösten har Post- och Telestyrelsen (PTS) på mitt och Alliansregeringens uppdrag genomfört en rad regionala dialogmöten, i olika delar av landet, för att tillsammans med olika aktörer se vad man lokalt och regionalt kan göra för att påskynda den här utbyggnaden. En av de saker som de pekar på i sin slutrapport efter de mötena, och som många lyft fram, är just kommunernas helt centrala roll för mobilnätsutbyggnaden – genom att se till att ha bra rutiner för bygglovsärenden, genom att kunna upplåta mark, genom att tillhandahålla fibernät, genom att kanske bygga så kallade samhällsmaster och genom att se till att ha en bra elförsörjning.

Och det finns bra exempel på kommuner som redan nu kommit ganska långt. En av dem är centerstyrda Borgholm, där kommunledningen, operatörerna och andra aktörer tillsammans har satt sig ner för att hitta vägar för hur man gemensamt kan snabba på mobilnätsutbyggnaden. Ett bra exempel, som jag hoppas kommer följas av många fler.

För nu är medborgarna på tårna och vill ha bättre mobiltelefoni. Och operatörerna tycks vilja tävla i att bygga ut bättre mobiltelefoni. Om också kommunerna kommer med och prioriterar upp det arbetet så kan vi relativt snabbt få avsevärt bättre mobiltäckning!

Framtiden är redan här!

Hur ska vi klara av att leva och transportera oss på ett hållbart sätt i framtiden? Och då menar jag inte framtiden långt borta, utan den framtid som snart är här. Som år 2030, eller 2050?

Efter att utredningen ”Fossilfrihet på väg” överlämnades till mig och regeringen precis före jul är det en fråga som jag lägger en hel del tid på. I veckan skickade jag ut hela utredningen – med mer än 1000 sidor analys och förslag – på remiss, samtidigt som jag befinner mig mitt uppe i en serie rundabordssamtal där jag möter forskare och branschföreträdare för att ta del av och lyssna in deras åsikter om utredningens förslag och vad de tycker om de förslag som de lagt om hur vi ska kunna ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030.

Ett av de rundabordssamtalen hölls igår i Göteborg, på Chalmers. Ett av huvudnumren vid det samtalet var hur vi kan elektrifiera mer av våra transporter, och det var på det temat jag talade när jag fick äran att inleda hela evenemanget.

Att vi har goda möjligheter att använda mer el, både för att driva våra privatbilar och för att driva den tunga trafiken, är alldeles tydligt. FFF-utredningen pekar på att just elektrifiering, vid sidan av ökad produktion och användning av inhemska biodrivmedel och smartare samhällsplanering, är ett av huvudspåren för att bryta fossilberoendet i våra transporter.

För att ta vara på den potentialen har vi flera utmaningar som vi behöver ta tag i. Vi behöver få ner kostnaden för elbilarna, elbussarna och ellastbilarna, så att fler har råd att köpa en elbil. Vi behöver se till så att det finns en laddinfrastruktur så att man ladda dem. Och vi behöver batterier som gör att vi kan resa längre, och få större räckvidd än vad dagens elbilar har.

Och det sker just nu. För nu blir batterierna billigare, samtidigt som både kapaciteten och livslängden går upp. Vilket kommer märkas på elbilarnas pris.

Om man får tro FFF-utredningen så skulle vi, mellan 2012 och 2030, kunna minska energianvändningen i våra personbilar med hela 50 procent, och i våra tunga fordon med hela 34 procent. Den potentialen ska vi ta vara på. Samtidigt som vi ska ta vara på en annan möjlighet som utredningen pekar på: att ersätta en del av våra många bilresor med eldrivna cyklar och småbilar, som ännu inte är så vanliga, men som kan komma att bli en allt vanligare syn i framtiden.

Men möjligheterna stannar inte där. För också i den tunga trafiken kan både batterier och hybrider spela långt större roll än idag, liksom kontinuerlig laddning. Kanske finns det en och annan som tycker att ”elektrifierade vägar” fortfarande låter som science-fiction, men faktum är att det har provats förr och att både trådbussar och trådlastbilar var en rätt vanlig syn förr i tiden. Nu fiskar vi upp den tråden, när vi och många andra forskar och utvecklar framtidens el-vägar.

