I morse var jag i Riksdagen och besvarade och debatterade en interpellation som Miljöpartiets språkrör Åsa Romson ställt till mig. Åsa Romson hade frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen vidtar för att minska Sveriges beroende av kärnkraft. Och det är en diskussion som jag mer än gärna tar med Åsa Romson och med Miljöpartiet. Missade du debatten eller har lust att se den igen så hittar du den här:

Ska man debattera energipolitik, och politikens roll i den, så är det viktigt att börja i det principiella.

Från folkomröstningen om kränkraften 1980 och fram till 2009 hade Sverige en ordning där vi med politiska beslut i Riksdagen skulle styra om en kärnkraftsreaktor skulle tas i eller ur bruk. En av de viktigaste principiella förändringarna i och med Alliansens klimat- och energiöverenskommelse 2009, och Riksdagens beslut om densamma lite senare, är att politikens roll nu har förändrats från att tidigare ha handlat om en årtalsexercis och när olika reaktorer ska tas ur drift till en roll där vi med politiska medel ska sätta tydliga och långsiktiga ramar för olika energislag, till exempel när det gäller högt ställda miljö- och säkerhetskrav. Genom att ange sådana stabila och långsiktiga spelregler ska politiken ge en inriktning som marknadens aktörer sedan kan agera och fatta sina beslut utifrån. Vi har i Sverige övergett den tidigare planekonomiska styrningen, inte minst därför att den årtalsexercis som politiken tidigare ägnade sig åt då inte gav några resultat – inte heller ur Åsa Romsons perspektiv. Istället för att minska vårt beroende av kärnkraften blev det allt större.

En bärande del i Centerpartiets och Alliansens klimat- och energipolitik är att den förnybara energin ska öka. Det behövs för att vi ska minska sårbarheten och öka försörjningstryggheten. Och när vi får in mer förnybart i energisystemet så minskar förstås vårt beroende av storskaliga energikällor som kärnkraft och den storskaliga vattenkraften. Och det är det som nu sker, väldigt snabbt. De tydliga spelregler Centerpartiet och Alliansen angivit leder nu till att de som investerar i energi i Sverige väljer att lägga om och förstärka sina satsningar på det förnybara. Därför växer nu kraftvärmen, vindkraften och den övriga förnybara kraftproduktionen väldigt snabbt.

Och den utvecklingen syns också i praktiken. När Centerpartiet och Alliansen övertog regeringsmakten 2006 var andelen förnybar energi i Sverige 42,7 procent. Sex år senare är andelen förnybar energi nästan 50 procent. Det är bäst i hela EU, och bland de bästa i världen. Under samma tidsperiod har elen från vindkraften ökat med närmare sju gånger, och elproduktionen från biobränslen med hela femtio procent. 56 procent av all svensk el är idag förnybar.

Det innebär ju också att vi steg för steg tydligt minskar Sveriges beroende av kärnkraft. När Centerpartiet och Alliansen tillträdde 2006 kom 46,7 procent av all el i Sverige från kärnkraften. 2011 hade kärnkraftens andel sjunkit radikalt, till 39,5 procent.

Tydligare kan det knappast sägas: Centerpartiets och Alliansens politik ger resultat. Steg för steg byggs det förnybara ut, och i samma takt minskar också vårt beroende av kärnkraften. Precis som vi sagt i energiöverenskommelsen.

Den här fantastiska utvecklingen har skett tack vare att Centerpartiet tillsammans med olika partier under många år förverkligat den gröna omställningen i praktiken. Att andelen förnybar el nu snabbt ökar och är så stor som 56 procent beror i hög utsträckning på de gröna elcertifikaten. Och historien bakom de gröna elcertifikaten ser ut såhär:

• 2003 införde Centerpartiet i samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet det gröna elcertifikatsystemet i Sverige
• 2006 förlängde Centerpartiet i samverkan med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet det gröna elcertifikatsystemet
• 2010 höjde Centerpartiet och resten av Alliansen ambitionerna i elcertifikatsystemet så att Sverige ska ha 25 TWh mer förnybar el till år 2020 (jämfört med 2002)
• 2011 knöt Centerpartiet och Alliansen samman Norge och Sverige i en gemensam elcertifikatmarknad om 26,4 TWh

I debatten i Riksdagen idag påstod Åsa Romson att Miljöpartiet hade ”bidragit till” och ”bejakat” den politik som gjort utbyggnaden av den förnybara energin möjlig. Men det är inte sant. Sanningen är att vid vart och ett av de fyra tillfällen som Riksdagen har fattat beslut om de gröna elcertifikaten så har Miljöpartiet valt att avstå från att stödja det gröna elcertifikatsystemet. I praktisk handling har Miljöpartiet därmed aldrig bidragit till den starka utbyggnad av den förnybara elen som nu sker.

Men utbyggnaden av den förnybara energin kommer att fortsätta, inte minst därför att Centerpartiet och Alliansen har en väldigt tydlig politisk inriktning, som förstärker och kompletterar de gröna elcertifikaten:

• Vi fortsätter vårt ambitiösa arbete med energieffektiviseringar
• Vår tydliga inriktning är att den förnybara elproduktionen ska fortsätta öka successivt även efter 2020
• Vi har föreslagit att anslaget till energiforskningen ska permanentas på en ny rekordhög nivå om 1,3 miljarder per år från och med nästa år och 1,4 miljarder kronor per år från och med 2016.
• Vi avsätter stöd till både biogas och solceller.

Åsa Romson och Miljöpartiet har höga klimat- och miljöambitioner och de pratar gärna högt om det. Och jag kan dela många av de ambitionerna. Men problemet för Miljöpartiet är att det för deras del ofta stannar vid just ambitioner, och att de sällan tar ansvar och påverkar i praktiken. Men när Miljöpartiet nöjer sig med stora visioner, då står Centerpartiet både för visioner och för att förverkliga den gröna omställningen i praktiken.

 

Om detta har jag idag, som ett svar på en debattartikel där Åsa Romson ställt frågor till mig, skrivit i Aftonbladet.