Tag Archives

Centerpartiet förverkligar den gröna omställningen i praktiken

I morse var jag i Riksdagen och besvarade och debatterade en interpellation som Miljöpartiets språkrör Åsa Romson ställt till mig. Åsa Romson hade frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen vidtar för att minska Sveriges beroende av kärnkraft. Och det är en diskussion som jag mer än gärna tar med Åsa Romson och med Miljöpartiet. Missade du debatten eller har lust att se den igen så hittar du den här:

Ska man debattera energipolitik, och politikens roll i den, så är det viktigt att börja i det principiella.

Från folkomröstningen om kränkraften 1980 och fram till 2009 hade Sverige en ordning där vi med politiska beslut i Riksdagen skulle styra om en kärnkraftsreaktor skulle tas i eller ur bruk. En av de viktigaste principiella förändringarna i och med Alliansens klimat- och energiöverenskommelse 2009, och Riksdagens beslut om densamma lite senare, är att politikens roll nu har förändrats från att tidigare ha handlat om en årtalsexercis och när olika reaktorer ska tas ur drift till en roll där vi med politiska medel ska sätta tydliga och långsiktiga ramar för olika energislag, till exempel när det gäller högt ställda miljö- och säkerhetskrav. Genom att ange sådana stabila och långsiktiga spelregler ska politiken ge en inriktning som marknadens aktörer sedan kan agera och fatta sina beslut utifrån. Vi har i Sverige övergett den tidigare planekonomiska styrningen, inte minst därför att den årtalsexercis som politiken tidigare ägnade sig åt då inte gav några resultat – inte heller ur Åsa Romsons perspektiv. Istället för att minska vårt beroende av kärnkraften blev det allt större.

En bärande del i Centerpartiets och Alliansens klimat- och energipolitik är att den förnybara energin ska öka. Det behövs för att vi ska minska sårbarheten och öka försörjningstryggheten. Och när vi får in mer förnybart i energisystemet så minskar förstås vårt beroende av storskaliga energikällor som kärnkraft och den storskaliga vattenkraften. Och det är det som nu sker, väldigt snabbt. De tydliga spelregler Centerpartiet och Alliansen angivit leder nu till att de som investerar i energi i Sverige väljer att lägga om och förstärka sina satsningar på det förnybara. Därför växer nu kraftvärmen, vindkraften och den övriga förnybara kraftproduktionen väldigt snabbt.

Och den utvecklingen syns också i praktiken. När Centerpartiet och Alliansen övertog regeringsmakten 2006 var andelen förnybar energi i Sverige 42,7 procent. Sex år senare är andelen förnybar energi nästan 50 procent. Det är bäst i hela EU, och bland de bästa i världen. Under samma tidsperiod har elen från vindkraften ökat med närmare sju gånger, och elproduktionen från biobränslen med hela femtio procent. 56 procent av all svensk el är idag förnybar.

Det innebär ju också att vi steg för steg tydligt minskar Sveriges beroende av kärnkraft. När Centerpartiet och Alliansen tillträdde 2006 kom 46,7 procent av all el i Sverige från kärnkraften. 2011 hade kärnkraftens andel sjunkit radikalt, till 39,5 procent.

Tydligare kan det knappast sägas: Centerpartiets och Alliansens politik ger resultat. Steg för steg byggs det förnybara ut, och i samma takt minskar också vårt beroende av kärnkraften. Precis som vi sagt i energiöverenskommelsen.

Den här fantastiska utvecklingen har skett tack vare att Centerpartiet tillsammans med olika partier under många år förverkligat den gröna omställningen i praktiken. Att andelen förnybar el nu snabbt ökar och är så stor som 56 procent beror i hög utsträckning på de gröna elcertifikaten. Och historien bakom de gröna elcertifikaten ser ut såhär:

  • 2003 införde Centerpartiet i samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet det gröna elcertifikatsystemet i Sverige
  • 2006 förlängde Centerpartiet i samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet det gröna elcertifikatsystemet
  • 2010 höjde Centerpartiet och resten av Alliansen ambitionerna i elcertifikatsystemet så att Sverige ska ha 25 TWh mer förnybar el till år 2020 (jämfört med 2002)
  • 2011 knöt Centerpartiet och Alliansen samman Norge och Sverige i en gemensam elcertifikatmarknad om 26,4 TWh

I debatten i Riksdagen idag påstod Åsa Romson att Miljöpartiet hade ”bidragit till” och ”bejakat” den politik som gjort utbyggnaden av den förnybara energin möjlig. Men det är inte sant. Sanningen är att vid vart och ett av de fyra tillfällen som Riksdagen har fattat beslut om de gröna elcertifikaten så har Miljöpartiet valt att avstå från att stödja det gröna elcertifikatsystemet. I praktisk handling har Miljöpartiet därmed aldrig bidragit till den starka utbyggnad av den förnybara elen som nu sker.

