Att vi har mycket, och väl fungerande, vattenkraft har spelat och spelar stor roll för att vi i Sverige har en så hållbar elproduktion, med allt mer förnybart. Det är en av anledningarna till att det är viktig att vi gör allt vi kan för att undvika dammhaverier. Men det är också viktigt att man som medborgare kan känna sig helt trygg med att den som äger och driver en damm, oavsett om det är en vattenkraftsdamm eller någon annan typ av damm, och att de myndigheter som ska sköta tillsynen av dammsäkerheten, gör det de kan och behöver göra för att hålla en hög dammsäkerhet.

Vid en pressträff nu på förmiddagen presenterade jag regeringens nya förslag för att ytterligare stärka dammsäkerheten, som går ut på att införa ett samlat regelverk kring dammsäkerhet och förstärka tillsynen av detta. Bland andra NSD, Svt och SR rapporterar idag från denna pressträff.

Såhär långt har vi i Sverige, tack och lov, varit relativt förskonade från riktigt stora dammbrott. Men det har på senare år inträffat mer begränsade dammbrott. År 2000 skedde ett dammbrott i en gruvdamm vid Bolidens anläggning i Aitik utanför Gällivare. Inte minst tack vare lyckliga omständigheter lyckades man undvika att det dammbrottet fick allvarliga konsekvenser. Hösten 2010 skedde ett fullskaligt dammbrott vid Hästberga kraftverk i Helge å i Skåne, som fick stora lokala konsekvenser när ungefär en miljon kubikmeter vatten strömmade ut från magasinet, vilket ledde till att en bro nedströms kraftverket rasade, att en närliggande väg och några fastigheter översvämmades.

Det finns totalt sett 10 000 dammar i Sverige: vattenkraftsdammar, gruvdammar och slussar. 500 av dem är så stora, eller placerade på ett sådant sätt, att ett dammbrott skulle kunna leda till allvarliga lokala, regionala och till och med nationella konsekvenser. De allra största och högsta dammarna ligger i de stora reglerade älvarna i Norrland och byggdes på 1950-, 1960- och 1970-talen.

Trots att vi har så många dammar så saknas det idag en samlad reglering av dammsäkerheten i Sverige. Det finns branschriktlinjer och branschstandarder och det finns vissa viktiga bestämmelser i lagstiftningen, inte minst om att den som äger en damm är fullt ansvarig för konsekvenserna om ett dammbrott inträffar, men det finns ingen samlad lagreglering och ingen lagreglering av hur dammägarnas egenkontroll ska se ut eller vilken rapportering de ska ge in till myndigheterna.

Samtidigt vet vi att dammbrott, och redan mindre sådana, kan få stora och mycket allvarliga konsekvenser – för människor, miljö, egendom och samhället som helhet. Det kan handla om skador på vägar och järnvägar, om förstörda elnät, om allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner under kortare eller längre tid, det kan handla om ekonomiska sakdor på människors och företags mark och egendom, och allra i värsta fall om fara för människors liv och hälsa.

Därför föreslår vi nu från regeringens sida en skärpt och samlad lagstiftning för att höja dammsäkerheten. I den lagrådsremiss som vi i regeringen beslutat om idag föreslår vi att de dammar som kommer omfattas av de nya reglerna ska klassificeras utifrån vilka konsekvenserna av ett eventuellt dammhaveri skulle kunna bli. De dammar som omfattas ska klassificeras i någon av klasserna A, B eller C, beroende på om ett haveri skulle leda till nationella, regionala eller lokala konsekvenser och störningar. Om ett dammhaveri kan medföra fara för människors liv ska dammen alltid klassificeras i antingen klass A eller B. 

Huvudprincipen i förslaget är att:

En damm bör vid varje givet tillfälle ha den grad av säkerhet mot dammhaveri som är rimlig med hänsyn till kostnaden för att uppnå denna grad av säkerhet.

