Tag Archives

En opposition befriad från it-visioner

Stora delar av den här dagen har jag ägnat åt att delta i riksdagsdebatten om det som på riksdagssvenska kallas ”utgiftsområde 22”, vilket innebär de delar av budgeten som handlar om informationsteknik och traditionell infrastruktur (mitt huvudanförande i debatten kan du läsa här).

Jag var verkligen full av förväntan när jag gick dit. Vid debatten förra året visade det sig nämligen att oppositionens banérförare i Trafikutskottet, Anders Ygerman, inte hade just någonting alls att säga om it och det digitala samhället. Men jag tänkte, att på ett år hade nog han, och den övriga oppositionen hunnit samla sig.

För framtiden låter inte vänta på sig. Morgondagens tillväxtmöjligheter kommer i hög utsträckning att avgöras av vilka investeringar vi gör idag. Och då är investeringar i 2000-talets moderna infrastruktur – bredband i världsklass och ett digitalt samhälle som gör att Sverige kan vara världsbäst på att dra nytta av teknikens möjligheter – väldigt viktiga.

Just därför blev jag minst sagt förvånad när samtliga oppositionsledare i Trafikutskottet höll sina inledningsanföranden – där de helt själva avgör vad de vill ta upp – utan att nämna it ens med en stavelse. Det säger väldigt mycket om att vi har en opposition i Sverige som – tyvärr – saknar tydliga visioner för det digitala samhället, och jag är den allra första att beklaga det. Går man ännu längre, och tittar på vilka motioner de olika oppositionspartierna väckt på detta område så kan man konstatera att vare sig (mp) eller (v) ens nämner informationssamhället i sina motioner, och i (s) fall instämmer de i regeringens förslag och har inte begärt att någon av regeringens budgetposter på det här området ska ändras.

Det betyder att den medborgare som vill se visioner för Sverige som en framstånde it-nation, och som är angelägen om att vi genomför den Digitala Agendan för Sverige och att vi satsar på modern digital infrastruktur, bara har ett politiskt alternativ att vända sig till. Det alternativet stavas Centerpartiet och Alliansregeringen.

Ett år som statsråd

Idag är det ett år sedan jag utnämndes till it- och regionminister, och ett år sedan statsminister Fredrik Reinfeldts andra regering tillträdde. Det var en historisk sak att en sittande borgerlig regering lyckades bli omvald 2010, ett faktum som ibland kommer bort i den aktuella politiska debatten.

För mig har det här första året som statsråd varit ett händelserikt, omtumlande och väldigt givande år. Jag har under hela året arbetat intensivt med att ta fram en Digital Agenda för Sverige, en agenda som jag imorgon kommer att kunna presentera för alla som är intresserade. Men jag har också rest runt i landet och mött de som jag brukar kalla för tillväxtens vänner och resonerat kring hur vi på bästa sätt ska kunna skapa förutsättningar för en verkligt hållbar tillväxt i hela landet. Det har givit många goda uppslag, inte minst kring hur vi kan stärka den regionala innovationsförmågan, hur man kan arbeta med att göra sin egen region attraktiv för både inhemsk och utländsk arbetskraft, men också kring hur vi kan få en hållbar tillväxt som ger kvinnor och män samma möjligheter att växa och utvecklas.

I förhållande till EU har den kanske viktigaste insatsen det här året varit att förbereda och inleda förhandlingarna om den kommande programperioden för sammanhållningspolitiken, eller det jag i dagligt tal brukar kalla för EU:s politik för regional tillväxt. Det är ett samarbetsområde som betyder mycket för Sverige, och som under nuvarande programperiod tillfört över 30 miljarder kronor till tillväxtarbetet runt om i landet. Mitt mål det här året har varit att få Bryssel att förstå att också den nya programperioden måste ta hänsyn till den glesa befolkningsstruktur och det kalla klimat vi har här i Sverige, och att det så kallade gleshetskriteriet och den så kallade gleshetsbonusen därför måste finnas kvar också i den nya perioden. Och det är med glädje som jag, när jag nu lämnar frågorna kring regional tillväxt vidare till näringsminister Annie Lööf, kan konstatera att det målet är nått. I det förslag till ny programperiod som EU-kommissionen nu lämnat finns glesheten med som ett kriterium, vilket bådar väldigt gott inför de fortsatta förhandlingarna om både innehåll och omfattning av den nya programperioden!

Det har varit ett spännande, lärorikt första år som statsråd. Samtidigt som jag det här året lärt mig en hel del är jag ödmjukt medveten om att väldigt mycket återstår att lära och förstå. Jag ser verkligen fram emot att de dagar som kommer ska bli precis lika spännande, lärorika och givande som de som nu varit!