Men utbyggnaden av den förnybara energin kommer att fortsätta, inte minst därför att Centerpartiet och Alliansen har en väldigt tydlig politisk inriktning, som förstärker och kompletterar de gröna elcertifikaten:

  • Vi fortsätter vårt ambitiösa arbete med energieffektiviseringar
  • Vår tydliga inriktning är att den förnybara elproduktionen ska fortsätta öka successivt även efter 2020
  • Vi har föreslagit att anslaget till energiforskningen ska permanentas på en ny rekordhög nivå om 1,3 miljarder per år från och med nästa år och 1,4 miljarder kronor per år från och med 2016.
  • Vi avsätter stöd till både biogas och solceller.

Åsa Romson och Miljöpartiet har höga klimat- och miljöambitioner och de pratar gärna högt om det. Och jag kan dela många av de ambitionerna. Men problemet för Miljöpartiet är att det för deras del ofta stannar vid just ambitioner, och att de sällan tar ansvar och påverkar i praktiken. Men när Miljöpartiet nöjer sig med stora visioner, då står Centerpartiet både för visioner och för att förverkliga den gröna omställningen i praktiken.

 

Om detta har jag idag, som ett svar på en debattartikel där Åsa Romson ställt frågor till mig, skrivit i Aftonbladet.

 

 

Var finns oppositionen i it- och energifrågorna?

Idag på förmiddagen lyssnade jag på partiledardebatten i riksdagen – en frisk debatt där de ideologiska skillnaderna blev tydligare än vad de brukar bli. Särskilt tydligt blev det att det finns en stark regering med gemensamma förslag om vad Sverige behöver. Och att det saknas en samlad opposition.

Det senare blev också tydligt när oppositionen la sina skuggbudgetar för en tid sedan. Jag har förstås läst oppositionspartiernas förslag på mina områden, it och energi. It gick väldigt fort. För tyvärr verkar inte it-frågorna engagera något av oppositionspartierna särskilt mycket. I den bästa av världar kan man tolka det faktum att de skriver så lite som att oppositionen är rätt nöjda med regeringens politik. Men i den sämsta av världar är det ett tecken på att de inte förstår hur viktigt det verkligen är att investera i Sveriges digitala förmåga och hur viktigt det är att vi ser till att göra de digitala motorvägarna tillgängliga både för människor i våra städer och för alla som bor på landsbygden. Jag hoppas innerligt att skälet till att oppositionen skriver så lite om it-frågorna inte är att de inte ser att vi kan få en mycket bättre skola, vård och företagsamhet om vi blir bättre på att nyttja den teknik som finns idag.

Granskar man partierna var för sig blir det tydligt att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet inte alls berör it-frågorna i sina budgetmotioner. Miljöpartiet nämner dem väldigt kort, men har inga egna skarpa förslag utöver mina och regeringens. Och  Socialdemokraterna är å sin sida duktigt inkonsekventa. De menar att det behövs en ny bredbandsstrategi, och skriver i sitt budgetalternativ:

  1. Att målet för Sveriges bredbandsstrategu borde vara att 100% av befolkningen ska ha tillgång till bredband med en hastighet om 100 Mbit/s (till skillnad från regeringens mål om 90%)
  2. Att de bredbandsinvesteringar marknaden gör inte räcker till
  3. Men man tillför inga egna medel för att nå det nya målet som Socialdemokraterna föreslår

Maken till logisk kullerbytta får man leta efter. Men det är å andra sidan inget nytt när det gäller Socialdemokraterna och it-frågorna. Håkan Juholt tvingades på sin tid backa från sitt förslag om att hela landet skulle ha 100 procents mobiltäckning, eftersom det visade sig att kostnaderna för att förverkliga den idén skulle bli för stora. I årets budgetalternativ ser vi nya förslag från Socialdemokraterna, som om de genomfördes skulle vara betydligt dyrare än de Juholt fick backa från. Och trots det föreslår inte Socialdemokraterna en enda krona extra för att förverkliga de dyra mål man nu ger sken av att kunna stå för.