Ska vi lyckas med det att elektrifiera mer av våra transporter, så måste vi på allvar börja använda den teknik som redan finns, men vi måste också forska mer kring det som ännu inte riktigt finns. Och det är precis därför som jag har sett till så att vi från Alliansregeringens sida har gjort en riktigt ordenlig höjning av våra satsningar på energiforskningen. Istället för lägre nivåer och tidsbegränsade satsningar lägger vi från och med förra året nu 1,3 miljarder varje år på energiforskningen, där lejonparten går till forskning kring framtidens transporter och framtidens bränslen. En satsning som dessutom växer till hela 1,4 miljarder per år från och med 2016, och där företag och privata intressen matchar med minst lika mycket.

Så när den nya busslinjen ElectriCity börjar köra hybridbussar här i Göteborg nästa år, så sker det som en del av den satsningen. Och när Svenskt hybridfordonscentrum jobbar, med en lång rad aktörer från både branschen och forskarvärlden, så gör de det med finansiering från energiforskningen.

Vi vet inte idag exakt vilka lösningar vi kommer komma på imorgon, men vi kan redan ana oss till några av dem. Och just därför är det viktigt att vi på allvar börjar använda den teknik som redan finns, samtidigt som vi fortsätter forska kring ännu bättre och ännu mer hållbara transporter!

Vill du se rundabordssamtalet från Chalmers i efterhand, så finns det tillgängligt här. Nästa fredag – den 21 februari – är det dags för nästa rundabordssamtal. Den gången håller vi till hos mig på Näringsdepartementet. Och liksom de två första kommer också det rundabordssamtalet sändas live på webben. Du vet, det gäller ju att leva som man lär:)

Två förslag för starkare energikonsumenter

En proposition om elnätsreglering ligger nu på riksdagens bord.

Idag har vi haft mycket verkstad i regeringen, och levererat inte mindre än två bra och konkreta förslag för att stärka konsumenterna på energimarknaden. Och det är som bekant också en av mina allra viktigaste prioriteringar som energiminister. Och just därför har jag och Alliansregeringen de senaste åren genomfört en hel rad reformer som syftar till just det, som att ge alla möjlighet att få timvis mätning av el och nu senast skattesänkningen för egenproducerad förnybar el.

Idag har vi lagt fram ytterligare två förslag på det temat – ett som handlar om att stärka konsumenten på fjärrvärmemarknaden, och ett om att skydda oss som elkunder mot oskäliga elnätsavgifter.

När det gäller fjärrvärmen föreslår vi idag att också andra än de rena fjärrvärmeföretagen ska få rätt att få tillträde till fjärrvärmenäten. Det innebär att det blir lättare för nya aktörer som kan leverera värme, t.ex. nya företag eller industrier som har restvärme att bidra med, att komma in och konkurrera. Följden blir att vi kan utnyttja fjärrvärmenäten mer effektivt, vilket i förlängningen leder till ökad kundnytta.

Samtidigt har jag berättat att vi i regeringen avvaktar med att gå vidare med förslaget om så kallad prisreglering av fjärrvärmepriserna. Efter dialog med både fjärrvärmebranschen och fjärrvärmekunderna har vi istället bestämt oss för att låta dem försöka få deras så kallade prisdialog att fungera. Och redan i eftermiddags meddelade branschen att de plockar upp den kastade handsken och nu kommer både jag och mina tjänstemän noga följa och kontrollera att parternas prisdialog verkligen kommer fungera så som de sagt.

Det andra förslaget, som vi idag lämnade över till riksdagen, innebär att vi nu ger Energimarknadsinspektionen (EI) mer muskler och bättre möjligheter att avgöra vilka elnätsavgifter som är skäliga och som elnätsföretagen får ta ut av oss som elnätskunder.