Ett spännande och viktigt uppdrag

Vid en väldigt välbesökt presskonferens klockan 11 idag informerade statsministern om att han ombildat regeringen och att Centerpartiet nu får ett nytt lag i regeringen. Det ligger ingen dramatik i det, utan är en helt naturligt följd av att Annie Lööf valts till ny partiledare och att hon därmed ska ta plats i regeringen och forma sitt eget lag. Jag är otroligt glad och stolt över att hon bett mig vara kvar som statsråd och att hon bett mig att fortsätta med it-frågorna och dessutom ta hand om de för Sverige så viktiga energifrågorna.

Jag har i knappt ett års tid arbetat med it-frågorna som statsråd, och redan när jag tillträdde rivstartade jag arbetet med att börja ta fram en Digital Agenda för Sverige. Det är en agenda som syftar till att – inom alla relevanta samhällsområden – ta vara på de möjligheter som digitaliseringen innebär, och hjälpa oss att på allvar sätta tekniken i människans tjänst. Att nyttja it:s möjligheter för att minska våra ekologiska fotavtryck. Att se till att använda bra teknik i vården. Att säkra att våra barn får digital kompetens i skolan och får använda moderna lärverktyg. Det är ett arbete som jag kommer fortsätta och jag ser fram emot att inom några veckor presentera den kommande Digitala Agendan för Sverige.

Nytt för mig blir ansvaret som energiminister, ett område som betyder så mycket för svenska jobb och företag men som också ligger mig som centerpartist varmt om hjärtat. Det är ett stort och spännande område, och ett område där världen, EU och Sverige står inför stora utmaningar.

För mig blir det allra viktigaste som energiminister att vårda och fullfölja den historiska och långsiktiga energiöverenskommelse som Alliansen slöt under förra mandatperioden, och att förverkliga de ambitiösa målsättningar som slås fast i den. Till 2020 ska vi ha ökat andelen förnybar energi i energisystemet till 50 procent, vi ska ha nått 10 procent förnybart i transportsektorn, vi ska ha effektiviserat vår energianvändning med 20 procent och vi ska minska våra utsläpp av klimatpåverkande växthusgaser med 40 procent.

Det är viktiga mål, som vi nu steg för steg arbetar för att förverkliga. Och just därför, för att förverkliga de målen, kommer två viktiga utgångspunkter att vara helt centrala för mig i mitt arbete som energiminister: å ena sidan att fullfölja omställningen till ett hållbart samhälle med mer av fönybar energi och energieffektivisering, och å andra sidan att värna och stärka konsumenternas ställning på energimarknaden.

Jag är glad och stolt över min nya portfölj och ser fram emot att ägna mig helt och fullt åt de viktiga it- och energifrågorna framöver!

 

Några av alla dem som rapporterat om detta är Ekot, Rapport, TV4, och DN.

Valet står inte mellan särart och samverkan

I dagens Expressen skriver socialdemokraten och före detta ministern Leif Pagrotsky om Centerpartiets kommande partiledarval (du kan läsa hans debattartikel här). Hans tes tycks vara att Centerpartiet har att välja mellan att antingen fortsätta samverka inom Alliansen, och då gå en krympande framtid till mötes, eller att markera sin särart, ställa sig vid sidan av alla samarbeten och då bli ett större parti.

Det är förstås glädjande att även ledande personer från andra partier vill delta i debatten om Centerpartiets framtid. Det visar att Centerpartiet är en angelägen politisk kraft, och att den process som vi nu är inne i, där en ny partiledare ska väljas och Centerpartiets ideologiska profil förtydligas i ett nytt idéprogram, berör och angår långt utanför vårt eget parti. Men i sak delar jag inte Pagrotskys slutsats.

Det finns de som, likt Pagrotsky, tycks men att enda sättet för Centerpartiet att bli ett stort parti är att bryta med den Allians vi ingår i, och ställa sig utanför de organisatoriska samarbetena.

Andra tycks mena att huvuduppgiften nu är att ”ta debatten” med Moderaterna, som om den viktigaste uppgiften vore att slåss om borgerliga väljare i en slags nymornad borgerlig kannibalism.

Personligen tror jag inte på någon av de vägarna. Vårt val står inte mellan att ensidigt prioritera att lyfta fram vår särart och bara värna vår opinionsbildande roll, eller att ensidigt prioritera lojal samverkan.

