Tag Archives

Sverige – Kina, tur och retur

För en stund sedan lämnade jag kinesisk mark med Finnairs morgonflyg från Peking mot Stockholm, med byte i Helsingfors. Och även om en sådan här intensiv vecka – med många intryck, tal, möten med nya människor och överläggningar – ofta mår bra av att få landa och mogna innan man helt och fullt summerar vad man varit med om, så tänkte jag ändå försöka mig på att börja göra just det, nu när jag för ovanlighetens skull har hela 8,5 timmar helt ”fri” tid, utan tillgång till vare sig sms, Twitter, Facebook, internet eller någon annan typ av digital kommunikation.

Att försöka förstå sin omvärld och sina motparter lite bättre är grundläggande för att vi som människor, företag, organisationer och länder med olika utgångspunkter och olika syn på olika saker, ska kunna förstå varandra och varandras behov, och kunna komma överens och utvecklas, sida vid sida eller i samverkan med varandra. Och just det, att få en inblick i hur man i en helt annan kultur, i en helt annan samhällsstruktur och i ett helt annat politiskt system än i det som är vårt, tänker och resonerar är ett av skälen till att det är viktigt att som minister då och då ta sig tid att resa till andra länder. Visst kan vi, i dagens moderna medievärld där nästan all information vi behöver och vill ha finns tillgänglig bara en knapptryckning bort dygnet runt, läsa in och följa med i vad som händer också i andra länder bara genom att hänga med i aktuell litteratur och vad som rapporteras online. Men helt och fullt kan det aldrig ersätta den dimension som tillkommer när man får möta människor öga mot öga, när man får höra dem med egna ord beskriva sina viktigaste utmaningar och vilka prioriteringar man gjort.

Det gäller inte minst ett land som Kina, som på så många sätt – mänskligt, kulturellt, politiskt – skiljer sig så oerhört mycket från oss västerlänningar och från våra välutvecklade öppna och demokratiska samhällen.

Fortsätt läs här

En fjäder i hatten

På den kinesiska muren

På den kinesiska muren

När chefsekonomen för International Energy Agency (IEA), Dr. Fatih Birol kom till Stockholm för att delta på ett seminarium med mig i juni i år berättade jag för honom om att jag skulle göra en främjanderesa till Kina nu i höst. När han hörde det sa han genast att jag, om jag kom till Peking, absolut måste träffa Beijing Energy Club (BEC), som är en lite okänd men väldigt spännande think-tank med fokus på energi- och klimatfrågor. Klubbens ”affärsidé” är att bjuda in olika experter och talare, från hela världen, för att belysa och diskutera olika angelägna frågor. Efter vart och ett av mötena författar klubben en rapport som, enligt deras egen utsago, ”går upp igenom hela det kinesiska politiska systemet”. Bland deras tidigare gäster finns bland andra Storbritanniens förre utrikesminister David Miliband, IEA:s generalsekreterare Maria van der Hoeven och förstås Dr. Fatih Birol.

Och idag fick också jag möjlighet att besöka klubben, både för att höra dem beskriva Kinas energiutmaningar för mig och för att de bett mig komma och beskriva den hållbara resa som vi i Sverige gjort de senaste 40 åren, och hur vi lyckats och lyckas med den. Och det visade sig bli ett riktigt intressant möte och en spännande diskussion.

Kina står helt uppenbart inför gigantiska energiutmaningar. Av den samlade ökningen av världens energibehov stod Kina, mellan 2002 och 2012, för hela 60 procent. Och hela 68 procent av landets energibehov mättas med kol, vilket i sin tur leder till att så mycket som 26 procent av världens samlade koldioxidutsläpp kommer från Kina. Det gör att Kina redan idag ligger på samma utsläppsnivå per capita som vi i EU. Skulle utvecklingen fortsätta så, med samma energikällor och samma energiintensitet som 2008, skulle Kina ensamt år 2030 släppa ut lika mycket växthusgaser som hela världen gör idag.

Det var mot den bakgrunden som Beijing Energy Club tecknade ett mycket tydligt budskap: Kina står för de största koldioxidutsläppen i världen, men samtidigt riskerar Kina att bli det största offret för klimatförändringarna och för andra miljöproblem. Bland klubbens medlemmar fanns definitivt en tydlig insikt om att klimatförändringarna är på riktigt och att de måste mötas nu.