Ungefär en tredjedel av den elkostnad man har idag består av elnätsavgiften (resten är den rörliga kostnaden för den el man förbrukar). Elnäten är det som man brukar kalla för ett naturligt monopol eftersom ett och samma bolag har rätten att bygga ut elnätet, och ta betalt för det, i ett visst område. Just därför att elnäten är monopol har EI i uppdrag att bevaka att de elnätsavgifter som bolagen tar ut av oss som kunder verkligen är skäliga.

Den situation vi har idag har lett till att ett antal elnätsbolag överklagat den modell som EI använder när de ska bedöma vad som är en skälig prissättning. Det leder till långa domstolsprocesser och stor osäkerhet om vad som gäller, både för elnätskunderna och elnätsföretagen.

Det är för att komma bort från det, och ge EI mer muskler att säkra att elnätsavgifterna verkligen är skäliga, som jag och regeringen nu lagt fram ett förslag om att ge EI större makt att själva slå fast vilka regler som ska gälla för vad som är skäliga avgifter, och vad som kan anses vara en rimlig avkastning för elnätsföretagen. Genom den nya regleringen – som ska börja gälla från 2016 – kommer vi kunna undvika många av de rättsprocesser vi har idag, samtidigt som EI får bättre verktyg att skydda elnätskunderna mot oskäliga avgifter.

Starka kunder och sund konkurrens ger en bättre energimarknad. Idag har jag och Alliansregeringen lagt fram ytterligare två förslag som leder till det.

Goda förutsättningar för förnybar el

Den inriktning som vi i Alliansregeringen har slagit fast är att energipolitiken skall syfta till att stärka vår försörjningstrygghet, minska vår klimatpåverkan och trygga vår konkurrenskraft. En av de viktiga vägarna får att nå dit är att bygga ut ett starkt tredje förnybart ben i vår elförsörjning, Ett förnybart ben som skall göra oss mindre sårbara och mindre beroende av enbart storskalig vattenkraft och kärnkraft.

Det var just i syfte att bygga ut den förnybara elproduktionen som vi i Sverige 2003 införde det gröna elcertifikatssystemet. Elcertifikatsystemet är ett marknadsbaserat system som är byggt så att den billigaste förnybara elproduktionen ska byggas ut först, så att vi svenskar kan få så mycket förnybar el som möjligt för pengarna. Systemet bygger på att alla som producerar ny förnybar el kan få certifikat motsvarande den produktion man har, som de sedan kan sälja på en öppen marknad till de (stora elförbrukare och elhandlare) som ålagts att köpa en viss kvot förnybar el. Och när förnybartproducenterna säljer elcertifikaten får de då en ersättning som de kan räkna in i sina kalkyler, och som bidrar till att göra det mer lönsamt att bygga ut förnybar elproduktion i Sverige.

2009 höjde vi i Alliansregeringen ambitionerna för elcertifikatsystemet, och 2012 utvidgade vi elcertifikatsmarknaden så att Sverige och Norge nu tillsammans har världens första gränsöverskridande stödsystem för att bygga ut förnybar elproduktion. Tillsammans har vi i Sverige och Norge bestämt oss för att vi från 2012 till 2020 ska bygga ut den förnybara elproduktionen med 26,4 Terrawattimmar (TWh). Och vi har kommit en bit på väg till det målet. Sedan 2012 har den gemensamma svensk-norska elcertifikatsmarknaden levererat 6,2 TWh ny förnybar elproduktion.

Men en hel del återstår innan vi nått det mål vi satt upp, och för att få veta hur mycket som återstår och vilka justeringar som kan behöva göras av systemet för att säkra att vi når de 26,4TWh vi satt upp så ska Sverige och Norge genomföra kontrollstationer av elcertifikatsystemet, den första nästa år, 2015.