Tittar man på energiområdet så finns det lite mer engagemang i oppositionen. Och det är bra. Framför allt syns det en tydlig ideologisk vattendelare när man lägger oppositionens alternativ vid sidan av regeringens. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en förkärlek för centralplanerade lösningar. Och Miljöpartiet vill plussa på det mesta av de  satsningar jag och regeringen gör, vilket ju kan låta sympatiskt. Men faktum är att Centerpartiet i Alliansregeringen åstadkommit långt mycket större resultat än vad Miljöpartiet någonsin gjorde när de samarbetade med Socialdemokraterna. Tittar man på vad som hänt när det gäller den gröna omställningen och den förnybara energin sedan Centerpartiet fick ansvar för de frågorna i regeringen 2006 så har elen från vindkraften ökat sex gånger om, elproduktionen från biobränslen har ökat med hela femtio procent, och nästan hälften av Sveriges samlade energiproduktion är idag förnybar, vilket är bäst i hela EU.

Ska man åstadkomma verklig förändring krävs det resuirser, träffsäkra åtgärder och politik som är långsiktigt hållbar. Jag är glad och stolt att Centerpartiet är ett av få partier som genom alla år varit med och utformat och stått bakom svensk energipolitik. För det är en politik som nu ger resultat.

Det är mer än vad Miljöpartiet kan visa upp. I sin budgetmotion lägger de istället förslag som går åt andra hållet. Nästa år vill Miljöpartiet nämligen höja skatten på vattenkraft med 1 miljard kronor, och för de kommande 4 åren vill de sammantaget ta ut 4 miljarder mer i skatt från vattenkraften. När jag bad Annie Lööf fråga Åsa Romson i partiledardebatten varför de föreslår det så svarade Romson rakt och tydligt: ”Därför att vattenkraften är Sveriges mest lönsamma energikälla.” Så motiverar Miljöpartiet sin straffskatt på förnybar energi. Att höja skatten på förnybar el är fel väg att gå för den som har höga energi- och miljöambitioner.

Tittar man på Socialdemokraternas budgetmotion så är det förstås bara att välkomna att Socialdemokraterna så tydligt stödjer mina och Alliansregeringens förslag på energiområdet. Det enda egna förslag de lägger är att de vill avsätta lite mer pengar än regeringen till solceller. Men i övrigt innehåller Socialdemokraternas budgetmotion inga egna förslag. Lite synd är det kanske att  Göran Perssons vision om ”det gröna folkhemmet” nu tycks vara långt borta i Socialdemokratin. Med Löfven vid rodret så har Socialdemokraternas klimatengagemang tydligt tonats ned.

Jag tillhör de som verkligen tycker att ett land behöver en bra regeringen, och en bra opposition. Jag skulle gärna vilja ha en konstruktiv och vass opposition i mina frågor. Men tyvärr tvingas jag konstatera att just det saknas, nu när oppositionen presenterat sina skuggbudgetar.

(mp) vill höja skatten på vattenkraft

I dag har vi kommit lite närmare sanningen om hur nästa års statsbudget skulle ha sett ut, om oppositionen fick bestämma.

Efter att ha tagit del av miljöpartiets budgetmotion kan jag konstatera att de ger med ena handen och tar med den andra. Exempelvis vill (mp) göra det dyrare att producera förnybar el genom att föreslå en höjning av fastighetsskatten på vattenkraft med en miljard kronor per år.

Att höja skatten för den som producerar förnybar energi är fel väg att gå om man har höga energi- och miljöambitioner. Vattenkraften står för nästan hälften av vår elförsörjning, och ger oss billig el och har varit en förutsättning för utvecklingen av vår industri och välfärd under många år. Den är förnybar, orsakar inga koldioxidutsläpp och är en viktig störnings- och effektreserv.

Vattenkraften är en viktig resurs som kommer att vara en viktig energikälla också för lång tid framöver. Att försämra förutsättningarna för den på det sätt Miljöpartiet nu föreslår är helt främmande för mig.