Men en tydlig reflektion, både från mötet med Beijing Energy Club och från andra möten här i Kina under den här veckan, är att det miljöproblem som får absolut mest uppmärksamhet i Kina just nu inte är klimatfrågan utan den dåliga luftkvalité och alla de luftföroreningar som inte minst koleldningen för med sig (ett fenomen som jag upplever just nu, när jag skriver de här raderna i bilen på väg tillbaka till Peking efter ett kort besök på Kinesiska muren, och smogen sänker sig mellan husen och bilarna på vägen).

Och den bild människor jag mött här målar upp är tydlig: om inte de styrande lyckas hantera luftkvalitetsproblemen så kommer de att få ett stort legitimitetsproblem på halsen. För idag nöjer sig inte kineserna i gemen med att de styrande bara levererar en bättre levnadsstandard. Nu kräver allt fler kineser allt mer att man också ska få en god närmiljö. Och allra tydligast gäller det luftkvaliteten.

Att försöka förbättra luften verkar vara den ingång Kina har, och kanske den man också behöver, för att kunna hantera också andra viktiga och stora miljöproblem som man har – som surt regn, förorenat dricksvatten och klimatförändringarna. Bland de policybeslut som fattats, som vi sällan hör talas om hemma i Sverige, finns bland annat att centralmakten i Peking har satt absoluta tak för hur mycket energi som ska få användas i varje enskild provins, och tydliggjort att det är guvernörerna i provinserna som personligen har ansvar för att se till så att de taken hålls.

Att tydliggöra beslutsfattares ansvar för att politiska mål nås är, om man gör det rätt, en rätt god idé. Men att sätta just tak för hur mycket energi en provins ska få använda sätter åtminstone jag ett ganska stort frågetecken kring. För om den modellen ska fungera, på ett bra sätt, så måste guvernörerna ha den kompetens som krävs för att de ska kunna utforma en smart politik och smarta åtgärder som verkligen leder till att hushåll och industrier lär sig att använda energin mer effektivt, och att man satsar på ren teknik och ren energi. Har man inte den som kompetens som krävs för att leda utvecklingen rätt riskerar ett sådant tak leda till både oförutsedda och oönskade konsekvenser, inte minst om man istället för att satsa på energisnålare teknik och ren energi väljer att hålla sig under taket genom att stänga en eller annan industri.

När jag frågade om just det – om det finns tillräckligt med kunskap runt om i provinserna för att designa de åtgärder som krävs för att nå målen på ett bra sätt – så fick vi igång en riktigt bra diskussion. En diskussion som visade att man i Kina verkligen tror på att modellen med att hålla guvernörerna personligt ansvariga för de mål som satts upp, och att det får konsekvenser om de målen inte nås, verkligen kan fungera. Men de höll också väldigt tydligt med om att det i viktiga delar av samhället behövs mer och bättre kompetens för att utvecklingen ska kunna gå åt rätt håll.

När man får chansen att lyssna på hur några av Kinas främsta energiexperter beskriver deras utmaningar, och hur de designat de mål och de styrmedel de än så länge satt upp, så breddar man förstås sin kunskap i sak om Kinas energisituation. Men vis sidan av det blev jag också positivt överraskad av att vi, under de två timmar jag var där, kunde ha en så öppen och spännande diskussion. Att så många kunniga personer, som tycks ha stort inflytande och vara sådana som etablissemanget lyssnar på, sätter klimatet så högt upp på agendan ger mig ett lite större hopp om framtiden. Helt klart är att om medlemmarna i Beijing Energy Club framöver får vara med och påverka mer så kan Kina komma att ta endel nödvändiga ochviktiga steg mot en grönare och mer hållbar framtid, även om Kinas väg från dagens massiva kolberoende till den koldioxidsnåla ekonomi som BEC vill komma till kommer vara lång, snårig och full av enorma utmaningar.

Efter mötet med BEC avslutade jag mitt officiella program här i Kina med att delta på en lunch hos den svenske ambassadören, Lars Fredén, för att föra det svenska solenergiföretaget Cleanergy och det kinesiska energibolaget Huadian Group lite närmare varandra och lite närmare ett konkret affärsavtal. Cleanergy är ett relativt ungt miljöteknikföretag som utvecklat en ny typ av solelsteknik, och just nu jobbar de på att få klart ett konkret försäljningsavtal med Huadian. Lika roligt som det var att få börja min vecka här i Kina tillsammans med att få visa upp Ericsson och en fin svensk miljöteknikdelegation med företag som Scania, ABB, EME Energi, Envac, Green Fortune, och IVL för den kinesiska marknaden, lika roligt var det att få avsluta och kröna veckan med Cleanergy och Huadian Group. Om de lyckas sluta sitt avtal som tänkt kommer det bli ännu en fjäder i hatten för svensk miljöteknikexport, som dessutom kan komma att öppna också andra dörrar in på den kinesiska miljöteknikmarknaden.