Centerpartiets berättigande går långt mycket djupare och bredare än så. Och vårt uppdrag är långt större än att välja väg utifrån simpel spelteori eller slåss om enstaka borgerliga väljare på högerkanten.

Ska vi på nytt kunna bli ett stort och brett allmänborgerligt parti, som känns relevant och angeläget för många, måste vi klara av att kombinera en stark samarbetsanda och förmåga att genomföra våra idéer i praktisk politik med en stark förmåga att lyfta fram vår särart och bilda opinion för de socialliberala visioner Centerpartiet står för. Uppdraget är inte att lämna Alliansen men att möta den längtan många väljare har efter en vision som är långt större och berör långt mer än ett jobbskatteavdrag 5.0.

Fortsätt läs här

Bra och tydliga regler för fristående skolor

Denna vecka är första veckan med ”sommarregeringen”, som de delar av regeringen som är i tjänst över sommaren populärt brukar kallas. Och som traditionen tydligen bjuder är det sommarfika (eller snarare pressträff) med tredje statsmakten direkt därefter. För mig var det idag premiär i just det sammanhanget, och lite extra roligt var det då att jag kunde berätta om en av dagens nyheter från regeringssammanträdet, nämligen att vi nu tillsätter en parlamentarisk kommitté som ska se över reglerna och villkoren för friskolorna, under ledning av den förre folkpartiledaren Lars Leijonborg.

Jag är en varm vän av friskolereformen, som ju arbetades fram och beslutades av den förra borgerliga regeringen, Bildt-regeringen. Den har bidragit till att stärka valfriheten i den svenska skolan och har fört in ett viktigt mått av sund konkurrens mellan offentligt drivna och fristående skolor, vilket är till gagn för eleverna och för alla oss som vill se bra resultat i svenska skolor. Sund konkurrens om eleverna sporrar kvalitet och ger den som inte är nöjd med den undervisning man får möjligheten att, som en sista utväg om inget annat hjälper, faktiskt rösta med fötterna och välja en annan skola.

Fortsätt läs här

Drivkraft 5: Ett handslag gäller

I augusti 2004 samlades Centerpartiets partistyrelse på ett hotell i Stockholm. Jag var där och lyssnade, i min dåvarande roll som stabschef för partiledarstaben. Jag hade, tillsammans med den dåvarande partisekreteraren och några andra, dragit mig längst ned i lokalen för att lägga sista handen vid det dokument som de borgerliga partiledarna skulle diskutera några veckor senare. Nu återstod bara en sak: att kläcka ett bra namn. Vi som fanns där längst bak i rummet enades om att föreslå (m), (fp) och (kd) namnet ”Allians för Sverige.” Sagt och gjort. Så blev det. Det dokumentet blev den första överenskommelsen, Högforsdokumentet, under det gemensamma samarbetsnamnet ”Allians för Sverige” som antogs när partiledarna möttes hemma hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004.

Från den stunden och från det att Alliansen bildades ingick jag, tillsammans med Anders Borg (m), Helena Dyrssen (fp) och Jakob Forssmed (kd) i den grupp som informellt gick under namnet ”preparandgruppen”. Vårt uppdrag var att förförhandla alla de överenskommelser som partiledarna senare skulle komma överens om, så långt att det till slut endast återstod en handfull principiella knäckfrågor för dem att hantera. Vi förhandlade framtidsdokument, familjepolitik, politik för statligt ägande, skattepolitik, valmanifest, energipolitik, och försvars- och säkerhetspolitik. Alla områden man kan tänka sig. Och när vi vann valet 2006 och fick väljarnas förtroende att bilda regering fortsatte vi (men med Anders Borg ersatt av Mikael Sandström (m)) på samma sätt i kretsen av statssekreterare på Samordningskansliet i Rosenbad.

Jag tror jag har varit med vid varje viktig överenskommelse som slutits i Alliansen. Att jag har sett och tagit del i alla de avgörande skeenden som ägt rum tills nu. Jag har sett kompromisser födas, hjälpt fram dem själv, och jag har lärt mig förstå att en överenskommelse – som ska hålla – kräver lika mycket att man lyssnar på den andres behov som att man är duktig på att förhandla kring sina egna.

Men mest av allt har jag lärt mig att den som på allvar sökt komma överens om en fråga, det samarbete som löser också de svåraste meningsmotsättningarna, det måste bygga på den enkla och solklara principen om att ett handslag gäller. Inte ibland. Inte bara när man vunnit mest. Utan alltid, och över tid.

En riktigt god samarbetspartner är den som man kan lita på och som står vid sitt ord också när vinden viner.