När det gäller it-politiken gör jag en helt annan iakttagelse. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet verkar nu ansluta sig till min och Alliansregeringens politik. Det är bra eftersom det ger tydliga signaler om att det nu finns en bred uppslutning bakom regeringens bredbandsstrategi vilket gör att operatörerna nu kan fortsätta investera och bidra till målet om att 90 procent av alla hushåll och företag ska få tillgång till bredband med hög hastighet.

I regeringens budgetproposition för 2013 föreslog jag och Alliansen  600 miljoner kronor extra till utbyggnad av bredband på landsbygden. Totalt satsar vi därmed närmare 1,1 miljard kronor på bredbandsutbyggnad under perioden 2012-2014. Tack vare det kommer omkring 55 000 hushåll på landsbygden få snabbt bredband. Det är en viktig satsning för att göra det lättare att leva och utvecklas oavsett var man råkar bo i landet

Elementär lågstadiematematik

Det finns inte två sidor av de budgetsatsningar och den sanning som Expressen idag försöker få till ett ”avslöjande”, där Miljöpartiets språkrör Åsa Romson hävdar att regeringens energisatsningar i budgeten för 2013 skulle vara en bluff. Men sanningen är att Romson har fel.

Och det gäller såväl hennes påståenden om Centerpartiets och Alliansens satsning på solelen som hennes påståenden om vår satsning på energiforskning.

Vad gäller solelen så är sanningen att det stöd regeringen sedan tidigare givit blivit en succé. Mer än 5 000 ansökningar har fått stöd och målen för satsningen har överträffats med råge. Med den satsningen var tidsbegränsad och riksdagen har tidigare beslutat att solelssatsningen skulle ha avslutats efter 2012.

Men eftersom det är prioriterat för Centerpartiet och Alliansen att fortsätta öka den förnybara elproduktionen väljer vi nu att förlänga satsningen i ytterligare fyra år. 2013 ligger den årliga nivån kvar på samma årliga nivå som tidigare, och från 2014 satsas 50 miljoner kronor per år. Mellan 2013 och 2016 satsar vi alltså 210 nya miljoner på att öka andelen solel i Sverige.

När det gäller satsningen på energiforskning föreslår Centerpartiet och Alliansen i höstens budgetproposition en stor och permanent förstärkning. Tidigare har det funnits en permanent nivå på strax under en miljard kronor, och ovanpå det tillfälliga satsningar. Men de tillfälliga satsningarna skulle i enlighet med det senaste budgetbeslutet i riksdagen ha fasats ut framöver.

Nu föreslår regeringen dock att vi ska höja den permanenta satsningen på energiforskningen och dessutom stegvis öka den. Vart och ett av åren 2013-2015 kommer vi att satsa cirka 1,3 miljarder kronor på energiforskning, en summa som sedan ökar till den nya permanenta nivån på 1,4 miljarder per år från och med 2016. I jämförelse med riksdagens budgetbeslut från tidigare år innebär detta en nivåhöjning med 250 miljoner för 2013 och 2014, 270 miljoner för 2015, och 470 miljoner från 2014 och framåt.

En tidigare väsentligt lägre permanent nivå, och tillfälliga satsningar, ersätts nu alltså med en permanent hög nivå. Jämför man det med vad Socialdemokraterna, med (mp) som stödparti, satsade på energiforskning under sina senaste 10 år i regeringen är den satsning som Centerpartiet och Alliansen nu gör mer än dubbelt så stor.

Så om man vill bedöma om regeringen ”satsar” eller inte så handlar det egentligen inte om något annat än elementär lågstadiematematik. Plus betyder helt enkelt att vi föreslår att mer pengar satsas i förhållande till befintliga riksdagsbeslut. Om regeringen föreslår att vi ska satsa 210 miljoner på t.ex. solel istället för tidigare beslutade 0 så vet vi alla att 210 är mer än 0.

Åsa Romson säger att hon ”känner sig lurad”. Så kan det förstås vara. Men just den känslan handlar nog faktiskt inte så mycket om vad regeringen gör utan mer om att Romson och (mp) – med all rätt – är frustrerade över att Centerpartiet i regeringsställning uträttar mer än vad (mp) lyckades med under sin tid som stödparti åt den tidigare socialdemokratiska regeringen.