Miljöhänsyn + tillväxt = sant

Anna-Karin Hatt i möte med Guangdongs viceguvernör Chen Yungxian

Anna-Karin Hatt i möte med Guangdongs viceguvernör Chen Yungxian

Det är inte varje dag som man vaknar på 97:e våningen (särskilt inte om man är lite höjdrädd som jag), men just det gjorde jag i morse. Från mitt rum på hotellet i Kanton (Guangzhou) hade jag en fantastisk utsikt över 12-miljonerstadens imponerande skyline.

Den utsikten hade kunnat vara ännu mer imponerande om den inte hade skymts av, vad jag först trodde, en kraftig dimma. Men efter att ha funderat ett varv till kom jag fram till att det jag såg nog inte var någon dimma, utan smog som låg över staden.

Smogen är ett stort problem i många kinesiska städer och luftföroreningarna är en av anledningarna till att flera lokala myndigheter har börjat förstå vikten av att bedriva en aktiv miljöpolitik. I sydöstra Kina är det tydligt att det har börjat växa fram en medvetenhet kring miljöfrågor. Södra Kina har redan rykte om sig att vara en av de mer progressiva och ekonomiskt liberala delarna av Kina, och det var i Guangdong som den första ekonomiska frizonen på Kinas fastland etablerades 1979. Möjligen – och förhoppningsvis – kommer man nu också att ta täten vad gäller miljö och hållbarhet i Kina.

Provinsen Guangdong är till folkmängden Kinas absolut största, med över 100 miljoner invånare. Den har också växt otroligt snabbt, både ekonomiskt och befolkningsmässigt.h Förra året hade Guangdong en BNP-tillväxt på över 8 procent och räknar man samman Guangdong, Hongkong och Macau skulle deras samlade BNP rankas som den 15:e största ekonomin i världen. Ett tydligt och visuellt exempel på hur snabbt den utvecklingen gått är framväxten av staden Shenzhen, där för övrigt Huaweis huvudkontor ligger. För lite mer än 30 år sedan, 1979, bodde det 30 000 människor i Shenzhen. Idag är Shenzhen en stad med hela 12 miljoner invånare.

Självklart har en så snabb tillväxt, i kombination med ett begränsat miljötänkande, gjort att man i regionen skapat och stött på en hel del miljöproblem. Men att det nu tycks finnas det som kan komma att bli en fruktbar kombination av gryende politisk vilja, av god tillgång på kapital och att det finns reella miljöproblem att lösa innebär att det finns goda skäl för duktiga svenska miljöteknikföretag att rikta blickarna mot södra Kina.

Bland annat därför är Business Sweden sedan länge aktiva där och de har under mitt besök här i Kina arrangerat två välbesökta seminarier på temat ”Waste to Energy” – ett i Hongkong och ett idag i Guangzhou. På båda dessa seminarier har jag inledningstalat innan några duktiga svenska miljöteknikföretag har fått chansen att presentera sig för den kinesiska publiken.

Och även från kinesiskt håll har den politiska representationen vid dessa seminarier varit hög. Vid seminariet i Hongkong deltog stadens vice miljöminister, Christine Loh, som visade sig vara en stor Sverigevän. Efter Storbritannien, där hon har bott, har hon besökt Sverige fler gånger än något annat land i Europa. Loh lyfte särskilt fram hur vi i Sverige har lyckats med vår avfallshantering, och pekade på att Hongkong har mycket att lära sig av det vi gjort. En av de stora utmaningar Hongkong har är att komma förbi det, alldeles för vanliga, så kallade NIMBY-syndromet (Not In My BackYard) som i det här fallet innebär att människor betraktar förbränning av sopor som någonting farligt som man inte vill ha nära sig. Just Sverige är också av den anledningen ett utmärkt exempel för Hongkong att titta närmare på, eftersom flera av våra kraft- och fjärrvärmeverk ligger i närheten av bebyggelse, utan att orsaka några särskilda problem för de som bor där.