Det var med tanke på den kontrollstationen som Energimyndigheten igår överlämnade sin rapport till mig och regeringen, med förslag till hur vi behöver justera elcertifikatsystemet, och justera upp kvoterna så att målet nås. I sin rapport pekar Energimyndigheten på att vi, på grund av att den förnybara elproduktionen innan det svensk-norska systemet trädde i kraft var större än man trodde att den skulle vara, och på grund av att energianvändningen de senaste åren varit lägre än förväntat, behöver justera upp kvoterna i elcertifikatssystemet för att nå målet om 26,4 TWh ny förnybar el till 2020.

Den plan vi i Sverige och Norge gemensamt jobbar efter är att eventuella justeringar av systemet ska kunna träda i kraft den 1 januari 2016. För perioden 2016-2019 föreslår Energimyndigheten att vi ska göra en ganska kraftig höjning av systemet, med 8 TWh per år. En sådan höjning skulle i praktiken innebära att de som producerar förnybar el får en lite bättre ekonomisk situation, när ersättningen går upp. Förr oss som elkunder innebär förslaget, enligt Energimyndighetens bedömningar, att kostnaderna för varje elcertifikat kortsiktigt kan komma att öka med 3-4 öre per kilowattimme, samtidigt som priserna, när vi får in mer förnybar elproduktion i vår elmix, kommer pressas nedåt.

Energimyndighetens Generaldirektör Erik Brandsma överlämnar myndighetens förslag till ändringar i elcertifikatssytemet

Det Energimyndigheten föreslår är alltså inte någon ambitionsökning när det gäller själva målen för elcertifikatsystemet – det målet ligger fast på 26,4 TWh till 2020. Istället handlar förslaget om hur vi behöver justera kvoterna för att nå det fastslagna målet om 26,4 TWh ny förnybar el till 2020. Ett mål som beslutats av riksdagen och som vi kommit överens om i ett bindande avtal mellan Sverige och Norge.

Nu kommer vi från regeringens sida skicka ut Energimyndighetens förslag på remiss till alla berörda, och när vi fått in deras svar och synpunkter kommer regeringen bereda både synpunkterna och själva förslaget. Samtidigt sker motsvarande process i Norge, med sikte på att förändringar ska kunna träda i kraft den 1 januari 2016.

Ibland påstås det i den mediala debatten att utbyggnaden av förnybar el skulle vara en dyr historia, och inte så sällan görs dethänvisningar till kostnaderna i andra länder och så låtsas man att samma kostnader gäller för utbyggnaden av förnybar el i Sverige. Men det har ingenting med sanningen att göra. Sanningen är att en av de stora fördelarna med vårt gröna elcertifikatsystem är att det är väldigt kostnadseffektivt och ger mycket ny förnybar el för pengarna, ett faktum som nu både International Energy Agency och EU-kommissionen pekat på, när de visar att vårt svenska system är ett av de allra mest kostnadseffektiva stödsystemen för att bygga ut förnybar elproduktion. Ett faktum som nu får många andra länder att rikta blickarna mot vårt system i Sverige och Norge.

Det märks inte minst när man tittat på hur mycket utbyggnaden av den förnybara elen kostar per kilowattimme (KWh). För när vi som svenska elkonsumenter får etala blygsamma 3-4 öre per kilowattimme för att bygga ut den förnybara elproduktionen, så får tyska konsumenter betala tio gånger mer för att bygga ut samma mängd förnybar el. Och på samma sätt ser det ut i Spanien och i många andra länder i Europa som byggt alldeles för kostsamma stödsystem. I vissa EU-länder har man designat system som leder till att uppemot 15 procent av ett hushålls elkostnader kan gå till utbyggnaden av förnybart, medan vi i Sverige – tack vare det smarta elcertifikatsystemet – bara behöver satsa ett par procent av vår elkostnad på detsamma. Det är förstås väldigt bra, både för oss som konsumenter och för svenska företag, eftersom det gör det möjligt för oss att kombinera ett konkurrenskraftigt elprid med en utbyggnad av den förnybara elproduktionen, som gör vårt energisystem både med tryggt och mer hållbart.

