Är det ett självändamål att använda så lite energi som möjligt?

Eller är det viktigaste att vi använder energin så effektivt som möjligt, och att den energi vi behöver i allt större utsträckning är förnybar?

Det är några av av de viktiga frågor man måste ställa sig i det omfattande arbete som nu pågår för att uppdatera EU:s direktiv för energieffektivisering. Det är ett direktiv som framför allt handlar om hur vi ska kunna nå det energieffektiviseringsmål som EU:s stats- och regeringschefer enades om i samband med klimat- och energipaketet, som innebär att EU till 2020 ska minska sin energiåtgång med 20 procent.

Det är ett mål som Sverige helhjärtat stöder. Det är viktigt att Europa och Sverige blir duktigare på att använda energin mer effektivt, och att vi inte slösar med energi i onödan. Liksom att allt mer av den energi som produceras och används i Europa behöver vara förnybar.

Idag har bland annat Ekot och TT uppmärksammat att Danmark, som just nu är ordförandeland i EU, drivit på för att EU ska anta regler som skulle tvinga alla medlemsländer att minska sin energianvändning genom att sätta ett slags tak på hur hög energianvändningen i respektive land ska få vara. Jag har träffat min danske energiministerkollega, Martin Lidegaard, flera gånger och vi för raka och konstruktiva samtal bland annat om just detta.

Min linje är tydlig: allt energislöseri – oavsett om det äger rum i Sverige eller någon annanstans – ska stoppas. Sverige ska vara ett föregångsland som fortsätter utveckla den miljösmarta och energieffektiva teknik som vår industri och våra företag blivit så duktiga på. Kylar och frysar som drar lite energi. Bilar som drar allt mindre bränsle. Bostadsbyggande där byggbranschen bygger för allt lägre energiåtgång.

De viktigaste styrmedlen för att nå dit är de som innebär att vi sätter pris på utsläppen, och på fossil energianvändning. I EU har vi det gemensamma systemet med handel med utsläppsrätter och i Sverige har vi sedan tidigt 1990-tal koldioxidskatten, en skattemodell som vi försöker inspirera andra i Europa att följa efter.

Att sätta pris på utsläpp, och på fossil energi, fungerar och leder till att vi använder energin mer effektivt. Men det räcker inte hela vägen. Därför har Centerpartiet och regeringen sett till så att vi i Sverige även satsar på andra åtgärder, som handlar om att identifiera och informera om var energieffektiviseringsmöjligheterna finns. Just därför kan de företag som vill få del av så kallade energikartläggningscheckar. Alla landets småföretagare och privatpersoner kan vända sig till de kommunala klimat- och energirådgivarna. Och den tunga, elintensiva  industrin har ända sedan 2004 omfattats av ett framgångsrikt energieffektiviseringsprogram (PFE).

Att energieffektivisering är viktigt, och att energieffektiva produkter  och processer är en konkurrensfördel, råder det inga tvivel om. Det den stora frågan i EU handlar om är inte det, utan om hur vi ska definiera själva energieffektiviseringsmålet, så att det verkligen leder rätt.

I den diskussionen har EU-kommissionen föreslagit att EU ska sätta ett tak på hur mycket primärenergi som varje land ska få tillföra sitt energisystem. Det kan kanske i förstone låta som en bra idé, men faktum är att en sådan modell tyvärr skulle innebära att vi också skulle sätta en gräns för hur mycket energi som får användas oavsett energislag. Och en sådan modell vore väldigt olycklig för ett land som Sverige som, jämfört med många andra länder, har en stor exportindustri som behöver mycket energi för att fungera.

Faktum är att ett tak för den tillförda primärenergin skulle kunna leda till helt oönskade effekter. Med ett sådant system skulle ett land som totalt sett förbrukar lite energi (t.ex. för att de har ett mildare klimat eller mindre tung industri i sin näringslivsmix), men där den industri man har är väldigt ineffektiv, ändå klara av att nå målen. På samma sätt skulle ett tak för energianvändningen kunna leda till att ett land som drabbas av en stark ekonomisk kris, när energiförbrukningen ofta faller, ha lättare att nå målen. Medan ett land som Sverige, som av olika skäl behöver mycket energi, men där de industrier vi har redan idag är väldigt effektiva, skulle få svårt att nå målen. Det vore förstås att skjuta helt bredvid målet.

Ett tak för hur mycket energi vi får använda skulle kunna leda till att dessa viktiga industrier inte skulle få använda mer energi när tillväxten och exporten ökar, även om de är mångfalt mer energieffektiva i sina produktionsprocesser än konkurrenter i andra länder och även om den energi de använder är förnybar. Och skulle vi råka ut för det skulle vi riskera driva produktion till andra länder, med sämre miljökrav och lägre energieffektivitet än vi.

Faktum är att trots att Sverige har pappers-, massa-, stål- och gruvindustrier som kräver väldigt mycket el så ligger Sverige ändå på EU-snittet när man jämför hur energiberoende Europas ekonomier är, och trenden är att vi blir allt bättre över tid.

Som centerpartistisk energiminister är det självklart att försöka påverka EU så att vi inte får en definition av energieffektivisering som straffar Sverige, som redan är energieffektivt, men gynnar länder som har lägre total förbrukning men är mindre effektiva och slösar mer. Det som utmärker Sverige är att vi av flera olika skäl behöver mycket energi, inte minst på grund av den industri och det klimat vi har. Men lika utmärkande är att allt mer av vår energi är förnybar och att vi är väldigt effektiva i vårt sätt att använda energin. Och att vi hela tiden blir duktigare på att göra mer med mindre energi. Och det är så man borde definiera energieffektivisering – som ett mått på hur energiintensiteten utvecklas, och sedan bli allt duktigare på att producera mer med mindre energi, och leva bättre med mindre energiåtgång.

Energieffektivisering är en viktig fråga för mig, för Centerpartiet och för regeringen. Staten har definitivt en viktig roll att spela för att den effektiviseringen ska komma till stånd – genom att definiera krav och utforma skatter som driver näringslivet att själva effektivisera, men också genom att erbjuda morötter för att t.ex. identifiera slöseri med energi. Den allra viktigaste prioriteringen för mig som energiminister är att ställa om till ett hållbart energisystem. Om vi ska lyckas med det måste vi forma ett än mer energieffektivt Sverige.

Det arbetet måste utgå från mål och definitioner som gynnar den som i praktiken är mest effektiv i att använda energin. Den som – likt Miljöpartiets Lise Nordin och Svenska Naturskyddsföreningens Svante Axelsson – hävdar att Sverige borde välkomna ett EU-tak för hur mycket energi vi får använda ska vara medveten om att man med ett sådant system också riskerar svenska jobb, svenska företag och framför allt en redan energieffektiv svensk industri.

Nu vet vi vad (mp) och SNF tycker. Men frågan är, på vilken sida står Socialdemokraterna och Stefan Löfven?