Att Sveriges attraktionskraft är stark visade sig även när jag idag hade en överläggning med Guangdong-regionens vice-guvernör. Också han hade besökt Sverige för att studera våra energi- och miljöerfarenheter. När vi diskuterade blev de tydligt att han var särskilt intresserad av hur vi arbetar med hållbara transporter, inte minst när han förstod att vi i Sverige redan idag har överträffat vårt 2020-mål om att vi ska ha minst 10 procent förnybart i våra transporter.

Ett av de framstående svenska företagen i just transportsektorn är Scania, vars Kinachef var med på mitt möte med vice-guvernören. Scania är väldigt aktiva i regionen med olika typer av transportlösningar, men känner en viss oro för att kineserna genom att göra vissa politiska teknikval kan komma att stänga ute dem och deras tekniker från marknaden. För mig som svensk minister är det förstås viktigt att, när jag får möjlighet, göra vad jag kan för att främja svenska intressen som Scanias.

Därför lyfte jag, när jag träffade vice-guvernören, särskilt hur viktigt det är att alla företag behandlas lika och att vi politiker inte ska bestämma exakt vilken teknik som vi i framtiden ska använda. Det vi ska göra är att sätta tydliga ramar, och inom de ramarna låta marknaden utveckla de bästa lösningarna, t.ex. de bästa förnybara bränsleteknikerna. Och här har vi i Sverige kommit långt – med hjälp av långsiktiga och teknikneutrala styrmedel har vi tagit många stora och viktiga kliv mot ett hållbart samhälle, samtidigt som vi lyckats skapa en stark ekonomisk tillväxt. Vår tydliga erfarenhet är att stark miljöhänsyn och god tillväxt tydligt kan gå hand i hand, och till och med stärka varandra.

Vi måste höja takten i omställningen

Jag har sagt det förut: om vi ska klara klimatutmaningen, och ändra på det faktum att en tredjedel av Sveriges koldioxidutsläpp orsakas av våra bilar, bussar och lastbilar – av våra transporter – så måste vi höja takten i omställningen till ett hållbart transportsystem.

Och idag har jag haft flera tillfällen att  poängtera just det, och att understryka att omställningen av våra transporter förmodligen är en av de största och viktigaste utmaningarna vi har framför oss.

Diskussionen om det började redan i morse när jag hade en debatt med Miljöpartiets ena språkrör, Åsa Romson, i P1 Morgon om hur Sverige ska kunna nå Alliansregeringens långsiktiga prioritering om att ställa om till en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030. I den debatten hävdade Åsa Romson att regeringen skulle sitta med armarna i kors och att ingenting skulle hända när det gäller omställningen till hållbara transporter.

Det påståendet har dock väldigt lite med sanningen att göra. I själva verket händer det en hel del på det här området:

  • 2012 fanns det 4,5 miljoner personbilar i Sverige. 13 procent av dessa var miljöbilar, enligt den miljöbilsdefinition som gällde till och med december 2012. Idag rullar det med andra ord närmare 580 000 miljöanpassade bilar på våra vägar.
  • Sedan Alliansen tillträdde har vi genomfört en rad reformer för att göra det lönsamt att köpa en miljöbil. en av dem är supermiljöbilspremien där den som köper en bil med riktigt låga koldioxidutsläpp får 40 000 kronor i inköpspremie. Under perioden 2011 till augusti i år har supermiljöbilspremien lett till att  2015 supermiljöbilar rullat ut på våra vägar.
  • Om man jämför med  2005 så såldes det förvissa färre etanolbilar 2012, men under samma tidsperiod har antalet nyregistrerade gasbilar ökat med hela 214 procent och antalet elhybrider med 31 procent.
  • Från det att Alliansregeringen tillträdde 2006 har det sålts 216 000 etanolbilar, 33 000 gasbilar, 22 000 elhybrider och 2100 laddhybrider/elbilar. Sammantaget innebär det att det har det sålts 273 000 bilar som kan gå på förnybart eller el sedan 2006.

Det, och endel annat, passade jag på att beskriva i P1-debatten. Vi har gjort en hel del, som leder i rätt riktning och som syns bland annat i att Sverige är det land i EU som har högst andel förnybart i våra tramsporter och redan har uppfyllt vårt gemensamma EU-mål på den punkten.

Strax efter P1 hade jag chansen att  tala på Svenska Dagbladets konferens Energy Summit 2013, och då fortsatte jag på samma viktiga tema.