Vi i Sverige är ett av de ledande länderna i världen när det gäller förnybar energi. Idag är 51 procent av vår samlade energiförsörjning, och hela 60 procent av vår elproduktion förnybar. Vi ligger långst fram i hela EU, och i hela Europa är det bara Norge och Island som ligger före oss. Ett av de viktiga skälen till det är att vi har gott om förnybara resurser – flödande vatten, bra vindlägen, värme från jordens innandöme, växande skog och skinande sol – men det beror också på att vi skapat det gröna elcertifikatssystemet som innebär att vi kan bygga ut mycket förnybar el till en väldigt låg kostnad. Genom att justera elcertifikatsystemet kan vi fortsätta med det, och säkra att Sverige och Norge gemensamt kan nå det mål för ny förnybar elproduktion som vi satt upp.

Om denna rapport rapporterar bland annat Ekot idag.

Vi behöver fler supermiljöbilar, och fler laddstolpar

För att vi ska omställningen till hållbara transporter och ställa om till fossiloberoende transporter behöver vi få ut fler bilar med extremt låga utsläpp på våra vägar. Och just nu händer en hel del på det området. För nu finns det en rad bilar, byggda på den senaste och smartaste tekniken, som klarar de tuffa utsläppskrav vi ställer på det vi kallar supermiljöbilar.

Idag har Dagens Nyheter ett par artiklar på just det temat, och i en av dem beskriver den Alliansregeringens supermiljöbilspremie som en ”flopp”. Orsaken till det, säger de, är att det bara vara 141 privatpersoner som köpte en supermiljöbil förra året.

Om man tittar lite närmare på hur det verkligen förhåller sig så såldes det förra året det sammantaget 1546 supermiljöbilar i Sverige, som alla fått del av Alliansregeringens supermiljöbilspremie som innebär att den som köper en supermiljöbil får 40 000 kronor i inköpspremie när man köper en bil som lever upp till de krav vi ställer på supermiljöbilarna.

Centerpartiets och Alliansregeringens tanke med supermiljöbilspremien är att – genom att göra det möjligt för fler att köpa en riktigt utsläppssnål bil – bidra till att vi kan få ut fler bilar med extremt låga utsläpp på våra vägar, samtidigt som vi stöttar teknikutvecklingen och driver den framåt. Och precis som när det gäller nybilsmarknaden i stort så vet vi att de flesta nya bilar köps som förmåns- eller firmabilar för att, efter några år, komma ut på andrahandsmarknaden och bidra till att fler privatpersoner kan byta till bilar med den modernaste tekniken.

Även om en hel del har hänt så är elbilarna fortfarande relativt ”omogna”. Jämfört med en bensin- eller dieseldriven bil och förbränningsmotor så är räckvidden begränsad, eftersom batterierna inte klarar av att få med sig tillräckligt mycket el för att klara en långresa. Men för kortare dagpendling eller budbil har redan dagens elbilar en viktig roll att fylla. Samtidigt som utvecklingen går snabbt framåt och elbilarna blir allt bättre.

När man talar om elbilar talar man ibland om ”räckviddsångest”. Och vi i Sverige har definitivt en utmaning i att bygga bort den ”räckviddsångesten” genom att bättra på och bygga ut ladd-infrastrukturen. Just därför jobbar Energimyndigheten redan idag, på mitt och regeringens uppdrag, med en rad olika projekt där man stöder byggandet av ladd-stationer på olika håll i landet (t.ex. utmed E4, E6 och E18). Och vi i Sverige har i utgångsläget riktigt goda förutsättningar för att ganska snabbt kunna bygga ut en bra ladd-infrastruktur. Vi har ett väldigt välutbyggt elnät. Och vi har , eftersom vi bor i ett kallt land, relativt många eluttag för t.ex. motorvärmare som vi direkt skulle kunna använda, eller med ganska enkla åtgärder (framför allt genom att se till så att den säkring man har räcker för att ladda en elbil) ställa om, så att många skulle kunna ladda sin elbil hemma över natten, eller medan man är på jobbet.