Det betyder i klartext att ju allvarligare konsekvenserna av ett dammhaveri kan bli, desto större krav på att dammägaren genomför de åtgärder som krävs för att nå en hög dammsäkerhet, och desto mindre hänsyn kan man ta till vad kostnaderna för dessa åtgärder blir. För de dammar som kommer placeras i dammsäkerhetsklass A innebär detta att dammägaren ska hålla den högsta grad av dammsäkerhet som det över huvud taget är möjligt att uppnå tekniskt sett, och att det knappast finns några kostnader i de fallen som är för stora för att förhindra att ett dammhaveri sker. Oavsett hur höga kostnader som läggs ner för att uppnå högsta möjliga grad av dammsäkerhet kommer dessa kostnader, när det gäller dammar i dammsäkerhetsklass A, alltid vara mycket lägre än de kostnader som ett dammhaveri skulle orsaka. För dammar i dammsäkerhetsklasserna B och C ska en rimlighetsbedömning göras mellan å ena sidan kostnaden för den tilltänkta dammsäkerhetshöjande åtgärden, och å andra sidan de skador ett dammbrott skulle kunna medföra. I de fallen blir det också möjligt att väga in andra åtgärder än rent dammsäkerhetshöjande åtgärder, t.ex. värdet av en samordnad beredskapsplanering för att t.ex. kunna evakuera människor om ett område översvämmas på grund av dammbrott.

Av de 10 000 dammar vi har i Sverige bedömer vi att cirka 25 dammanläggningar kan vara aktuella att placera i klass A. I flertalet fall handlar det om vattenkraftsdammar som ligger i den övre delen av de tio stora kraftverksälvarna. Dessa 25 dammar ligger i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Dalarnas, Värmlands och Västra Götalands län. Till klass B bedömer vi att cirka 200 dammar ska föras, och till klass C cirka 300. För övriga dammar, av det totala antalet 10 000, bedömer vi att konsekvenserna av ett eventuellt dammbrott skulle bli så begränsade att det inte är motiverat att klassificera dem.

Till grund för klassificeringen, som länsstyrelsen ska besluta om, kommer dammägarna åläggas att göra en konsekvensutredning och ge in den till länsstyrelsen. På basis av den fattar länsstyrelsen beslut om vilken dammsäkerhetsklass dammen ska tillhöra, och därefter blir dammägaren skyldig att varje år sköta sin egenkontroll, enligt ett säkerhetsledningssystem, och årligen rapportera in dammsäkerheten och eventuella förändringar av den till tillsynsmyndigheten. Nytt i förslaget är också att dammägare vart tionde år ska genomföra en mer omfattande helhetsbedömning av dammens säkerhet.

Även fortsättningsvis ska det vara länsstyrelsen som sköter tillsynen och ser till så att dammägarna följer lagen och håller en hög säkerhetsnivå, och Affärsverket Svenska Kraftnät kommer även framöver svara för tillsynsvägledningen. För att höja dammsäkerheten föreslår regeringen nu att länsstyrelserna ska få större möjligheter att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att man ska kunna komma till rätta med dammsäkerhetsbrister, om dammägaren inte sköter dessa åtagande som man ska. Den möjligheten finns idag bara i akuta fall, men nu öppnar regeringen för att länsstyrelsen ska kunna använda de åtgärderna också i fall som inte är akuta.

Tillsynsarbetet kommer framöver finansieras med en årlig fast tillsynsavgift som betalas av dammägaren, och hur stor den avgiften blir beror på vilken dammsäkerhetsklass dammen är placerad i. Tack vare de resurserna kommer länsstyrelserna framöver kunna bygga upp en ännu bättre kompetens kring dammsäkerhet än den som de redan har, vilket betyder att de kommer kunna sköta tillsynen bättre och vara ett bättre stöd för dammägarna i deras dammsäkerhetsarbete. Hela den nya lagstiftningen är tänkt att träda i kraft den 1 juli 2014.

Med de förslag som vi nu överlämnat till Lagrådet vill regeringen stärka och samla dammsäkerhetslagstiftningen i Miljöbalken för att kunna undvika och förebygga framtida dammbrott. att vi har en hög dammsäkerhet är viktigt, för oss som medborgare och för samhället, men också för att vi ska kunna ha en fortsatt hållbar vattenkraftsproduktion.