En av Alliansregeringens allra mest ambitiösa prioriteringar är nämligen den fossiloberoende fordonsflottan, som ett steg på vägen för att nå ett klimatneutralt samhälle till 2050. Och på grund av klimatfrågan så är den också en av de mest brådskande.

Ska vi lyckas ställa om till ett hållbart transportsystem behöver vi få ut fler miljöanpassade bilar, bussar och lastbilar på våra vägar, och vi behöver öka användningen av både el och förnybara bränslen i våra vägtransporter. Och de senaste åren har Alliansregeringen gjort en hel del för att det ska ske. Vi har infört miljöbilspremien, supermiljöbilspremien, den slopade fordonsskatten för miljöbilar de första fem åren, vi har skärpt miljöbilsdefinitionen i flera steg, vi har stegvis och förutsägbart höjt koldioxidskatten och vi har mycket kraftfullt ökat forskningen kring energieffektiva fordon och andra generationens biodrivmedel. Till det lägger vi nu, i höstens budget, tre nya satsningar, i ett nytt miljöbilspaket (som jag skrivit om tidigare här på bloggen).

Redan nu är det tydligt att vi, för att nå de mål och prioriteringar vi satt upp, kommer behöva fortsätta med en hel del av de bra styrmedel och verktyg vi redan har, att vi kommer behöva förstärka endel av dem, men det är också tydligt att vi också kommer  behöva addera helt nya styrmedel för att nå hela vägen fram till målet. Och just därför sitter just nu den utredning som jag och regeringen tillsatt, under ledning av Thomas B. Johansson, och intensivjobbar inför att de i december ska presentera sina förslag. I ett Ekoinslag i morse, som sedan följdes upp att TT, berättade han om ett av utredningens kommande förslag: att vi i Sverige borde införa ett bonus-malus-system för personbilar, som innebär att den som köper en av de miljöbästa bilarna får en bonus för det, som finansieras med en avgift på de nya bilar som säljs som är sämst ur miljösynpunkt. Det är en bra idé, som Centerpartiet drivit sedan länge. När regeringen i december kommer kunna ta del av utredningens mer detaljerade förslag kan vi också få branschens och berördas synpunkter och därefter kan vi ta ställning till hur vi kan ta detta, och utredningens andra kommande förslag, vidare.

Starkt stöd till det förnybara – en strategi som fungerar

En riktig fyrklöver på torget i Karlstad

En riktig fyrklöver på torget i Karlstad.

Solen lyser över centerstämman i Karlstad. Många och kloka beslut är det som fattas av de 521 ombuden. Det mesta av tiden sådana här dagar – från tidig, tidig morgon till sen, sen kväll – går åt till debatter och förhandlingar i stämmolokalen, men på lunchen idag kom vi ut i friska luften. Tillsammans med de andra tre c-statsråden höll jag ett rejält torgmöte för värmlänningarna. Bland ombuden på stämman finns också en enorm glöd och ett gott självförtroende. Det märks!

Efter tre härliga timmars bred och innehållsrik debatt avslutade vi förmiddagen idag med att anta Centerpartiets nya program för Miljö och grön omställning. I det slår vi fast en djärv, men fullt realistisk, målsättning om att Sverige inom en generation ska vara ett samhälle med 100 procent förnybar energi, fritt från kärnkraft.

För att nå dit har vi i Centerpartiet valt en ny och smart strategi. Istället för att fokusera på den årtalsexercis om kärnkraften som svensk politik i historien varit så blockerad av, så har vi sedan vi slöt energiöverenskommelsen med resten av Alliansen 2009 fokuserat på att utforma tydliga mål och starkt stöd till de förnybara energikällor som vi behöver ha myckey mer av.

Och vet ni vad? Det är en strategi som verkligen fungerar!

Sedan Centerpartiet kom in i regeringen och fick ansvar för energipolitiken, 2006, har vindkraften sjudubblats, elen från bioenergi har vuxit med 50 procent, och kärnkraftens andel av elen har sjunkit från knappt 50 procent 2006 till 38 procent 2012. Det är en makalös resa.

Energiöverenskommelsen innebär att kärnkraften ska bära sina egna kostnader och att inga subventioner kommer ges till ny kärnkraft. Samtidigt som vi ger ett kraftfullt stöd för att bygga ut det förnybara.

Tack vare att vi i Centerpartiet numera fokuserar stenhårt på det vi vill ha mer av och har lyckas skapa politisk majoritet för det, så är vi nu snabbt på väg mot 100 procent förnybart.