Strax före jul tog jag emot en lång rad förslag från den utredning som jag och Alliansregeringen tillsatt om hur vi ska kunna ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030. De pekar på att ökad eldrift – av både privatbilar och tung trafik – är en av de viktiga vägarna framåt. Och just därför har de presenterat en rad olika förslag både för att vi ska kunna få ut fler elbilar på våra vägar, och för att bygga ut möjligheterna att ladda dem.

Förra året såldes det ca 1500 supermiljöbilar i Sverige. I år uppskattar bilbranschen att det kommer säljas 4500 supermiljöbilar i Sverige. Det är mer än dubbelt så många som förra året. Och det är, är jag övertygad om, bara början.

Nya förslag för snabbare utbyggnad av mobilt bredband i hela landet

Foto: Miki Yoshihito.

Just nu byggs snabbt mobilt bredband ut i rekordfart över hela landet. Enligt den statistisk som den europeiska organisationen Fiber to the home nyligen publicerade så har över en halv miljon svenska hushåll bara under det senaste året fått en fiberuppkoppling.Det visar att min och Alliansregeringens bredbandstrategi verkligen fungerar.

Just nu investerar de svenska operatörerna mångmiljardbelopp i att bygga ut mobilnäten, vilket gör att fler nu får tillgång till snabb mobil uppkoppling. Samtidigt storsatsar vi från Alliansregeringens sida på att ge stöd till alla de eldsjälar som engagerar sig för att bygga bredband i alla de fiberföreningar som nu bildas, runt om i Sverige. Jag är otroligt stolt och glad över att vi från Centerpartiets sidan har fått med oss Alliansregeringen på att (sedan 2007) satsa mer än 2,2 miljarder kronor på att bygga ut snabbt bredband på landsbygden.

Det mål vi i Sverige har slagit fast är att vi ska ha bredband i världsklass. Och för att fortsätta hålla hög takt i utbyggnaden krävs det att vi inser att utbyggnaden vare sig är en enda aktörs ansvar, eller att det finns en enda universallösning som i ett slag kan förse hela landet med god och snabb täckning. Det som krävs för att vi ska kunna få allt snabbare mobilt bredband i hela landet, är att vi blir än bättre på samverkan mellan olika offentliga och privata aktörer, och att alla är beredda att dra sitt strå till stacken.

Det var också slutsatsen när Bredbandsforums styrgrupp* träffades idag och när den arbetsgrupp som vi tillsatt, Mobilt bredband i hela landet, presenterade sin slutrapport för oss. Det de pekade på var just att det behöver vidtas många olika åtgärder, hos många olika aktörer, för att vi ska få bra täckning och bättre kapacitet i det mobila bredbandsnätet i hela landet.

Den rapport arbetsgruppen nu lämnat över innehåller flera väldigt intressanta förslag som syftar till att på skynda utvecklingen och underlätta samverkan mellan olika aktörer som bygger eller kan underlätta utbyggnaden av mobilt bredband i hela landet. Ett av dem handlar om att alla län, regioner, kommuner, och operatörer borde inrätta särskilda bredbandskoordinationer i sin verksamhet, ett annat om att PTS borde få i uppdrag att i samverkan med berörda aktörer föreslå åtgärder för ökad täckning och kapacitet inomhus och ett tredje handlar om att kommunerna i sina planprocesser behöver planera för trådlös bredbandsinfrastruktur tidigare och tydligare än idag.

Allt detta är välkomna förslag, som jag och mina medarbetare nu kommer gå igenom för att se vem som behöver göra vad för att vi ytterligare ska kunna skynda på utbyggnaden av snabbt mobilt bredband i hela landet.

Arbetsgruppens förslag har idag bland annat uppmärksammats av TT.

* Bredbandsforum är ett forum som leds av mig i egenskap av it- minister och som är en mötesplats för dialog och samverkan mellan regeringen, myndigheter, organisationer och de operatörer och andra aktörer som verkar på den svenska fasta och mobila bredbandsmarknaden. Syftet med Bredbandsforum är att hitta konstruktiva lösningar som bidrar till en ökad utbyggnad av bredband och för att nå målen i regeringens bredbandsstrategi.