En opposition befriad från it-visioner

Stora delar av den här dagen har jag ägnat åt att delta i riksdagsdebatten om det som på riksdagssvenska kallas ”utgiftsområde 22”, vilket innebär de delar av budgeten som handlar om informationsteknik och traditionell infrastruktur (mitt huvudanförande i debatten kan du läsa här).

Jag var verkligen full av förväntan när jag gick dit. Vid debatten förra året visade det sig nämligen att oppositionens banérförare i Trafikutskottet, Anders Ygerman, inte hade just någonting alls att säga om it och det digitala samhället. Men jag tänkte, att på ett år hade nog han, och den övriga oppositionen hunnit samla sig.

För framtiden låter inte vänta på sig. Morgondagens tillväxtmöjligheter kommer i hög utsträckning att avgöras av vilka investeringar vi gör idag. Och då är investeringar i 2000-talets moderna infrastruktur – bredband i världsklass och ett digitalt samhälle som gör att Sverige kan vara världsbäst på att dra nytta av teknikens möjligheter – väldigt viktiga.

Just därför blev jag minst sagt förvånad när samtliga oppositionsledare i Trafikutskottet höll sina inledningsanföranden – där de helt själva avgör vad de vill ta upp – utan att nämna it ens med en stavelse. Det säger väldigt mycket om att vi har en opposition i Sverige som – tyvärr – saknar tydliga visioner för det digitala samhället, och jag är den allra första att beklaga det. Går man ännu längre, och tittar på vilka motioner de olika oppositionspartierna väckt på detta område så kan man konstatera att vare sig (mp) eller (v) ens nämner informationssamhället i sina motioner, och i (s) fall instämmer de i regeringens förslag och har inte begärt att någon av regeringens budgetposter på det här området ska ändras.

Det betyder att den medborgare som vill se visioner för Sverige som en framstånde it-nation, och som är angelägen om att vi genomför den Digitala Agendan för Sverige och att vi satsar på modern digital infrastruktur, bara har ett politiskt alternativ att vända sig till. Det alternativet stavas Centerpartiet och Alliansregeringen.

En nollvision mot ofullständiga betyg

Idag skriver Miljöpartiets nya språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin på DN Debatt om situationen i skolan, och det faktum att vi år efter år sett var fjärde gymnasieelev lämna skolan utan godkända betyg. Jag håller mer än gärna med om att det är ett misslyckande för den svenska skolan, och ett gigantiskt svek mot en hel ungdomsgeneration.

Samma ämne tog Swedbanks VD Michael Wolf sig an härom dagen i Expressen, där han träffsäkert påpekade  ”tänk om vart fjärde flygplan störtade, eller var tredje mjölkpaket var odrickbart”.

En bra skola är det enskilt viktigaste både för att stärka ett land och för att ge bästa möjliga förutsättningar för varje enskild människa att utvecklas. Ingenting är så effektivt som en bra skola om man verkligen vill utjämna sociala skillnader, ge likvärdiga villkor och ge alla en chans att lyckas och att förverkliga sina drömmar. Skolan är helt enkelt livsviktig – både för eleven och för vårt samhälle.

Därför måste skolan stå högt på dagordningen för varje parti som vill göra anspråk på att ägna sig åt framtiden.

Vill vi på allvar ta itu med systemfelen i den svenska skolan då vet vi, genom internationella och nationella forskningsresultat, att det är rektors ledarskap på skolan, bra lärare som har höga förväntningar på eleverna och en elevanpassad skola med bra uppföljning som är själva framgångsreceptet. Just därför har Centerpartiet t ex drivit på för en ny rektorsutbildning, ny lärarutbildning, mer tidiga insatser i skolorna och en bättre uppföljning av elevers resultat. Men mer behöver göras. Att se till så att alla barn får använda moderna it-baserade lärverktyg i skolan är en viktig insats, eftersom vi vet från andra länder att den elev som har svårt att klara sig med traditionella läromedel kan lära sig lika bra eller t.o.m ännu bättre än en högpresterande elev om man bara får tillgång till rätt hjälpmedel.

Vårt gemensamma politiska fokus måste vara tydligt: inte ett enda barn ska lämnas därhän. Utanförskapet ska pressas tillbaka och skolan är ett av våra viktigaste verktyg för att åstadkomma det.

Om det finns någonting som Sverige verkligen skulle behöva så är det en nollvision mot ofullständiga betyg.