Om detta och det nya programmet rapporterar bland annat TT, Aftonbladet, Expressen och radion.

Under eftermiddagen har utbildningspolitiken varit under lupp. Innan ombuden fick ta sig an debatten så fick jag, som representant för partistyrelsen, inleda debatten. Och det gjorde jag såhär:

2010. 2011. 2012.

Varje år lämnar var femte högstadieelev grundskolan utan fullständiga betyg. Var femte högstadieelev. Förra året fick 22 645 ungdomar lämna grundskolan utan att vara behöriga för gymnasiet. 22 645 ungdomar – det är fler än alla de som bor i hela Enköping eller hela Ängelholm.

Och samtidigt har vi en rekordhög ungdomsarbetslöshet. Ska vi lyckas bryta den, ska fler företag vara beredda att anställa unga, så behöver vi en bättre skola. En skola som ser varje enskild elev, och som hjälper varje barn att göra mesta möjliga av sin förmåga.

Trots allt vi gjort, trots de bra skolreformer som vi varit med om att sjösätta, så måste vi göra mer.

Centerpartiets röst behövs, mer än någonsin, i skoldebatten.

För vi ser det guld som glimmar i varje barn. Vi ser den lust att lära som finns hos varje elev. Alla ungdomar har rätt att få det stöd man behöver för att kunna nå sina mål. Varenda en har rätt att få göra mesta möjliga av sin förmåga – oavsett om man bor i Hylte eller Huddinge, om man har rika föräldrar eller har rötter i ett annat land.

Vi behöver en mer individanpassad undervisning. En skola som möter varje barn där hon eller han befinner sig. Där den som behöver extra stöd för att lära får det, och där den som ligger längst fram och redan klarat hela matteboken får chans att släppas vidare.

Barn som får växa och duktiga lärare är skolans viktigaste resurs. Fler lärare måste få chansen att fokusera mindre på papper och mer på att lära. Vi behöver en förskola där barnen får grunden för sitt fortsatta lärande. En skola där kreativa lärprocesser uppmuntras. En skola där elever och föräldrar får möjligheten att välja själva. Och en skola där kvalitén sätts främst, oavsett driftsform.

För den viktigaste dörröppnaren till våra barns framtid, det är en bra skola. En sådan kan vi nå med starkare fokus på den enskilda eleven i skolan, ett nationellt digitalt lärarlyft, med ett bra rektorslyft, med nya karriärmöjligheter för lärare, med bra folkhögskolor och yrkeshögskolor, med mer autonoma lärosäten, med större möjligheter till distansundervisning, och med mer praktik och samverkan mellan skolan och näringslivet.

Med det här nya utbildningsprogrammet tänker vi i Centerpartiet vara med och ta svensk skola in i framtiden.

Ny grön investeringsfond

Barack Obama och Anna-Karin Hatt. Foto: Kristian Pohl / Regeringskansliet

Barack Obama och Anna-Karin Hatt. Foto: Kristian Pohl / Regeringskansliet

Igår träffade jag USA:s president Barack Obama på Kungliga Tekniska högskolan (KTH), dit vi bjudit in honom för att få se och lära av svenska miljöteknikföretag som visade upp sina gröna innovationer. Mötet och Barack Obamas intresse för Sverige är ett konkret resultat av att vi i Sverige sedan länge är mycket framgångsrika när det gäller att minska vårt beroende av fossila bränslen och öka användningen av ren, förnybar energi. Och intresset för Obamas besök på KTH igår var stort, vilket också syns i dagens mediarapportering. Grundligast och mest djuplodande var Vetenskapsradion och deras program Klotet liksom TT, Ekot, Svt, Ny Teknik och Forskning&Framsteg.

Samma tema – smart miljö- och energiteknik – har fortsatt idag. För att Sverige ska fortsätta vara ledande i den gröna omställningen behövs det nämligen mer pengar till gryende miljöteknikföretag. Därför presenterar jag och Annie Lööf idag på DN Debatt nyheten att regeringen i den kommande budgetpropositionen kommer inrätta en ny grön investeringsfond. Fram till och med 2020 kommer vi satsa omkring 700 miljoner kronor för att förbättra tillgången till riskvilligt kapital för miljöteknikföretag. Syftet är att förbättra möjligheterna att finansiera affärsidéer som tydligt bidrar till en smartare energianvändning och till att minska utsläppen av koldioxid. Finansieringen av fonden kommer ske med stöd av resurser från EU:s strukturfonder, Almi Företagspartner AB och Energimyndigheten. Om den här nyheten rapporterar också TT och P1 Morgon idag.

Den gröna investeringsfonden kommer utformas för att fylla behovet av mer riskkapital i tidiga skeden i små och medelstora miljöteknikföretag. Fonden är tänkt att komplettera det som redan finns på marknaden, och avsikten är att investeringarna ska göras sida vid sida med privat kapital. Och det här är ett område där svenska riskkapitalister verkligen kan göra mer, vilket jag pratar om i Svenska Dagbladet idag.

Om vi från regeringens sida kan satsa mer, och om privata aktörer också är beredda att investera mer, så kan vi tillsammans se till så att fler fina svenska forskningsrön kan göra nytta i världen och bli till bra produkter och tjänster i växande miljöteknikföretag.

Obama på besök

Idag blir det en speciell dag på jobbet. Ända sedan Vita huset för nästan en månad sedan berättade att president Barack Obama skulle besöka Sverige har jag och ett antal av mina medarbetare på Näringsdepartementet jobbat mycket hårt med att få fram ett så bra energi- och miljöteknikbesök för presidenten som det bara är möjligt.

Att Obama har valt ut att titta närmare på svensk energipolitik och svenska miljöteknikinnovationer är ett stort erkännande av det arbete som vi i Sverige har bedrivit under en längre tid. På mindre än fyrtio år har Sverige gått från ett energisystem starkt beroende av olja och kol till ett energisystem där nästan hälften av energin kommer från förnyelsebara energikällor. På 1970-talet var andelen fossila bränslen i Sveriges totala energianvändning över 80 procent. Idag är den andelen nere på 32 procent.

Samtidigt som vi gjort den resan har vi i Sverige visat att det är möjligt att kombinera ekonomisk tillväxt med betydande minskningar av växthusgasutsläpp. Sedan 1990 har våra koldioxidutsläpp minskat med 20 procent, samtidigt som vår ekonomi vuxit med nästan 60 procent.

Nu står USA inför utmaningen att bryta sitt fossilberoende, precis som som vi har tagit steg för att göra allt sedan 70-talet. Under sin andra mandatperiod har president Obama tydligt lyft upp just klimat- och energifrågorna på sin agenda. Och jag kan garantera att presidenten i eftermiddag kommer att få möjlighet att ta med sig flera spännande miljöteknikidéer tillbaka till Vita huset.

Det kommer med andra ord att bli en viktig och innehållsrik eftermiddag!

Läs även på Ny Teknik och på Metro om Obamas besök på KTH. Här nedan kan du lyssna på Ekots inslag om Obamas intresse för miljöteknik:

1101 skäl till att framtiden finns i Norrbotten

Anna-Karin Hatt tillsammans med förra Centerpartiledaren Maud Olofsson som har följt projektet sedan det startade

Anna-Karin Hatt tillsammans med förra Centerpartiledaren Maud Olofsson som har följt projektet sedan det startade

Det finns ett ordspråk som säger att när det blåser upp till storm så bygger vissa vindskydd medan andra bygger väderkvarnar. Bättre representanter för de som gör det senare än de människor jag träffade i Markbygden utanför Piteå igår kan man nog inte hitta. För i en bygd som länge varit känd som ett ”blåshål” håller nu en av världens största landbaserade vindkraftsparker, med tillstånd att bygga upp till 1101 verk till år 2023, på att byggas.

Fullt utbyggd kommer Markbygdens vindkraftspark ge oss 8-12 TWh grön förnybar el, varje år. Det är lika mycket som all den el som alla hushåll och alla företag i hela Piteå kommun behöver under åtta år. Och samtidigt som vi får mer förnybar el, så skapar denna satsning en långsiktig grön tillväxt som ger fler människor chansen att jobba och bo, i Piteå kommun.

Självfallet är det oerhört stimulerande att få vara med en dag som igår, när det symboliska och viktiga första spadtaget för utbyggnaden av den första etappen i Markbygden togs, och när Norrbotten i praktisk handling visar vad den gröna energiomställningen innebär. Om detta handlade mitt invigningstal och den debattartikel som NSD och Piteå-Tidningen publicerade igår. På plats rapporterade bland annat Svt Nordnytt, Norrbotten-Kuriren, Sveriges Radio och Norrbotten24.

Alingsås, energiomställningens epicentrum

Stadsskogenskolan i Alingsås som just nu genererar överskottsenergi

Stadsskogenskolan i Alingsås som just nu genererar överskottsenergi.

Idag skiner solen över Alingsås. Den som i förmiddags klev in på Stadsskogenskolan såg det direkt. För det första som möter en är man kommit in genom dörrarna där är en mätare på en skärm, som idag lyste klart grön. Det betyder att skolan idag producerar mer el från solcellerna på taket än vad man behöver för sin egen förbrukning.

Stadsskogenskolan, som jag hade glädjen att få inviga idag, är nämligen Nordens allra första nära-nollenergiskola.Och en dag som denna till och med en plusenergiskola, där man producerar mer el än vad man själva gör av med.Det är naturligtvis en fröjd att, som grön energiminister, få vara med och inviga en satsning som denna – en fröjd som fick en liten extra krydda i att en del av invigningen innebar att jag tillsammans med skolans elever gjorde den berömda ”raketen”. Till allas jubel och till beskådan i TV4 och Svt som tillsammans med Sveriges radio och Allingsås Tidning var med och bevakade invigningen på plats. Med Stadsskogenskolan visar Alingsås vägen och visar i praktiken hur man kan bygga riktigt energieffektivt, med förnybar energi.

Tack vare att man byggt med energisnål passivhusteknik kommer Stadsskogenskolan ner i ett energibehov som är hela 50 procent lägre än de krav som ställs på nya byggnader i Sverige. Och den el som skolan ändå behöver, den får den från solceller på taket som gör skolan självförsörjande på el. Med sina 1323 kvadratmeter har Stadsskogenskolan faktiskt den största takmonterade solcellsanläggningen i hela Sverige. En klok investering som blivit möjlig tack vare en framsynt satsning från Alingsås kommun, och som Alliansregeringen via Energimyndigheten kunnat bidra till med 1,5 miljoner kronor.

Det är precis det här som energiomställningen handlar om; att vi måste använda energin smartare än vi gör idag och att den energi vi ändå behöver ska komma från förnybara energikällor. Med Stadsskogenskolan visar Alingsås kommun vägen och bidrar mycket tydligt till att vi ska kunna nå Sveriges vision om att vi ska ställa om till ett klimatneutralt samhälle, inom en generation. Om just detta skriver jag på debattplats i dagens Alingsås-Tidning. Och mitt invigningstal i sin helhet hittar du här.

 

Vem kan man lita på?

Som konsument ska man självklart kunna veta att den elektriker man anlitar för att dra om elen där hemma, eller installera någon elektrisk apparat, har bra och rätt kompetens.

Men tyvärr är det inte riktigt så enkelt idag. För dagens regler är vare sig heltäckande eller tydliga. Vissa elektrikers kompetens – elinstallatörernas – är noga reglerade i lagen, medan andras – de så kallade yrkesmännens – inte alls reglerats i lagstiftningen.

För att komma till rätta med detta, och för att modernisera en lagstiftning som i viktiga delar går tillbaka till då lagen ursprungligen skrevs, 1919, så  tillsätter regeringen idag en utredning som får till uppdrag att föreslå ett modernt regelverk där vi i lagen ställer formella kompetenskrav på alla som utför elektriska installationer. Syftet är att få en ännu högre elsäkerhet, och att man som konsument ska kunna känna sig trygg med kompetensen hos den elektriker man anlitar i sitt hem. Om detta kunde du höra i morgonekot.

I utredningens uppdrag ingår också att definiera vad en elektrisk installation är och vilket behov det finns av att utforma sanktioner som kan användas om regelverket inte följs. Mer information finns på regeringen.se.

En viktig poäng, vid sidan av att öka elsäkerheten och göra systemet tryggare och mer lättöverskådligt för konsumenten, är att vi genom att definiera formella kompetenskrav för alla som utför elektriska installationer också öppnar en möjlighet för att de ska kunna ta sitt yrke med sig och jobba med det i hela EU, vilket de inte kan idag. Och omvänt kan människor från andra länder också komma och arbeta i Sverige, om de formella kraven är tydliga och regleras i lagen.

Men viktigast av allt: du som konsument ska kunna lita på att alla elektriker som kliver över tröskeln hemma hos dig verkligen har den kompetens som krävs för att utföra en elektrisk installation i ditt hem, på ett säkert sätt.

Om detta rapporterade Ekot i morse: